Säsongskrönika Helenelund IK
Den som väntar på något gott.... :-)
Så, till slut, kommer då en säsongskrönika signerat den alltid lika surmulne och pessimistiske herr LRR! Ni som betecknar er själva som känsliga och/eller lättstötta gör bäst i att inte läsa längre än hit, för vissa stycken i följande dokumentation kan uppfattas som lika sura som ättika. ;-)
Värt att poängtera är att denna säsongskrönika faktiskt inte riktigt är värd namnet, då min säsong som tapper Lundensupporter tog slut cirka 88:32 in i AIK-HIK på Bergshamra IP. AIK hade just pillrat in 6-3 målet på ett synnerligen passivt HIK, och det var droppen för mig. Ytterligare fem matcher spelades innan säsongen till slut var till ända, vara fyra av dessa slutade i förluster, så mitt val att inte bevittna fler matcher var kanske inte så dumt ändå...
Men vi börjar från början:
Den 14 november började äventyret, då jag (trots åtminstone två halva löften om resesällskap) ensam begav mig ner till Norrköping med Swebus (ett antal ölflaskor och ölburkar var mitt enda sällskap, samt Lundensupporters-flagga och kamera) för att se seriepremiären mot Borgia borta. Östergötlandsmetropolen välkomnade mig med duggregn och gråmulet väder. Efter en mycket omfattande sightseeing av industristadens stadskärna promenerade jag ytterligare ett par kilometer västerut längs Motala Ström för att till slut nå fram till slutmålet Himmelstalunds bandybana.
Med 10 minuter kvar till avslag bestod publiken av sju personer, så det var sannerligen ingen trängsel på den mycket mysiga bandyarenan, försedd med härligt branta läktare på ena sidan och räcken man kunde hänga upp flaggan på, samt själv luta sig mot.
Ett par HIK-profiler dök sedermera upp på läktaren, och den totala publiksiffran landade till slut på ca 30 personer.
HIK kom i underläge, men kunde till slut ändå vinna en rätt bekväm seger med 6-3. Någon form av lokal reporter kom och pratade med mig under matchen, och tog lite kort. Jag såg dock ej några bilder på de lokala tidningarnas webbplatser dagen efter. Jag fick förutom detta förmånen att utse matchens lirare i HIK. och jag valde Linus Hansson.
HIK fortsatte med att besegra Team Katrineholm och Eskilstuna, även dessa på bortaplan, innan det till slut var dags för hemmapremiär på Sollentunavallen den 5:e december.
Ett starkt Åtvidaberg, som senare skulle visa sig bli seriesegrare, vann en tajt match med 8-5, och därmed var HIKs förlustnolla spräckt.
En olycka kommer sällan ensam, och även nästkommande match innebar förlust, då HIK lyckades med konststycket att sumpa en poäng genom att släppa in två (!) mål på övertid mot de blårandiga i DIF. 4-6 slutade matchen.
HIK revanscherade sig dock genom att vända 0-2 till en kassaskåpssäker 6-2 vinst mot AIK hemma på Vallen. Sen blev det onödigt nervöst då serien närmade sig halvtid och HIK mötte bottenlaget Spillersboda IF. 6-5 borta och 8-7 hemma, i matcher HIK skulle vunnit mycket bekvämare. Jag förstår än idag inte hur HIK kunde spela så nonchalant att man kom undan med blotta förskräckelsen mot seriens sämsta lag, två gånger om dessutom!
Två jämna matcher mot GT76 stod sedan på menyn. HIK "stal" 2 pinnar på Gubbängen i en match som kunde slutat hur som helst, men HIK hade grymt flyt med mål i slutet av bägge halvlekarna, och en allt annat än glad Jasper Felder i GT svor hela vägen från planen till omklädningsrummet efter matchen. Han blev dock gladare i returmötet, då GT vann med 7-4 på Vallen.
Två "måstevinster" mot IK Tellus avverkades, och tabelläget såg hyfsat ut, då HIK hade ett litet grepp om kvalplatsen efter seriesuveränen Åtvid. DIF och AIK skuggade HIK, precis efter på 3:e respektive 4:e plats.
Raset:
AIK-HIK var som sagt den sista matchen denna säsong jag bevittnade. Ett tempo- och idéfattigt HIK vek ner sig och förlorade denna match med just 6-3 som jag nämnde i inledningen.
HIK var sannerligen darriga nu, och greppet om kvalplatsen försvann i takt med att ett pärlband av förluster radades upp. Fem förluster i rad mot nämnda AIK, DIF, Åtvidaberg, Eskilstuna och Katrineholm (!) innebar att det forna topplaget nu befann sig på nedre halvan och med minus i målskillnad inför sista omgången!!
En snygg avslutning i form av prydliga 13-5 mot Borgia och säsongen var alltså över.
Med nöd och näppe nådde HIK alltså övre halvan av tabellen, med tabellraden 10 vunna, 8 förluster (inga oavgjorda matcher) samt 99-97 i målskillnad.
En klar missräkning och besvikelse för mig, och säkerligen för de flesta inom HIK-leden, speciellt med tanke på att laget under första delen av serien låg 1:a och 2:a länge och väl. Kollapsen under sena Januari och merparten av Februari innebar att alla tankar på att utmana om kvalplatsen gick upp i rök.
Nya, unga HIK mår säkerligen bra av att mogna någon säsong till i division 1, för det är inte värt mödan att gå upp i seriesystemet "för tidigt" och riskera att bli slagpåse i Allsvenskan, men sättet slutet av säsongen genomfördes på är ändå inget annat än en mild katastrof. Det håller jag fast vid även nu, långt efter säsongen är avslutad. Men nästa säsong är det nya tag igen! Tur att det är en hel del sommar emellan som man förhoppningsvis kan njuta av innan det återigen är dags att leta fram mössa, vantar, halsduk och långkalsonger.
Heja Lunden!!
