Uruguay – Ingen kan ta ifrån oss det vi gjort
Den uruguayska ligan är långt ifrån lika het som de europeiska ligorna. Inte heller finns det pengar i ligan och inte ens alla spelare i den högsta divisionen är fotbollsproffs på heltid. Men det finns däremot en kärlek och passion till fotbollen i Uruguay som få andra länder har.
Innan VM 2010 var det få i Europa som visste vilket det lilla landet mellan Brasilien och Argentina var. Mitt emellan två giganter i fotbollsvärlden ligger Uruguay med runt fyra miljoner invånare. Man vann förvisso det första världsmästerskapet 1930 men man har med tiden försvunnit mellan Brasilien och Argentina.
Men så kom den stora vändningen. Förra årets VM i Sydafrika bjöd på många skrällar och Uruguay var en av dem. Även om man har storspelare som Forlan, Suarez och Cavani så trodde nog inte många att de skulle sluta fyra i turneringen efter två 3-2förluster i både semifinalen och bronsmatchen.
Så Uruguay gjorde sig då ett namn i fotbollsvärlden igen, fast bara landslaget. Hur många känner igen lag som: Bella Vista, Nacional, Penarol, Defensor och River Plate (finns två River. Ett i Uruguay och ett i Argentina), och hur många vet någon känd fotbollspelare som spelar i den uruguayska ligan just nu. Den uruguayska ligan producerar även inte lika många stora fotbollsspelare som den brasilianska och argentinska.
Alltså är det bara landslaget som fått mer uppmärksamhet. Men det spelar ingen roll. För kärleken till den inhemska ligan finns där trots allt. Jag hann tyvärr inte med att se någon match i Uruguay i år (2010) eftersom jag kom ner bara några dagar efter att Defensor blivit mästare. Det räcker dock bara med att se 10-åringar spela och man inser vad fotbollen betyder i Uruguay. Föräldrarna och övrig publik lever sig in på största allvar i matchen och trots att det är barn som spelar på en gräsplan utan läktare så är det många som kommer för att kolla.
Även parkfotboll är på högsta allvar. Jag såg på en match som från en början såg ut att bara vara på skoj snabbt förvandlas till en allvarlig kamp. Det var barn från 8 år upp till män över 55 som var på plan men det spelade ingen roll vem man mötte. Man skulle vinna matchen till vilket pris som helst och bli kung för kvällen på gatan. Sådan kamp som den matchen bjöd på är svår att hitta i exempelvis Sverige.
Dock hann jag besöka Argentina för att se en ligamatch. Det var Boca Juniors sista match. Ett Boca som gjort en ovanligt svag säsong och slutade i mitten i den argentinska ligan. Motståndarna var Gymnasia som var jumbo och inför matchen redan var klara för nedflyttning.
Matchen lär inte gå till historien för den mest välspelade och det var inte heller fullsatt på La Bombadera så trycket var inte som det kunde vara på topp. Men trots att Boca Juniors gjort en dålig säsong, sett till deras historia, så sjöng publiken och levde sig in i matchen. När Boca sen tog ledningen efter mindre än en kvart, då Martin Palermo gjorde sitt 300:e mål för klubben, blev det ett sanslöst tryck på arenan. Trots att det inte var mycket mer än 25 000 åskådare lät det som ett mål på ett fullsatt Camp Nou i Barcelona.
Boca släppte sen in en kvittering i matchens 74:e minut men det hindrade inte publiken från att fortsätta sjunga. Då målet även gav energi till Gimnasia-fansen och de började sjunga var det mäktigt att befinna sig på La Bombonera i Buenos Aires den där kvällen.
En av de häftigaste upplevelserna i på arenan var just publiken. I Sverige är man inte direkt bortskämt med något jättetryck på arenorna men i Argentina var det annorlunda. Den största skillnaden mellan svenska arenor var att supportrarna hade en orkester bakom sig. Trumpeterna och de andra blåsinstrumenten såg till att ge hela matchen ett lyft trots spelet.
Nu har vi förvisso hamnat i ett annat land plus att Argentina och Uruguay är största fiender när det gäller fotboll. Men likheten finns där ändå, bara att i Uruguay är det sällan 25 000 på en ligamatch, dock finns passionen – samt stoltheten i fotbollen och det man gör.
För "Ingen kan ta ifrån oss det vi gjort", eller på spanska "Nadie te quita lo balido", är mottot när Uruguay spelar fotboll. Första gången jag hörde det slog tanken mig: "Varför tänker man inte likadant i Sverige?" Det var efter 1-4förlusten mot Holland jag hörde det från en släkting. Då skrevs det om hur allt gick fel, varför vi förlorade och så hängde man ut Behrang Safari för hans inkast rakt in i plan som resulterade i Hollands 2-0mål och i princip avgjorde matchen.
Självklart vill man aldrig förlora med 4-1 och speciellt inte om man vill till EM, men efter förlusten fick man känslan av att allt var över. Sverige är trots allt med i allra högsta grad i gruppen. Man har mött Holland och Ungern som är favoriter tillsammans med Sverige att gå till Europamästerskapen 2010. Plus det så var förlusten mot Holland Sveriges första i kvalet och även de första målen man släppte in och man möter det näst bästa laget i världen.
Så man ska se på saker mer positivt tycker jag, och det är just det jag gillar mest med Uruguays sett att se på fotboll. Att alltid se det positiva i saker, även förluster. Nu verkar det även ha gett resultat. Uruguay blev 4:a i VM. Före storebröderna Argentina och Brasilien i Sydamerika. Man ligger topp 10 i Fifas världsranking och har ett flertal världsstjärnor ute i fotbollsvärlden. Även om man skulle tappa allt, inte kvala in till nästa VM och förlora varenda match så kommer man alltid kunna vara stolta över det lyft man gjort 2010. För ingen kan ta ifrån oss det vi gjort.
