Uruguays förtrollande sommar
Det var ingen som trodde, få som hoppades och många som nonchalerade. Sydamerikas dolda pärla är förvisso historiens första världsmästare men inför slutspelet i Afrika sommaren 2010 ingav de bara respekt genom en pånyttfödd Forlan och en nyfödd Suarez. Men det här skulle bli ett VM där Uruguay, med sitt fjuttiga antal invånare och himmelsblå matchtröjor, gick på knock efter knock och spelade sig rakt in i mitt fotbollshjärta. Det här är sagan om ”La Celeste” anno 2010 på de förtrollande fälten i
Maj månad. Diego Forlan stod på det nästhögsta berget i Europa och tittade ner på sitt erövrade rike. En turnering som tidigare hette UEFA-cupen var bärgad nästan på egen hand av den blonde prinsen som förde sitt rödvita Atletico Madrid hela vägen till titeln, och sig själv mot en tillfällig tron som samtidigt skapade förhoppningar att han kunde föra sitt landslag till framgångar i det kommande VM-slutspelet. Forlan hade i två år visat prov på utpräglad målkänsla, nästan lika vass som sin landsman och anfallskollega Luis Suarez på nederländsk mark. I Italien vädrade Edinson Cavani morgonluft, Walter Gargano kämpade för att få ett erkännande av sin förbundskapten och Diego Lugano stred mot turkiska tigrar i häxkittlar vareviga helg. Nu koncentrerades all deras kvalitet mot ett gemensamt mål, nu smältes deras hjärtan samman för att bilda en bultande enhet. Det var dags att vandra på en sydafrikansk väg, att ta sig förbi mexikanska och franska hinder. Det var dags att göra det medan hela världen skulle titta på. Längst fram i ledet gick en blond prins, och trots att kaptensbindeln knöts runt någon annans hand så var det den store Forlan som samlade trupperna. Han hade redan här min beundran i en liten ask. Det gjorde att Uruguay blev laget jag följde lite extra, lite mer.
Uruguay gick in i turneringen och hade absolut ingenting att förlora. I en jämn grupp önskades dock avancemang för ett sydamerikanskt landslag med två VM-guld i bagaget. Efter 0-0 mot regerande vicemästarna Frankrike tågade de ljusblå in i en vuvuzela-bedövad arena. På andrasidan stod värdnationen Sydafrika och behövde en seger. Diego Forlan släckte drömmen. Han snodde åt sig bollen, gled på gräset som om hans dobbar var gjorda av tvål – och smällde in ledningsmålet i nättakets nättak. Uppföljaren var inte lika vacker, men lika viktig; matchen punkterades på straff av samme man och ett tredje mål hann ramla in för att forma ett slutresultat som Uruguay jublade över. Omgången därpå stod man till sist som gruppsegrare efter att ha nickat ner Mexiko och inte släppt in ett enda mål på hela turneringen. Muslera hade spikat igen, med hjälp av sin solida backlinje ledd av Lugano. Diego Perez med världens största lungor gav motståndarna syrebrist med sitt ettriga krigande, och på topp samspelade Forlan och Suarez på ett sätt som fick supportrarna att börja drömma igen.
Åttondelsfinal nästa mot ett Sydkorea som fantiserade ihop mirakel som de för åtta år sen. Men Luis Suarez svarade för två bländande prestationer och Uruguay var framme i kvarten. Rött, gult och grönt. Överallt. Hela Afrika stod enat, med ett glödande hopp till det enda kvarvarande landet i kontinentens stora spektakel. Kamerun fick en nordisk käftsmäll, Nigeria sköt bort sig själva, Sydafrika dansade för mycket och spelade för lite, Algeriet försvann utan nätkänning och Elfenbenskusten behövde nog lära sig portugisiska föra att gå vidare. Det var Ghana som var hela Afrikas glädje nu. Det var de tindrande svarta stjärnorna som bar barfota barns hopp och dröm om att spela semifinal. Stadion badade i oljud och färg. Rött, gult och grönt. Överallt. En klick blått skulle vinna.
Moral är en fantastisk egenskap. Den sitter i ryggraden och avgör dina handlingar instinktivt utan eftertanke. Den får dig att göra rätt och säger mycket om hur du är som person, om vilken godhet du besitter och om ditt hjärta är svart eller gyllene. Det här blev en match där debatten om moral svallade över lika mycket som känslorna, och som fick en hel planet att ställa sig bakom Ghana för att ge fingret och fula blickar mot en 23-årig pistolman. Före halvtid fixade Sulley Muntari det rödgula övertaget, som jämnades ut efter halvtid av Forlan. Med galopperande steg studsade Uruguays nr 10 mot läderkulan och smällde in bollen från en vinkel där inlägg hade varit det rimligaste alternativet. Inte för Forlan. Mannen med den fantastiska fysiken är förvisso en gentleman av rang, men han törstade blodigt efter upprättelse. Fiaskot i Manchester för evigheter sen har gjort att tvivlarna aldrig slutat ha vatten på sin kvarn om hans kvalitet. Bekräftelse skulle Forlan få denna sommar, hämnden var ljuv. Men moral – moral är vad det handlade om den här kvällen.
I den sista, döende minuten av en nervgnagande förlängning flippar bollen fram och tillbaka mellan Afrika och Sydamerika, för att sen susa förbi målvakt Muslera. Afrika hann knappt lyfta av lycka, världen hann knappt reagera, innan Luis Suarez slog bort den med handen. Nej, han såg inte svart – han såg rött – och det blev startskottet för ett hat mot honom som inte dött ut än idag. Suarez la all moral åt sidan, eller kanske visade han att moral var ett främmande begrepp för honom, när han satte nationens framgång före sin personliga heder. I tårar lämnade han det smaragdgröna fältet medan Asamoah Gyan skulle förvandla Afrikas hållna anda till flammande eufori. Ribban klingade. Gyan blickade mot skyn och följde bollbanan med kolossal sorg i ögonen. Boateng försökte väcka liv i en oförstående Gyan, försökte skaka honom för att påminna om straffläggningen som återstod. Men Ghanas straffskytt var totalt förstörd. Luis Suarez förstod vad som hade hänt och utbytte sina tårar till glädje på en sprakande sekund. Att Gyan gjorde sin plikt i straffläggningen gör detsamma. Efter Sebastian Abreus retfulla kyla var Uruguay klart för semifinal. Bespottade. Salivet var främst riktat mot en 23-årig pistolman. Han heter Luis Suarez och är en av framtidens bästa anfallare på en planet som i julis begynnelse hatade allt vad han någonsin stått för.
Världen är inte rättvis. Du kommer längre i livet om du tar till alla medel för att vinna hellre än att värdera moralen så pass högt att den går i första hand. Ghana fick respass, visserligen ett geografiskt kort sådant, och Uruguay virvlade vidare mot semin. De sydamerikanska giganterna Argentina och Brasilien hade skickats hem av européer, och smått otroligt var det ett ljusblått landslag som stod kvar bland de fyra bästa i VM 2010. Holland stod på tur. Wesley Sneijder var arkitekten lika mycket för de orangea som för sitt trefaldigt mästerliga Inter och flankerades av yrvädret Arjen Robben. Längre bak i banan och långt ute till vänster spelade Giovanni van Bronkhorst. Han behövde några minuter på sig för att avfyra en missil mot krysset som betydde 1-0 för Holland. Mer centralt i banan, i luckan mellan mittfält och anfall, gled en bländande prins runt. Han kan skjuta, oavsett fot. Han sköt, med fel fot. 1-1.
Dessvärre är Sneijder en lika fantastisk skytt. Hans turliga 2-1-mål följdes upp av Robbens skalle till 3-1 och Uruguay var ett slaget lag. Slaget, men inte nedslaget. En frisparksvariant snyggade till siffrorna till respektabla 3-2 mot ett bolltrillande landslag av högsta klass. Med hedern i behåll var äventyret nästan slut för Sydamerikas sommarstolthet. En bronsmatch väntade först mot ett tyskt maskineri. Efter tidigt underläge var det dags för Cavani att bjuda på en försmak av vad som komma skulle när säsongen drog igång i Italien. Det rullande avslutet betydde kvittering och mer skulle komma. Forlan visade prov på akrobatik, skotteknik och målkänsla när han förde de himmelsblå mot en himmel av brons. Två tyska mål senare var det dock dags att komma ner på jorden, innan fantastiske Forlan smekte en frispark i ribbans överkant. Det var värt ett bättre öde. Uruguay vände hemåt. Men stolta.
Laget hade berört en hel värld. Från Suarez handling som tycktes sakna all heder och respekt mot sporten, Ghana och mänskligheten – till Musleras igenspikande och försvarets förvånansvärt trygga ställning. Mittfältet skötte grovjobbet och väntade på att en anförare kom ner och hämtade boll för att styra offensiven. För det var Diego Forlan som lämnade störst avtryck, växte ansvarsfullt från nia till tia och välförtjänt mottog priset som turneringens bäste. Forlan fördelade bollar och styrde spelet, han avlossade kanoner och smekte frisparkar. Detta kombinerade han med lagarbete och arbetskapacitet av den högre skolan, och med sin spelintelligens och sitt ledarskap var han den största orsaken till att Uruguays sommar förvandlades från hoppfull till förtrollande. När laget kom hem firades man ordentligt som hjältar av stolta supportrar. I täten gick en blond prins. Han heter Diego Forlan och gav världen bekräftelse på sin kvalitet lika mycket som han gav mig en förklaring till varför jag attraherades av hans magi redan i slutspurten av maj. Visste han redan då att det här skulle bli hans turnering?
