En dansk förlust som kan sakna betydelse
Det har varit långt ifrån en drömstart för Danmark, de inledande omgångarna av VM-spelet i Qatar. Matchen mot Frankrike blev exakt och precis vad man kunde förvänta sig. Ett dansk landslag som på många sätt är mycket kompetent, men som helt enkelt inte räcker till mot de regerande världsmästarna.
Jag hade förväntat mig en match som böljade och ett överslag på offensivt fokus. Kanske hade jag inte i tillräcklig utsträckning beaktat att Frankrike - Danmark ingick i den så hyperviktiga andra omgången av ett VM-gruppspel, och att båda lagen med all önskvärd tydlighet insett detta.
De första fem minuterna av första halvleken fick danskarna utan några direkta problem äga bollen. Frankrike framstod som avslappnade och trygga i detta, och hade inte några problem med det inledande slötempot i matchen.
Efterhand jämnades spelet ut, och det blev snabbt tydligt att den danska trebackslinjen utökades till fem vid franskt bollinnehav. Som det spekulerades om på förhand var det givetvis en nyckel för Danmark att behålla kontrollen över Frankrikes yttrar, som i alla avseenden är världsklass. En intressant match-i-matchen stod mellan Joakim Mæhle och Ousmane Dembélé som turades om att anfalla och försvara, många gånger i underhållande individuella dueller.
Kasper Schmeichel visade återigen att hans stabilitet och skickliga linjespel är en oerhörd tillgång för det danska landslaget. Räddningen på Adrien Rabiots nick efter 20 minuter var kanske inte den absolut mest kvalificerade, men likväl av sådan klass som krävs för att Danmark ska kunna lyckas i ett världsmästerskap.
Den första halvleken får närmast betraktas som löjligt jämn, objektivt sett. Känslan var dock att fransmännen alltid var något hetare när de närmade sig offensivt straffområde. Sannolikt var båda lagen i halvtid nöjda med insatsen, och i vart fall för danskarna saknades något att skämmas för.
I halvtid genomförde förbundskapten Hjulmand ett byte. Andreas Cornelius fick lämna plats åt Martin Braithwaite. Braithwaite är en besynnerlig fotbollsspelare, och kan i undantagsfall visa viss klass, men bytet ger ändå uttryck för att Cornelius inte riktigt har fått det att lossna under de inledande två matcherna, med supermissen mot Tunisien och en ganska slätstruken första halvlek mot Frankrike på näthinnan.
Efter en kvart av andra halvlek var det svårt att komma ifrån känslan att matchen inte riktigt tagit fart. Danmark bibehöll aggressivitet och stabilitet, och fransmännen visade uppenbar respekt för detta. Det fanns en omständighet som skulle förändra allt: samarbetet mellan världens offensivt bästa vänsterback och världens bästa fotbollsspelare avslutades med ett mål av den senare. 1-0 av Mbappé och herregud vilket vackert spel fotboll ibland kan vara. Ibland är det också så att det inte finns något att göra åt en motståndares fullkomlighet - det danska försvaret kan inte hängas för Frankrikes ledningsmål.
Det var ett mål som behövdes, och matchen öppnades därefter upp på ett tydligt sätt. I samma stund började Danmark ta lite mer risker, inte minst genom att använda sina wingbacks på sedvanligt sätt, längre upp i banan. Det var starkt att Danmark enbart minuterna efter baklängesmålet förmådde att trycka in kvitteringen efter en fin hörna. Det var inte heller långt ifrån att Jesper Lindstrøm strax därefter kunde ge Danmark ledningen.
Kasper Dolberg byttes in mot Mikkel Damsgaard, och det framstod som ett vettigt val. Damsgaard besitter inte de rejäla egenskaper som kan förväntas av en Premier League-spelare, utan lever mest på ett lyckat EM-slutspel förra året. Det kändes ett tag som att matchen var förutbestämd till ett oavgjort resultat, och det franska trycket som till slut etablerades kunde mest härledas till hörnor och andra fasta situationer.
Det är svårt att veta om det beror på anspänning, trötthet eller enbart kvalitetsskillnad, men de avslutande tio minuterna av matchen böljade med företrädesvis franska vågor. Och återigen, när världens bästa fotbollspelare är i farten så avgör densamma höst sannolikt en VM-match. Det var inte orättvist att se Mbappé göra 2-1 till Frankrike och inte heller att Frankrike vann matchen.
Några generella spaningar efter två danska VM-matcher. Det saknas något i det danska spelet, särskilt i förhållande till det som vi tidigare - under EM och Nations League - vant oss vid. Det är svårt att konkret beskriva, men den glöd och energi som danskarna tidigare har uppvisat är inte riktigt där. Den snabba, raka och vägvinnande fotbollen som är så svår att försvara sig mot har helt enkelt inte tagit fart. Andreas Christensen beskrev matchen mot Frankrike som ett steg framåt, jämfört med Tunisienmatchen, och det är svårt att inte hålla med honom. Danmark gör en bra match mot ett mycket bra lag, Danmark är stabila och Danmark skapar målchanser. Om Danmark ska gå långt i detta VM krävs dock ytterligare dimensioner i spelet, och jag har just nu svårt att vara säker på en sådan utveckling.
Ironiskt nog ligger ändå vägen mot slutspel fortfarande öppen för Danmark. I förra årets EM-slutspel kunde danskarna förlora de två inledande matcherna (båda på hemmaplan) och trots detta ändå ta sig vidare till en semifinal efter matcher mot beskedliga Wales och Tjeckien. I VM kan det räcka för Danmark med en uddamålsvinst mot Australien, och helt plötsligt kan det vara fråga om en åttondelsfinal mot Saudiarabien. Visst är det märkligt, men på något sätt är det också det som är charmen med ett mästerskap. Det är sällan det lag som imponerar mest i första matchen som månaden senare plockar hem medaljer. För Danmarks del är det enkelt. Vinst mot Australien på onsdag, och sedan kan allt hända.
Matchens dansk: Andreas Christensen. Han gör mål och leder det danska försvaret i Simon Kjærs frånvaro (och ofta även i hans närvaro). Danmark har stora delar av matchen kontroll på den franska offensiven, och Olivier Giroud skapar i princip ingenting. Christensen får tre pølse av fem möjliga.
Se höjdpunkter från de danska spelarnas säsonger så här långt nedan.
