Krönika: Hur skedde detta?
Söndagen skulle bli en bra dag. Denna dag skulle bli slutet på en lång väntan. Denna dag skulle bli den dag då förbannelsen skulle brytas…
Dagen började runt femrycket med att väckarklockan ringer. Jag reser mig upp i sängen och tänker att äntligen är det söndag och äntligen ska vi få visa vilka som bestämmer.
Jag var hos en polare och vi hade haft bandyvaka så det stog alkoholhaltiga drycker lite här och där. Vi hade sovit i några timmar och nu var det bara att fortsätta att dricka för att hålla igång under dagen. Vi lämnar lägenheten vid klockan åtta för att ta tunnelbanan från Kärrtorp till centralen för att ta partytåget som skulle gå 9.10.
När vi kommer till centralen får vi syn på alla bajare och känner av den förhoppning alla människor som står i hallen har. Det känns som att denna dag kan komma att bli något utöver det vanliga. Väl på tåget mot Uppsala höjs stämningen mer och mer ju närmare Uppsala vi kommer. Snacket går om vilka som kommer att göra mål och hur vi ska slå Edsbyn.
Framme i Uppsala sprider bajare ut sig över gator och torg, sjungandes ramsor och det är en härlig stämning, den där speciella som känns som alltid i Uppsala och jag tänker: vad skönt det skulle vara att ha denna känsla även efter matchen.
Som ni ser så hade jag inte särskilt stora förhoppningar på att vi skulle vinna och egentligen; vem har det efter att ha förlorat fem finaler sedan år 2000? Men det fanns ändå en känsla av att i år kan vara vårt år.
Klockan börjar närma sig ett och vi bestämmer oss för att gå in på arenan för att få bra platser och slippa trängas senare. Vi går längs allén och när man börjar skymta Studenternas börjar det dra ihop sig i magen ännu mer än tidigare.
När jag äntrar läktaren och ser ut över isen så får man visioner i huvudet av hur det kan komma att se ut efter slutsignalen och att vi då ska ha kammat hem pokalen för första gången.
Det blir trängre och trängre på arenan och det börjar dra ihop sig, draget på läktaren börjar bli bra och när spelarna kommer in på banan så går ett flertal rökbomber och bengaler igång och skapar en fantastisk stämning som varje år.
Matchen är igång och jag står med hjärtat i halsgropen när edsbyns Jonas Edling får öppet läge men en fantastisk Andreas Bergwall räddar med ena handen. Efter detta flyter bajens spel på och vi tar ledningen och jublet bryter ut. Sedan när Kalle Spjuths projektil letar sig upp i nättaket bakom Anders Svensson så är känslan helt gudomlig. Vi går in i pausen med en 2-0 ledning och man tänker att det inte går att släppa detta, inte en gång till, det går bara inte.
När Jesper Ericsson får in 3-0 målet så är jag i stort sett säker på att vi kommer att vinna detta och det är nog alla på C och D läktarna också. Men så plötsligt börjar Bajen falla i banan och… ja helvetet bryter lös. 3-0 blir till 3-1, 3-2, 3-3 och jag kan inte tro mina ögon. Jag får stå och titta på resultattavlan för att verkligen förstå vad som har hänt, det tar mig nästan en minut innan jag verkligen förstår att det som inte fick hända har hänt – igen. Hela styrkan laget haft de senaste matcherna är som bortblåst. Efter att ha haft känslan om att äntligen få springa in på den där förbannade isen så byts den direkt ut till endast negativa tankar som rullar runt i huvudet och när domaren blåser av och man inser att det kommer att bli sudden är det som att magen inte finns längre.
När lagen har pratat klart om sina taktiker inför förlängningen kan jag inte sätta ord på hur nervös stämningen är på läktaren, någon försöker mana på alla att sjunga och det gör vi också. Vi har trycket i början och när vi får hörna kommer tanken: nu jävlar sätter vi den. Men ack så bittert slut det skulle bli på denna final. Vi missar båda hörnorna vi får och sedan får Pär Törnberg bollen och driver från eget straffområde ändå till bajens för att där avlossa dödsstöten… Det är som om det går i slow-motion när bollen rör sig längs isen. Jag ser på en gång att bollen ser ut att precis gå in men jag är inte säker, för jag ser inte när den går in i mål utan jag tittar bara bort mot edsbyns läktare och ser att de jublar.
Jag tror inte att det är sant, att detta kan ske igen, men samtidigt tänker man ”ja det är typiskt Bajen”. Jag står bara kvar och tittar på firande Edsbyn supportrar och finner inte ens ord för vad man ska säga om denna finalförlust. Klart är att detta var värre än 2004.
Och det är det man hör när man lyssnar på andra bajare, att det finns inte ens ord för hur detta kunde ske, det bara finns inte.
Det verkar som spöket från Råsunda har flyttat till Studenternas och frågan är; när är nästa gång vi får chansen att jaga bort det, och kommer ens den chansen igen? Nu efter finalen vet vi inte ens om Bajen kommer ha några av dessa spelare kvar eller om Hammarby Bandy ens finns nästa år.
Men det enda man kan tänka är, hur skedde detta? Hur i helvete kunde det ske en gång till?
… Det finns inte ord för det.
