Sydamerikansk fotboll utvecklas – Europa går bakåt?

Alla vet det. Fotboll går ut på att göra mest mål på 90 minuter. Trots den viktiga regeln i fotbollen så finns det ändå många lag som istället för att lägga energi på anfallsfotbollen, satsar på ett tätt försvar. Inget fel på det, man måste ha ett bra försvar för att komma långt som lag, men vad hände egentligen med Petters smått klassiska låttitel? - ”Anfall är bästa försvar”.

 

Som sagt så har jag inget emot försvarsspel, är till och med själv mittback. Men lag som går in och förstör andra lags anfallsspel med att ha elva spelare på rätt sida har gått för långt. Den sortens fotboll är inte utvecklande för sporten.

 

Ett praktexempel på att försvara med elva man är i CL-semifinalen förra året mellan Barcelona och Inter. Alla som kan sin fotboll vet att Barcelona gärna vill vara bollförande lag och är ett extremt skickligt la på just de saken. Ni som kan er fotboll vet också vilket taktiskt geni José Mourinho är, som under den säsongen tränade Inter. Hans lag hade då med sig ett bra resultat från hemmaplan, och gick då enbart in för att få undan bollen från mål med elva hysteriskt jagande och defensivt inriktade fotbollsspelare.  

 

De flesta vet nog också hur det slutade. Inter tog sig till final och vann hela turneringen. Inters fans gnällde nog inte över Mourinhos sett att få sitt lag att spela på, men personer som älskar anfallsfotboll såg ett hot mot sporten.

 

I 2010:s VM i Sydafrika fick det plats många skrällar. Inget fel på skrällar men sättet som det kom till på kunde varit underhållande. När Schweiz vann mot de blivande mästarna Spanien skedde det inte på ett publikfriande sett utan snarare tvärtom. Schweiz visste att de skulle vara chanslösa om de lämnade för mycket ytor till spanjorerna och såg istället till att ligga lågt med försvaret och kontra – något man lyckades med. Fantastisk genomförd match taktiskt sett, men inte underhållande.

 

Det blev också en del skrällar från lag som Uruguay, Paraguay och Chile. Men till skillnad från de europeiska lagen så vann de sydamerikanska lagen med en anfallsglad fotboll, något som uppskattas som åskådare. 

 

Vi börjar med Chile. De kom tvåa i sin grupp med vissa problem. I sista omgången av deras grupp kunde en poäng mot Spanien räcka, men tre poäng skulle klart se till att de hamnade i slutspel. Alla förväntade sig ett Chile som föll tillbaka och ett Spanien som skulle föra spelet. Så blev det till en viss del, men chilenarna var inte nöjda med att spela att gå vidare genom en tråkig defensiv fotboll och skapade målchanser och lyckades till och med skaka Spanien när man reducerade till1-2. Spanien höll undan och vann sin grupp och hela VM medan Chile fick se sig besegrade mot Brasilien. 

 

Paraguay gjorde en imponerande insats när man vann gruppen före de regerande mästarna Italien. I åttondelen väntade ett defensivt Japan som stod emot länge. Matchen gick till straffar där Paraguay kunde vinna med 5-3.

 

I kvartsfinalen var Paraguay nära på att slå ut självaste Spanien. Man hade ett jätteläge i andra halvlek på straff, men Casillas räddade och ställde om, till en spansk skratt som Xabi Alonso satte – men fick ta om, och då räddade Paraguays målvakt. Spanien lyckades tillslut vinna med det var blev inte en så enkel historia som många hade trott. Paraguay åkte ut, men efter en enormt stark insats.

 

Tre lag fanns då kvar från Sydamerika som hade mest representanter i kvartsfinalen. Det vara Brasilien, Argentina och oväntat Uruguay. Argentina fick sig en fotbollslektion av Tyskland och Brasilien tappade mot Holland. Kvar stod Uruguay som slog ut Ghana efter en kanske klassisk match.

 

Uruguay med sin anfallsglada fotboll fortsatte. Laget hade en målkvot på 7-2 när det var dags för semifinal mot Holland. Man stod upp bra mot det blivande finallaget och gjorde två mål. Man förlorade med 3-2 precis som i bronsmatchen mot Tyskland.

 

Kanske ingen supersuccé resultatmässigt från Sydamerika, men desto bättre spelmässigt. De sydamerikanska lagen visade att man ville anfalla trots vilket motstånd man än mötte. Och när man väljer att anfalla istället för att backa hem så utvecklar man sporten och lockar fler åskådare till matcherna.

 

Att många europeiska lag spelar defensivt har en förklaring. Det finns en helt annorlunda organisation i Europa. Både tränare, övriga ledare och spelare går in stenhårt för sin uppgift och det är alltså en väldig bra organisation på klubbarna och lagen. I Sydamerika finns det inte riktigt samma organisation, speciellt inte defensivt. Man släpper hellre loss på tyglarna och låter anfallet präglas av kreativitet istället för intränade varianter. 

 

Så det stämmer nog... Sydamerika utvecklar just nu sporten med positiv anfallsfotboll och Europa går ett steg tillbaka med en alldeles för välorganiserad och defensiv fotboll.

 

Eller vad tycker ni?