81 dagar kvar - del 20 i artikelserien
Idag går vi vidare i intervjun med Lars Gurebo. Igår handlade den första delen om hans egna bandykarriär i IF Boltic. Idag går vi in på lite frågor och snack om den satsningen som gjordes på 70-talet och som gav storhetstiden på 80-talet.
Utanför Lars Gurebos fönster hemma hos honom på Lorensberg faller verkligen regnet ner från himlen. Det liknar en syndaflod, intervjun inleds och vi börjar prata om den satsningen som man gjorde i mitten på 70-talet i IF Boltic, en satsning som kom att ge tio raka SM-finaler och åtta SM-tecken. En satsning som av en del har blivit kritiserad.
- Den satsningen som då gjordes på laguppbyggnad, träningsmetoder, spelsystem gjorde att IF Boltic såg till att svenskbandy på klubb- och landslagsnivå kom ikapp och förbi Ryssen. Det är tack vare Boltics satsning då som svensk bandy har kommit så långt som den har gjort idag, säger Lars Gurebo och fortsätter;
- Det är många som håller med mig om det men det kommer för sällan fram att det var så. Hade inte föreningen gjort den satsningen hade vi fortfarande haft en massa by-tänk i bandyn. Det är bara så Boltic har tyvärr fått för lite cred för det idag.
Bland annat fick man väl kritik för att man anses ha värvat ihop till SM-gulden..
- Om vi ser på hur elitidrotten ser ut idag och tar fotbollen som ett exempel, var finns klubbkänslan där? Vi kan ta det med spansk eller italiensk fotboll och kolla på antalet inhemska spelare i lagen. Men tittar man överhuvudtaget på all elitidrott idag, vad är det som styr? Jo, det är pengarna i månt och mycket, säger Lars och fortsätter;
- Bandyn i Sverige har förstått det att för att få ett lag som är värt namnet och kunna konkurrera
med ryssarna måste man få till det bästa laget. Det får man inte bara genom att bygga upp ungdomssektionen, på sikt men det tar tid.
- Man kan göra som Boltic gjorde runt 1974/1975 då man skapade intresse kring laget, man fick in lite fixstjärnor som Bempa Ericsson och Pelle Togner (kom till Boltic när han var runt 18-19 år) Curt Einarsson kände till ungdomarna runt om i Sverige och vilka som var på gång. Det är så man måste bygga och sedan se till att spelarna får ett jobb för idag kan ingen leva på bandyn, säger Lars och berömmer Pelle Togner.
- Idag finns det inte en bandyspelare som kan leva upp till Pelle Togners konster som han gjorde.
Lars kommer in på man borde arbeta mot skolorna och de olika utbildningar (Boltic) eller mot arbetsplatser för att se till att ordna med arbete till spelarna. Ett bandygymnasium kan också vara ett sätt att kunna knyta till sig förmågor. Men i slutändan handlar det om utbildning och jobb för att kunna knyta till sig spelare.
Vi fortsätter in på träning och hur hårt man tränade när satsningen påbörjades och tog fart.
- När Curt Einarsson kom ändrades träningsmetoderna och när Boltic var som allra bäst var det inget lag i Sverige oavsett idrott som var bättre tränade än vi.
- Vi hade till och med ett bättre testresultat än friidrottslandslaget, det säger säger faktiskt en hel del. Det var därför laget blev så bra och de kunde hålla i 90 minuter plus förläning, de var lika starka då.
- Vi har exemplet med SM-finalen 1983 mot Villa/Lidköping när det stod 0-0 efter full tid och Villa gick på knäna. Efter förläningen stod det 5-0 på resultattavlan. Det var ju så i många matcher att motståndarna kroknade i den andra halvleken medan Boltic vart bättre och bättre ju längre matchen gick.
- Träningen gjorde att dom var så bra. Det fanns inget lag oavsett land som kunde ta dem när det verkligen gällde, märk väl när det "gällde". För det var många matcher där man åkte på en skridsko men när det verkligen gällde fanns det inte ett lag som tog oss.
- Lite av andan den andan finns kvar i föreningen, det här ska vi fixa, jag hoppas att vi kan hänga i även i år, berättar Gurebo och vi kommer in på Pelle Togner igen och effekten av träningen.
- Det som gjorde dem så bra var som sagt att de var bra tränad, de orkade spela en hel match. Vi kan ta Pelle Togner när han kom till Boltic från Nässjö. En ung och redan då duktig dribblings-konstnär redan då men han var inte bra på skridskorna och dålig tränad. När han verkligen fick börja på och träna orkade han mer.
- Han kunde ta bollen nerifrån målvakten och skrinna med full fart ändå till motståndarmålet. Det hände inte bara en gång utan flertalet gånger. Den träningen som Boltic bedrev gjorde att man orkade helt enkelt.
- Är man inte tränad blir det ingenting, man kanske orkar en kvart men sen orkar man inte mer. Träning är A och O, man måste vara grundtränad och verkligen ha en bra fysik, så är det bara.
- Jag berättade förut att Boltic var så vältränade att det inte fanns något lag som något lag som var så tränade som vi var på den tiden.
- Det måste till det, idag tränar bandyn på ett helt annat sätt och det är tack vare att dom såg hur bra Boltic blev och det var Boltic som gick i bräschen för det här.
- Det går inte annars, det finns inga genvägar. Sen att man kan vara bra på att dribbla men man är inte bra på dribbla om man inte är bra tränad samtidigt. Man orkar inte då för man inte har huvudet med sig då.
Just det att man kan ha talang men tränar inte..
- Exakt, det hjälper inte, talang kommer man en bit på men det håller inte hela vägen. Det är bara så att det finns inga genvägar det kvittar vilken idrott det än är. Är man inte tränad då går det inte. Talang kan man ha men det hjälper inte.
Som sagt den här delen skulle handla om uppbyggnaden och storhetstiden, följande skrev Lars Gurebo ner i en pärm som jag läser högt ur;
Lite förord: 1974/1975 får man då betänka hur svensk idrott såg ut för 35 år sedan och hur bandy såg ut. Att då en kvartersklubb som Boltic ansågs vara kunde värva förbundskaptenen i bandy som var Curt Einarsson och den största fixstjärnan Bempa Ericsson. Att dom kunde komma till Karlstad, det var något oerhört. Då skrev jag;
"Nu startade det som skulle bli den största inom svensk bandyhistoria och sakna motstycke och jag kan nog utan att bli motsatt påstå att det aldrig kommer upprepas"
"Från den säsongen som Boltic gjorde intåg i allsvenskan 1976/1977 till och med 1988 var man i tio raka SM-finaler och vann åtta. Utöver detta ett otal Europacupsegrar, Worldcupsegrar, allt som kunde vinnas vanns"
Gurebo fortsätter och pratar om den första allsvenska matchen hemma på Tingvalla Isstadion mot IFK Kungälv.
- Kommer så väl ihåg den första matchen mot IFK Kungälv hemma, vi låg under med 2-1 i paus och går ut och vinner med 12-2. Det var den värsta urladdningen jag har varit med om, jag tror inte Kungälv repade sig efter det. Första året blev det serieseger och förlust i kvartsfinalen mot Broberg, året därpå ut i semifinalen mot Sandviken. Sen är resten bandyhistoria.
Imorgon fortsätter intervjun och artikelserien plus att vi kommer med rapporter från första ispasset för säsongen (inomhus i Löfbergs Lila Arena)
