SvenskaFans Bandyblogg: Hammarby vann märklig final
2008 såg jag min första final i Uppsala. Efter finalen var jag oerhört besviken på Sandviken. Efter en dålig inledning ledde Edsbyn med 5-1 efter ungefär en kvart. Därmed var den finalen avgjord. Så småningom vann Edsbyn med 11-5.
I år hämtade sig SAIK bättre efter en miserabel inledning. Men man nådde inte ifatt och Hammarby kunde så småningom gå ifrån till 9-4 i en mycket märklig final.
Jag kan inte svara på om det var Hammarby som var otäckt bra de första tio, eller om Sandviken bara var dåliga. Sannolikt en kombination. Säkert är att Hammarby var effektiva och utnyttjade lägena som skapades och gavs. Adam Gilljams andra mål var ju fantastiskt snyggt och Pizzoni Elfvings 3-0 var nonchalant snyggt.
Jag kan inte förklara hur det kan bli en sådan start. Men det var kanske något med atmosfären. Det var stort. Större än någon av spelarna varit med om tidigare. När Hammarby fick medgång gick plötsligt allt in.
Ibland känns det som att så snabba och enkla ledningar inte är på riktigt. Att verkligheten kommer ikapp. Och Sandviken reste sig. Edlund drog in en hörna och efter det var det en någon mer normal bandymatch. Sedan slog Säfström en fantastisk långpassning och strax därefter tog Rutqvist ner bollen åt Erik Pettersson. Plötsligt hade SAIK kontakt och Edlund var nära att kvittera. Misja Pasjkin missade en straff. SAIK var inne i matchen. Men sedan gjorde Kalle Spjuth 5-3 och efter det hade Hammarby ett nytt lugn i spelet.
När Sandviken fick kontakt via en straff av Edlund svarade Pizzoni Elfving med sitt patenterade slagskott till 6-4. Hade Sandviken fått jobba med bara ett måls underläge under längre tid kanske det kunde blivit match. Men de drog på sig två onödiga utvisningar och Robin Sundin gjorde en underbar uppåkning. Därmed var matchen slut.
Det fanns en tid då Hammarby nog var det lag man skulle välja att ligga under med fyra mål mot i en final. Men årets Hammarby gillar att försvara. De ställer om bra. De har Andreas Bergwall i mål. De är trygga. Så egentligen blev det aldrig riktigt spännande.
Sandviken gjorde ett bra försök men orkade inte.
*
Jag har svårt att direkt peka på vad Hammarby gjorde bra och Sandviken gjorde dåligt. Där jag satt, nära isen strax utanför det straffområde där Hammarby gjorde sina första mål, slogs jag av hur fort det gick. Men jag hade svårt att få någon överblick av spelet. Hammarby pressade högt inledningsvis och utnyttjade SAIK:s bolltapp. Men, känslan var till och med att de ledde med 4-0 utan att ha varit särskilt bra. Så var det naturligtvis inte. Men det gick så fort att det var svårt att se vad det berodde på.
Under resten av matchen kunde Hammarby spela på omställningar och lita till Andreas Bergwall. Främst minns jag räddningen på Erik Petterssons skott på halvvolley i andra halvlek. Jag såg inte att Hammarby under några längre perioder anföll sådär metodiskt och brett som de gjort under säsongen.
Sandviken gjorde efter reduceringen till 1-4 en bra match. Erik Säfström var lika bra som han varit under slutspelet. Erik Pettersson var vass. Christoffer Edlund gjorde mål. Jag hade förväntat mig mer av Johan Löfstedt. Och kanske var det att Erik Säfström denna eftermiddag var något ensam som gjorde att SAIK inte orkade ända fram.
*
Bandyfinalen har flyttat till en större arena för att stanna (om det sedan blir Friends, Stockholmsarenan eller någon annan framöver vet jag inte). Bortsett från att det hade varit härligt att stå i solen i eftermiddag fanns det inget jag saknade med Studenternas. Möjligen ståplatser. Men jag saknade inte att så i långa och långsamma köer vid en av få entréer. Jag tyckte det var underbart att välja mellan kiosker och barer. Att kunna gå på riktiga toaletter. Att inte behöva oroa mig för vädret. Att kunna se repriser på en ordentlig jumbotron. Stämningen var bättre än på de finaler jag tidigare varit på.
I normala fall är jag inte överförtjust i vad som lite föraktfullt kallas för ”event”. Jag tycker bättre om Hovet än Globen. Jag gillar ståplats bättre än i sittplats. Jag går hellre till bandyhallar av typen Sapa Arena än Göransson Arena. Men det är 364 dagar om året. Den 365:e är det bandyfinal. Då vill jag ha ”event”. Bandyfinalen är en händelse. Det är dagen då bandyfolk åker från hela Sverige för att träffas och se på bandy. I vanliga fall är bandyn oglamorös. Men just denna helg blir den lite glamorös. (På det sätt bandy nu kan bli glamoröst, bandyfolket har ingen naturlig fallenhet för glamour.). Då tycker jag det är fantastiskt att kunna vara på Sveriges mest moderna arena.
*
Och så då något om det som åtminstone i Radiosportens sammanfattning fick mest utrymme - tända bengaler och att publiken rusade in på isen innan matchen var avblåst. Kring vilket det är svårt att formulera något som inte framstår som antingen huligankramande eller en önskan om polisstat.
Att det skulle tändas bengaler kom knappast som någon överraskning. Ett förbud kommer inte hindra dem från att tändas. Bestämmer sig några för att försöka går det inte att stoppa med medel som skulle accepteras av övriga publiken.
Men de som tänder bengaler noll respekt för de 38 000 människor som ville se matchen komma igång. Till detta – det är farligt att tända bengaler i stora folksamlingar inomhus.
Vad gäller planinvasionen vid 9-4-målet är det åter trist att fansen inte vill respektera sporten och den regel som säger att domaren blåser av matchen. Jag förstår om Joel Othén kände sig otrygg och det ska inte vara så. Likväl är det omöjligt att stoppa flera hundra personer som bestämt sig för att springa in på planen. Jag tror inte att fler vakter hade hjälpt. Vid trycket från flera hundra personer finns inget annat än att släppa fram dem.
Säkert kunde mer ha gjorts för att stoppa dem och det framstår som märkligt att fler vakter stod längs långlinjen än på kortsidan. Det borde funnit lite högre staket. Men att högljutt klaga på bristande säkerhet är alldeles för enkelt. Alla säkerhetsåtgärder drabbar hela publiken. Extremt noggrann kroppsvisitering, kanske metalldetektorer, höga staket runt hela isen, hårdhänta ordningsvakter. Jag tror inte gemene bandyåskådare skulle uppskatta det.
Det naturliga är att straffa Hammarby. Samtidigt är jag tveksam till effekten av det. Det är knappast Hammarby bandy som ligger dem som tände bengaler varmast om hjärtat.
Men helt ärligt orkar jag inte dividera mer kring detta just nu. Det tar fokus från bandyfesten som var. Jag har inte tänkt klart, jag har ingen smart lösning. Såvitt jag vet kom ingen till skada och matchen påverkades inte på något avgörande sätt. Idag är jag nöjd med det. Även om jag ännu hellre skulle se att folk bara kunde bete sig och visa respekt för varandra.
*
Grattis Hammarby. Ni vann serien. Ni gick genom slutspelet utan att förlora en enda match under ordinarie speltid. Ni vann finalen rättvist och säkert. Det finns ingen som kan påstå annat än att det är rättvist att Hammarby är 2013 års svenska mästare i bandy.
