Tillbakablick: Mannen som fick ett helt land att gråta med en spark
Uruguay vann det första VM-slutspelet som spelades på hemmaplan i Uruguay 1930. Då mötte man grannlandet Argentina i en match som slutade 4-2 inför otroliga 93 000 hemmafans på Estadio Centernario i Montevideo, en arena som i vanliga fall tar in ca 70 000. 20 år senare var det dags för VM-final igen mot ett annat grannland.
Året var 1950. Det var VM i fotboll i Brasilien och hemmanationen var en klar favorit till att ta hem guldet, och det började bra. Man vann sin första match med klara 4-0 mot Mexico efter att Ademir gjort två mål och Jair och Baltazar slagit in varsin boll i mål.
I andra matchen blev det inte lika glada miner, trots en poäng, eftersom att Schweiz kvitterat i matchens 88:e minut. Det var Fatton som gjorde båda målen för schweizarna. Men det spelade ingen roll i slutändan eftersom de förlorade med 3-0 i första matchen mot Jugoslavien och kom trea i sin grupp.
Brasilien vann sin sista match mot Jugoslavien med komfortabla 2-0 och avancerade. Brasilien vann gruppen med fem poäng, det eftersom en vinst på den tiden gav två poäng istället för tre, som det gör idag.
Uruguay hade det desto lättare i sin grupp. Man var ifrån början tre länder men Frankrike kom aldrig till spel och då återstod det två länder: Uruguay och Bolivia. Den matchen blev alltså direkt avgörande om vem som skulle gå till semifinal. Uruguay, med ett tidigare VM-guld som merit, hade inga problem med att besegra Bolivia och slutsiffrorna skrevs till slut till hela 8-0. Då hade Míguez gjort tre mål.
Fyra lag var nu vidare till den sista rundan som skulle avgöra allt. Brasilien, Uruguay, Spanien och Sverige gjorde upp om vilket som var den bästa fotbolls-nationen 1950. Avgörandet skulle ske i en grupp där alla mötte alla och det var upplags för en rysare då de två favoriterna från Sydamerika; Uruguay och Brasilien, möttes i sista matchen.
Uruguay spelade första matchen mot Spanien. Man fick då ”bara” 2-2 och då hade Brasilien ett läge att ta ledningen i gruppen, och det gjorde man – med besked. I deras match mot Sverige gjorde det årets skyttekung i VM, Ademir, fyra mål i brassarnas 7-1kross.
Den tredje matchen spelades fyra dagar senare mellan Brasilien och Spanien. Brasilien försökte då slå sitt målrekord mot Sverige men lyckades inte. Men nära var man. Ademir fick nöja sig med två mål när de vann med 6-1. Vem skulle kunna tro på ett sånt resultat idag?
Efter Brasiliens övertygande resultat var nu uruguayanerna tvingade att vinna mot Sverige. Matchen skulle bli otroligt jämn och redan efter fem minuter satte Palmér ledningsmålet för svenskarna. Uruguay kvitterade men bara en minut efter kvitteringen tog Sverige ledningen igen genom Herr Sundqvist.
Något otroligt måste ha sagts i omklädningsrummet för ut kom Uruguay och dominerade matchen. Men det tog tid för målet att rulla in och publiken hann bli nervösa. Inte för än i den 77:e matchminuten kunde Uruguays skyttekung Míguez kvitterade. Men det behövdes ett mål till för att kunna ha chans att vinna hela turneringen i sista matchen mot Brasilien. Det ordnade Miguez igen. Från att Sverige var minuter från att kunna vinna VM så satte Miguez 3-2 och ett otroligt glädjerop bröt ut på Estadio do Pacaembu i sao Paulo, trots bara 8000 personer på läktaren. Men den siffran skulle det bli ändring på. För Uruguay skulle nu spela en avgörande match i VM 1950 mot Brasilien inför ett fullsatt Estadio do Maracana i Rio de Janerio.
16 juli, 1950 kl. 15:00 sparkades matchen igång. 180 000 galna brasilianska fans fanns på plats och stämningen var otrolig. Den första halvleken slutade 0-0 men efter två minuter av den andra så exploderade arenan.
Friaca gjorde 1-0 och nu gungade hela Estadio do Maracana med ca 180 000 fans på plats. Fansen fortsatte att fira sitt lag som just nu var på väg mot en mycket imponerande turnering resultatmässigt och spelmässigt.
Men på andra sidan stod Uruguay som aldrig förlorat tidigare i VM-sammanhang. De hade vunnit sitt hemma-VM 1930 mot Argentina. Efter det valde Uruguay att inte spela VM 1934 och 1938 på gund av båda spelade i Europa, och man ville ha en jämn fördelning mellan kontinenterna. Men när det nu var dags igen, 20 år senare, var inte Uruguay där för att göra en godkänd turnering och sen åka hem igen. Man var där för att försvara sin VM-titel.
Vad som snurrade i spelarnas huvud vid Friaca:s 1-0mål skulle vara intressant att veta. Man kunde ju lika gärna bryta ihop med tanke på att Brasilien utklassat alla lag utom Schweiz i turneringen och hade ett enormt tryck av sina supportrar. Men tydligen var det inte det Juam Schiaffino tänkte på i matchens 66:e minut, då han snurrade bort sin försvarare och stänkte upp bollen i målvaktens vänstra kryss.
Vid det här laget var det lätt att drabbas av panik, för samtliga spelare. Brasilien eftersom det räckte med ett oavgjort för att vinna och man kunde bli för nervösa med allt tryck på deras axlar och spelet kunde rasat. För Uruguays del att de var tvungna att göra ett mål till och de kunde bli för ivriga och låta brassarna kontra in ett avgörande.
Men så blev inte fallet. I matchens 80:e minut fick Alcides Ghigga bollen ute till höger och satte fart. Han tog sig in i straffområdet och fintade sin spelare, sköt och gjorde mål. Glädjen bland spelarna, tränarna och de fåtal fans som hittat in på arenan var obeskrivlig. Man firade som om man var bäst på jorden. Och det var precis vad de var tio minuter senare när domaren blåste av matchen. Uruguay var då, för sitt andra VM-slutspel i rad, bäst.
Nästan hela arenan föll efter slutsignalen i gråt. Alla brasilianska supportrar som kände att deras första VM-titel var nära trodde inte sina ögon. Istället för elva gula spelare som firade segern så gjorde nu elva ljusblåa spelare det. Allt hade förändrats med en enda spark. Med en enda hastig rörelse med det högra benet hade en enda människa fått ett helt land att sörja förlusten. Men viktigast av allt: Med en enda spark hade Alcides Ghigga sparkat hem VM-guldet söder ut från Brasilien, till Uruguay.
Naci Celeste!
