Det gäller att dansa, dansa, dansa!
Kroatien vann kvartsfinalen mot ett favorittippat Brasilien. En vinst som det kroatiska landslaget bör fira och ett arv som det är dags att välja att glömma.
Jag kan nog inte dölja det just idag, min annars ganska svårkompromissade (arbetsrelaterade) professionalitet och detta mästerskaps många parallella kval, till trots.
Ikväll är jag den kroat jag är och föddes in i att vara.
Jag är ett barn av detta Kroatien.
Och att vara det just i denna stund - det ni, det är OTROLIGT!
Ett barn av dess arv, dess mödor, dess plågor.
Men där slutar klagosången. För det - att vi ständigt kommer tillbaka till den svåra tid som krigshärjat och format oss - den tiden måste sluta legitimera våra framgångar, vårt potential och våra styrkor. Vi kan för att vi lärt oss och gjort det bästa av det vi lärt oss. Även för att vi letar efter personliga och nationella upprättelser såväl i det stora som i det lilla, men fotbollsnationen Kroatien och dess framgång ska ära och hylla de som äras och hyllas bör. Generaler som Perišic, Modric, Dalic och alla de där andra som grävde fram sitt innersta och tog sig an en uppgift som på förhand var omöjlig. Brasilien skulle dansa sig igenom de 90 minuter som stundade, men kroaterna visade vad de lärt sig och vad de numer kan.
Spelare av detta Kroatien.
Av dess arv, dess mödor, dess plågor.
Att det går bra för ett land som Kroatien glädjer många sen 1998 för att man vill unna Kroatien en vinst, medgång och framgång. Det är sympatiskt, medmänskligt och på alla sätt fint. Men den snälla tiden är förbi. Kroatien spelar inom dagarna ännu en semifinal i ett världsmästerskap för att de förtjänar det - inte för att de som individer haft det tufft genom krigsåren eller i diasporan. De är inga one-hit-wonders som Grekland, inga uteblivna storheter som Italien - de har kommit att förbli konstanter.
Jag vet att det svänger snabbt i fotboll. Kroatien kan - efter två strafförlängningar i rad - kanske inte ha så mycket mer kvar att ge nu mot Nederländerna eller Argentina. Men det här stora, lilla landets förtjänta framgång, dess sätt att förvalta ett påtagligt generationsskifte ytterligare en gång, att nära laganda och stolthet i en förening som ger glädje åt så många av oss som lever ett dubbelliv någonstans i periferin av det vi var tilltänkta till - det är något alldeles extra.
Kroatien är ett land lätt att älska och lätt att bli besviken på.
Det tycker även vi exilkroater.
Men det är sällan så vackert eller så stort som när scenen är världens främsta, största, mest sedda och som denna gång - mest oväntade. För inte ens vi kroater vågade hoppas på Kroatien. Inte efter att Brasilien så harmoniskt dansat sig igenom såväl ett som fyra mål i matchen innan. Men där var kroaterna och där vann de. Och nu är scenen deras.
Jag är ödmjuk inför allt som kommer komma och jag är stolt för varje gång jag vågat vara ett med detta lag. Men sorgen över att förlora allt som betyder något, den är vi många som kan relatera till och den låter oss aldrig hoppas på mer än det som just är. Klokt nog.
Därför firar vi denna vinst som om det inte fanns en morgondag.
TV: Höjdpunkter: Kroatiens VM-spelare
