Gästkrönika: Fotboll handlar inte om rättvisa
Lacelesteblog.com är en engelskspråkig blogg om Uruguays landslag. Nedan följer en översättning av engelske Shaun Lawsons (twitter: @shaunjlawson) eminenta krönika om kvartsfinalen mot Chile och framtiden för Uruguays landslag.
Fotboll har aldrig handlat om rättvisa. Om du vill ha rättvisa får du gå till domstolarna. Fotbollens särskilda och ständigt växande tjusning ligger i att den förmedlar stories, och framför allt annat, drama. Natten till torsdag fick vi massvis av drama i Santiago. Uruguay stod för ett beundransvärt försvar, missade ett gyllene läge att ta ledningen, bara för att få allt hårt arbete förintat av nyckelfaktorn i så många stora mästerskap, domaren.
Efter Cavanis löjliga utvisning – att bli sexuellt trakasserad på en fotbollsplan är tydligen något som renderar i en varning numera, i alla fall om det är värdnationen som trakasserar – kämpade La Celeste på och stod emot. Tyvärr felade den annars omutlige Fernando Muslera vid ett tillfälle, och den otippade huvudrollsinnehavaren Mauricio Isla slog till. Uruguays öde var förseglat.
Detta räckte inte för Sandro Ricci. Den inkompetente domaren hade tappat kontrollen långt tidigare med en lång rad onödiga varningar. Han visade total avsaknad av sunt förnuft när han (i linje med kvällens agerande) gav Jorge Fucile sitt andra gula för en tackling som först tog bollen och sen sopade med sig Alexis Sanchez. Vid detta läge, nästan på timmen ett år efter Suarez bett på Chiellini och konsekvenserna därefter, hade Tabarez mannar slutligen fått mer stryk än de klarade av.
Uruguay, vars framgångar de senaste nio åren har vilat på enorm sammanhållning, exploderade i vredesutbrott samtidigt som deras älskade Copa America slets ur deras händer. Till och med Tabarez, som var mer aktiv än på åratal, var förbannad och visades även ut för sina missnöjesyttringar. Matchen fick en ovärdig avslutning och ett besegrat men okuvat Uruguay var utslaget.
Konservativt Uruguay i desperat behov av förnyelse
De senaste tre åren har La Celeste Blog vid upprepade tillfällen poängterat Tabarez oförmåga att förnya Uruguays lag och spelstil. Mot Chile stod han där, fortfarande beroende av Fucile och Cebolla Rodriguez som knappt spelat på ett år, fortfarande utan att sätta Giorgian de Arrascaeta på planen. La Celeste försvarade sig makalöst bra, men gjorde inte mycket annat. Och även om omvandlandet av Uruguay till ett offensivt lagt lag går emot landets instinkter, är Maestro Tabarez den ansvarige för lagets sjukliga brist på kreativitet.
Men det här är en nation med 3,4 miljoner invånare. Att Uruguay är så framgångsrikt i fotboll saknar motstycke. Och i en sådan värld sluter mindre länder leden och försvarar vad de har. Uruguay gör detta utomordentligt bra. Neutrala åskådare spottar på deras stil. Men det här är inte Chelsea, med talanger för hundratals miljoner på bänken. Det här är ett litet land i södra Atlanten som trots otal framgångar i fotboll, är totalt ignorerat i världen.
Och eftersom så få bryr sig, är det få icke-uruguayaner som ens för en stund kommer att funderade på vad som hände i kvartsfinalen. ”En seger för fotbollen!” kommer en del utbrista. En seger för ett land som misslyckades med att slänga ut en spelare som står åtalad för rattfylleri, vars mittback begår sexuella övergrepp på en man som med stort mod spelar bara en dag efter att hans far gripits för… rattfylleri (med dödlig utgång). En seger för ett landslag vars fusk och skådespelare spelade en avgörande roll.
I annalerna (no pun intended) kommer det att stå Chile-Uruguay 1-0. Men det var inte Chile som vann matchen, det var domarna. 11 mot 11 klarade sig Uruguay bra. 12 mot 9 gjorde de det naturligtvis inte. Så vad kommer uruguayaner klaga på? Jo, varför är det så att när deras stjärna Luis Suarez gör något dåligt, går hela världen i spinn och får hjärnblödning… Men när Gonzalo Jara gör något lika illa (det går att hävda att det är värre), och när Arturo Vidal gör något oändligt mycket värre genom att köra rattfull, ja, då tittar alla åt ett annat håll. Vad har ni mot oss? Varför är alltid VI skurkarna?
Spelarnas och Tabarez vredesutbrott i slutet av matchen kom inte bara på grund av domarinsatsen. Det som hände var droppen som fick bägaren att rinna över för något som började i 79:e minuten mellan Uruguay och Italien, nästan exakt ett år tidigare. Kolla datumet. 24 juni. Vi borde sett det komma.
24 Juni 2014 - Början på Uruguays hemska år
I kölvattnet av den ökända incidenten mellan Suarez och Chiellini, gick La Celeste blog i fejd mot 99% av uruguayanska fans och medier - ständigt benägna att tro på konspirationer, ständigt motvilliga att se efter sitt eget hus. Suarez gjorde fel och förtjänade ett straff, men nio tävlingsmatcher? (i praktiken en avstängning på två år med Uruguay reds. anm). Mannen är en nationalhjälte. Tillsammans med att han utvisades från Brasilien som en rabiessmittad hund, såg bestraffningen ut som hämnd för att Uruguay slagit ut England och Italien. Och i en värld där en spelare mitt i Copa America blir gripen och åttalad för rattfylleri men inte får några konsekvenser, verkar straffet i dagsläget direkt löjeväckande.
För att strö mer salt i såret. Suarez, som den senaste tiden måste klassas som en av världens bästa spelare, har nyligen hjälpt Barcelona att vinna Champions League. Men hans eget land får han inte spela för, och detta kommer att fortsätta långt in på VM-kvalet. Det är Uruguay som har blivit bestraffat, långt mer än Suarez personligen.
Mot denna kuliss var Tabarez jobb att få hans urlakade styrkor att gå vidare. Och även om många av oss ifrågasätter hans tillvägagångssätt, så gjorde dem det. I sedvanlig ”ingen fotboll tack, vi är från Uruguay”-stil. Utan krusiduller, fantasi eller något uppseendeväckande. Dock starkt nog att hota det starkt hypeade Chile. Uruguay utan Suarez, Martin Caceres och Alvaro Pereira var ett lag som Chile inte kunde slå.
Matchen såg ut att gå till straffar när domare Ricci handikappade La Celeste ytterligare. Nu var det Uruguay utan Suarez, Caceres, Pereira OCH Cavani. Och till sist, med 8 minuter kvar, lyckades slutligen Chile. Vilket landslag skulle ha stått emot allt detta?
Inte för att Ricci och domarteamet är de enda ansvariga. Fotbollsspelares beteenden är ständigt ifrågasatta. Men att Jara provocerar en kollega på detta sätt genom att sätta ett finger mellan Cavanis skinkor, och sen faller som en kägla när Cavani knappt nuddar honom, är bara motbjudande. Här finns ingen respekt. Snarare var det så att den personliga tragedi som Cavani upplever i dagarna gjorde honom till en måltavla, och domaren föll för det.
Att "smaka på sin egen medicin"
Å andra sidan, runtom i världen kommer många säga: ”Vadå, Uruguay fick smaka på sin egen medicin för en gångs skull, de förtjänar det. Good Riddance!”. Men sanningen är att Uruguay inte förtjänar detta rykte. De spelar hårt, men nästan alltid rättvist. Förutom Suarez-Chiellini-incidenten då… För vilket Uruguay har fått sitt straff.
I den moderna fotbollen, är det väldigt svårt att göra just det. Att försvara så bra som La Celeste gör och samtidigt hålla sig till reglerna. Ändå gör Tabarez Uruguay detta. Väldigt ofta är det Uruguay som får ta emot fler sparkar och regelbrott.
Problemet är att detta angreppssätt, att försvara, försvara, försvara, inbjuder till den typ av match vi fick se mot Chile. Och mot bra, anfallsstarka motståndare – Argentina 1986, Italien 1990, Colombia 2014, Chile 2015, förlorar du matcherna oftare än du vinner. En elakartad studs eller ett felbeslut, och du åker hem.
Vi bör heller inte glömma att mot Argentina för fyra år sen, gynnades Uruguay av ett hårt dömt andra gula kort på Javier Mascherano. Diego Godin borde ha blivit utvisad tidigt mot England i VM. La Celeste utnyttjade även Italiens brist på organisation efter Suarez bitattack vid 1-0 i VM… Och kanske är det så att framgångarna 2010-2011 hade uteblivit om det inte varit för det nästan 10 minuter långa avbrottet som Uruguay orkestrerade mot Costa Rica i VM-playoffen 2009, när centralamerikanerna höll på att vända på slutet.
?
La Celeste är inte alltid bestulet. De har lika mycket tur som alla andra. Detsamma kan inte sägas gälla för Chile. De var en ribbträff från att slå ut VM-värden Brasilien förra året. Och deras långa rad av misslyckanden har vid tillfällen varit resultatet av otur. Det var kanske helt enkelt deras tur att se Fru Fortunas leende nu.
Samtidigt finns det något särskilt fult i värdnationer som så tydligt får fördelar av domaren. Jag säger detta som engelsman, väl medveten om hur Englands enda världsmästartitel ser ut för resten av världen, för att inte tala om kvartsfinalen England-Spanien i EM 1996. Motbjudande visst, men inte uppgjort som det som drabbade Portugal, Spanien och Italien i VM 2002.
Men var resultatet igår uppgjort? Många uruguayaner kommer att säga ”ja, det är väl alldeles självklart”. Efter det som hände Suarez, efter allt vi lärt oss om FIFA och CONMEBOL de senaste veckorna, vilka mer bevis behöver du? Men allt det var, var en oerhört dålig domare, som tappade kontrollen tidigt och inte pallade för samma tryck som gynnar hemmalag över hela världen varje vecka, och som lurades av groteskt fuskande.
Detta är fotboll. Fuskare vinner oftast. Det enda riktiga brottet (som med Suarez vid flera tillfällen, eller Neymar mot Colombia) är att bryta mot det elfte budordet, dvs. att bli ertappad. Dåliga domarinsatser är helt enkelt mer sannolika när du möter en värdnation, vilket betyder att Uruguay har ett eget ansvar genom att spela så konservativt och ge Chile initiativet.
Framtiden för La Celeste
När röken lagt sig, kommer det äntligen komma en ordentlig debatt om lagets spelstil och Tabarez. Fotbollskännare, till skillnad från gemene man, har varit trötta på båda två ett tag nu. Ett stort antal ifrågasätter varför deras land inte kan spela fotboll på samma sätt som Argentina, Colombia eller Chile. Uruguayaner är inte blinda inför lagets eller veteranen Tabarez brister.
Om han stannar, kommer få saker att ändras. Han kommer fortfarande att vara rädd för att ta in nya spelare. Och den rädslan baseras på en önskan att spela defensivt. Spelare som De Arrascaeta eller Jonathan Rodriguez passar helt enkelt inte in i planen. En plan som under fem år fått Cavani att springa upp och ner för planen, täcka upp som mittback, rädda bollar på mållinjen, störa motståndarnas uppspelsfas, men knappast få många chanser att göra det han gör bäst, dvs. mål.
Men, om Maestro Tabarez lämnar, finns det faror i det också. Ingen bör underskatta vad han lyckats med. Han satte Uruguay på kartan igen. Han gav folket stolthet och gjorde La Celeste till ett svårslaget lag. En ny förbundskapten kommer svårligen uppnå lika mycket. Och tålamodet kommer att vara kort om det skulle komma motgångar. Inför VM-kvalet, står Uruguay vid ett vägskäl. Men vi kan åtminstone hoppas, att annus horribilis (no pun intended) 24 juni 2014-24 juni 2015 är över.
Yo 15. Y vos?
Medan våra favoriter slickar sina sår och funderar över framtiden, har Chile en fot i finalen, och kommer aldrig har en större chans att få slut på sin historiska trofétorka. Men även om de har 12 man på plan, säger något mig att de kommer misslyckas. Vem de än får möta (till och med Paraguay) kommer att sätta tänderna i hemmapublikens förväntningar och svälja bytet helt.
Efter det som hände i kvartsfinalen, kommer varenda uruguayan innerligt hoppas innerligt att detta händer. Deras stolthet La Celeste har fortfarande 15 Copa America och 19 större mästerskap sammanlagt. Chile har fortfarande inte ett dyft att visa upp. Värdnationen, för närvarande mästare i vidriga övergrepp och förlåtande av rattfylleri, har allt att bevisa.
