Ryssland runt med Wollin: VM – ett enda stort jippo?
Filip Wollin delar med sig av sina tankar och reflektioner efter att ha varit på plats under Sveriges premiärmatch mot Sydkorea i Nizhny Novgorod.
Sedan jag upptäckte och började intressera mig för fotbollens magiska värld i de begynnande åren av 2000-talet har det varit en dröm att få vara på plats under ett mästerskap.
För två år sedan fick jag göra min debut då jag åkte ner till EM i Frankrike med uppdrag att bevaka vad som skedde utanför planen och året därefter var jag på plats under U21-EM i Polen. Alltså har det endast varit ett VM kvar för mig att kryssa av på min bucket list – vilket jag nu gladeligen kan göra.
I går spelade Sverige sin premiärmatch mot Sydkorea i Nizhny Novgorod och jag var en av de drygt 42 000 personerna som fanns på plats inne på den pampiga arenan. Min första VM-match någonsin, och jag måste erkänna att det var en speciell känsla när jag drygt en timme innan avspark tog plats på läktaren och blickade ut över den välskötta gräsmattan med vetskapen om vad som snart skulle ske.
Det var dock inte bara frid och fröjd. Eftersom beslutet att skicka ner mig till Ryssland klubbades i sista stund var jag tvungen att söka upp en biljett till tillställningen på annat håll än via FIFA:s officiella försäljningsplattform. Således var det inte mitt namn som prydde den högst personliga biljetten, och matchade inte med det Fan-ID varje besökare måste ha med sig för att kunna legitimera sig vid ingången till arenan. Jag hade sökt runt en hel del på nätet innan jag begav mig bort mot arenan, och vad det verkade var kontrollen inte så strikt som FIFA utlovat inför mästerskapet i hopp om att motverka biljettförsäljning i andra hand.
Väl framme vid den första granskningen av biljett och Fan-ID steg pulsen en aning, men efter att ha scannat båda i maskinen lös lampan grönt och jag fick passera. Det fick jag även göra efter att ha blivit inspekterad av en biljettkontrollant och det var med lätta steg jag traskade omkring inne på arenaområdet samtidigt som den starka solen lös med sina starka strålar.
Jag var på plats två timmar innan matchen skulle dra igång och tänkte försöka förmedla stämningen som rådde dessförinnan. Men det var inte mycket till fest inne på området, utan mest långa köer till att gå på toaletten eller köpa mat och dryck. Därför valde jag att ta skydd från solen och klev in på arenan.
Min plats var i det ena hörnet, och jag hade i ärlighetens namn inte kunnat önskat mig en mycket bättre plats. Av någon anledning har jag alltid tyckt om att sitta i en kurva, åtminstone på de modernare arenorna där sikten är obehindrad.
Sakta med säkert började det trilla in folk efter att först ha varit en av få inne på läktaren. Framför mig hade jag ett par fanatiska Sydkorea-fans, som hamnade bredvid ett överförfriskat sällskap från Göteborg. Språkförbistringarna till trots fann de varandra väldigt snabbt och det togs nog ett hundratals selfies och utdelades minst lika många high fives innan domaren blåst för slutsignal och de gick skilda vägar.
Ovanför mig satt sex medelåldersmän från Dalarna, som verkade ha mer fokus på vad som skulle ske efter matchen än vad som utspelade sig på planen. En av dem pratade i telefon i säkert tio minuter och verkade tro att Ryssland är med i EU när han efter avslutat samtal fick frågan om det inte var snordyrt att ringa från Ryssland. Jag tycker vi alla bör skänka en tanke till den telefonräkning som senare i sommar kommer dimpa ner i hans postlåda.
Överlag var de gulklädda svenskarna utspridda lite varstans på arenan, och någon ”gul vägg” var det inte tal om. Snarare några gula fläckar här och var. Faktum var att det gick att skymta en hel del tomma stolar på samtliga sektioner och det är märkligt hur det på en VM-match inte kan vara fullsatt med tanke på vilket tryck på biljetter det brukar sägas vara.
Matchen i sig var ingen höjdare, och det var i ärlighetens namn inte stämningen heller. Sällan skapades något tryck utav värde, utan det var mest gnäll från personerna i min närhet som skrek ut fotbollsklyschor till höger och vänster samtidigt som de inte verkade tro sina ögon att Sverige inte gick till halvtidsvila med 3–0.
Även om jag i grund och botten tycker det är genuint vackert att folk från hela världen samlats på en och samma plats för att ta del av ett VM kan jag inte blunda för det kommersiella jippo som ett mästerskap faktiskt är. Givetvis går det inte att dra alla över en kam, men det märks klart och tydligt att många av svenskarna som är här inte är det med fotbollen som huvudprioritering. Snarare är fotbollen en ursäkt för att kunna dricka sig redlös i ett par veckor, kluta ut sig med ansiktsmålning och någon lustig huvudbonad och uppföra sig som man åter vore en fjunig tonåring.
Personligen kommer jag aldrig kunna förlika mig med det då det är raka motsatsen till den fotbollskultur jag lever för. När det hela blir mer av en maskerad än en match kan jag inte låta bli att bli kritisk. Samtidigt verkar folk känna en oförfalskad glädje och lycka, och kanske är det vad ett mästerskap ska gå ut på – oavsett hur man väljer att föra och uttrycka sig.
Min sikt under större delen av matchen.
Det kanske bara är jag som är en bitter och tråkig människa, men när selfies och att köpa öl under matchens gång går före att njuta av fotbollen som spelas framför ögonen på dem måste jag ifrågasätta varför dessa människor ens är där. Samtidigt är det inte mina pengar det handlar om, och så länge min upplevelse inte påverkas negativt har jag inte mycket att säga till om. Dock gjorde den det i går när jag vid två tillfällen fick en halv öl utspilld över huvud och rygg samt när koreanerna framför mig gång ställde sig upp för att ta foton, vilket gjorde att min sikt var obefintlig.
Så det var med blandade känslor jag lämnade arenan, och kanske det är så enkelt att jag inte är en ”mästerskapsmänniska” – även om jag är överlycklig och njuter av fulla drag över att vara på plats och få uppleva det här. För i ärlighetens namn är det otroligt häftigt och den känsla som sköljde genom min kropp en timme innan avspark har jag inte känt på många år när det kommer till fotbollssammanhang.
I natt flyger jag till Sotji, där jag kommer ha min bas till och med lördag natt. Tidigare i dag införskaffade jag mig ett ryskt SIM-kort, vilket gör att jag numera kan bli flitigare i mina rapporteringar. Jag får be om ursäkt för ett negativt präglat inlägg, men när jag inte känner att allt är helt fantastiskt tänker jag inte heller låtsas som det är så.
