Alla vill till himmelen…
… och åka limousine förstås, alla vill till himlen, till himlen! Nog åktes det lång bil och nog skedde uppladdningen inför match enligt konstens alla regler, och nog firades supporterklubbens 10 års jubileum på ett minst sagt hedersamt vis. Men inte nådde vi bandyhimlen inte. Inte moksah eller nirvana heller för den delen, i alla fall inte då!
Nu är det så att den rubriksatta syftningen ändå kommer att få sin förlösning i mars månad, då Jocke Thå ger sig ut på vårturné och angör Östergötland! Alla som något vis har en fot i den svenska rockmyllan här ikring gör nog bäst i att införskaffa sig en plåt till detta. Det kan bli ytterligare en mässa!
Men nu var det inte det som denna krönika skulle handla om; nej den skulle ju ha sin huvudsakliga förankring i derbyt och annandagsmötet mot IFK Motala.
Men vi håller ändå lite på detta även om det på sitt sätt är en hygglig historia. Men nu är det så att delar av Tjutet har en tradition att starta annandagen med brunch hemma hos Tomas Lindberg, där delar av det yngre gardet i sedvanlig ordning har vissa juldagssviter att inledningsvis hantera. Men dessa dimmor skingras bäst med ett berg av amerikanska pannkakor, bacon, köttbullar och SOS. Så även denna dag, och snart är alla på banan och kan ta itu med prestigeladdat musikquiz följt av en minst sagt anständig transport till Grosvad då åkare Lundgren dagen till ära luftade sin relativt nyinförskaffade limousine med ackompanjemang av tung Maiden-dunk de fåtaliga hundratalet meterna till matcharenan. Synnerligen trevligt och anständigt!
Kort innan matchstart ställer lagen upp framför sekretariatet och undertecknad tillsammans med bandyordförande Störe kan tillsammans på ett högst improviserat sätt, efter att supporterklubben mottagit ett jubielumsstandar från Faik hålla ett kortare anförande innehållandes en specialskriven jubileumssång och fyra av ett unisont fyrfaldigt leve på ett samstämmigt Grosvad.
Hedersamt!
En liten men naggande god skara i hyllningskören bland de 423 gästerna på grosvad denna eftermiddag
Och för den som mot all förmodan skulle undra över den jubileumssången så kommer ”Trettiofyran” här på klassiskt Olle Adolphsson manér:
Denna klack har varit våran uti 10 starka år
Denna klack har varit vår och det har nog satt sina spår.
Denna klack har sjungit sånger och rest Sveriges rike kring
Denna klack har stöttat Finspång som ett brödraskap, en ring!
Men nu är det dags att fira Tjutet, nu är det dags för en salut.
Nu ska Röda klacken hedras efter 10 år av tjut.
Så nu tar vi av oss mössan och vi höjer den i skyn.
Ett hurra för Finspångsklacken.
Måtte den få leva (utdraget) till tidens slut! (utdraget)
Ett fyrfaldigt leve (mössor skakas i luften vid hurrandet)
"Tjutet" , så där lagom 10 år gamla!
Så… vart leder oss nu detta? Vad finns att berätta mer bandymässigt från denna högtidsdag då vi gästades av ett derbylag med elitseriemässiga rutiner och dess glada supportrar. Sett ur ett Finspångsperspektiv så gör vi en alldeles godkänd första halvlek bortsett från att den gode Motala-Einarsson gör en fantastisk bravad i matchminut ett då han suger in en av Faikförsvaret lite nonchalant släppt lyra och dunkar in bollen via stolpen. Snopet ja, men symtomatiskt för denna säsong!
Fortsättningen blir dock mera utjämnad och tät. Vi ser ett rejält ansvarstagande Finspång som efter alla medel försöker spela jämnt med Motala. I första halvleks inledande 30 minuter är jag oavhjälpligt förtjust över kaptens Wallbergs initiativförmåga. Den var god bredvid halvorna Tells och Fredrikssons driv!
Små marginaler i sedvanlig ordning gör att vi istället för 1-1 går till halvtidsvila med 0-2.
Jag hade förväntat mig ett mycket högt klivande Finspång i andra, för varken jag och säkerligen inte heller Finspångsledningen var särdeles imponerade av det Motala presterat under första. Men jag vet i tusan! Visserligen sliter vi på hårt där ute, och tyvärr lider vi sviterna av en ömmande vrist hos Tobias Wallberg som tvingas avstå betydande insatser i andra, men vi lyckas inte spetsa till vår offensiv.
Det har gått troll i masineriet, och vi får istället se oss besegrade i slutminuterna. Vi gör hyggliga 75 men håller inte i dag över 90, och vi skapar för lite gift framåt.
Liberon ”Gusten” får ”som vanligt ” pris som bästa hemmaspelare. Han är det väl unnad! Och jag vill se fler i rött som likt honom spelar med mungiporna uppdragna mot örsnibbarna! – Bandy är det bästa som finns, gå ut och njut gubbar!
Vi tog stryk denna annandag, och stryk är inte kul. Känns som om vi fått nog av den varan detta år, men jag uppehåller mig inte längre vid detta ämne och dess omständigheter i skrivandets stund!
Motala är inte heliga på något sätt och jag utlyser här och nu en god uppslutning för att fara till Luxor på nyårsafton och kriga hem något större! Tjutet har ordnat buss och man gör bäst i att anmäla sig till den på Tjutet hemsida. Man är åter i Finspång till fyrverkerier och skumpa till klockan 17 cirkus! En sak är dock säker; Rödtjut kommer inte lämna läktaren i Motala i det erbarmliga skick som Motalasupportrarna gjorde i Finspång!
Jaha, och så var det bara avslutningen kvar, och tillåta mig att uttrycka mig lite himmelskt om ni är med på syftningen från rubriken och ingressen?
Limo tillbaka, Wickerman på stereon och hemmasittning hos åkare Lundgren. Tårtor i olika former, förnyade musikquiz och magmuskelkrampande charader! En synnerligen lyckad afton. Heder och tack till alla arrengörer från oss som hade förmånen att vara där!
Än lever hoppet om minst en kvalplats! Än lever hoppet om ytterligare 10 år med Sveriges förnämsta Rödtjut!
God fortsättning alla bandyaner där ute!
