Helenelunds Hejaklackar genom åren
Ja, det har inte alltid varit festligt, färgglatt och fullsatt när HIK har spelat bandy genom åren. Faktum är att det aldrig varit mer folk än 821 betalande åskådare på plats på en HIK-match hemma på Sollentunavallen!! Detta publikrekord sattes 17:e februari 2002, då HIK mötte Kalix i en match som vid hemmavinst hade inneburit uppflyttning för Sollentunaklubben. Kalix vann dock med 2-5, och trots vidare kvalspelande förblev spel i högsta serien en dröm. Och den drömmen lever vi fortfarande i...
Angående de 821 personer som var på plats den dagen var det som sagt BETALANDE åskådare. Gissningsvis var det mer än 1000 personer som stod runt Sollentunavallens is och såg matchen. Det var helt proppfullt på läktarsidan, och åtskilliga stod även på den andra långsidan utan läktare. Hur stor den faktiska publiksiffran var får vi med andra ord aldrig veta.
Numera är det inte någon trängsel på Vallen, och trots ett skapligt publiksnitt för att vara i division 1 (bäst i östra serien de senaste två åren), så är det tråkigt att få det så tydligt inpräntat att det är snudd på omöjligt att som förortslag locka folk till matcherna. De 3 "stora drakarna" drar nästan all publik i Storstockholm, och de mindre klubbarna får nöja sig med brödsmulorna. Tråkigt!
I de måttliga publikskarorna som ändå troget vallfärdat till Sollentunavallen har det ibland, men inte ofta, uppstått lite som faktiskt med stor sanningshalt beskrivas som "stämning" på HIKs matcher!
Mitt första personliga minne av att det varit lite "drag" på en HIK-match inträffade i kvalet mot Bollnäs i februari 1992. HIK chockade med att vinna borta på Sävstaås med 3-2, och relativt mycket publik (runt 400 personer) samlades för returmötet hemma i Sollentuna. Tyvärr rasade siffrorna iväg till 3-9 och Bollnäs gick vidare. Jag kommer inte ihåg så värst mycket av matchen, förutom att det stod två något berusade tonåringar med varsin ölburk i handen och ömsom hejade på HIK, och ömsom skrek okvädningsord mot Bollnäs-spelarna. Det handlade mest om skotrar och renar om jag inte minns fel...
Sen blev det tyst. I många år. HIK gjorde ett par mellansäsonger, och det dröjde ända fram till säsongen 99-00 och första kvalmatchen mot Karlsborg i kvalserien. Då dök det upp lite stämning igen!
Jag kommer så väl ihåg när jag gick mot Sollentunavallen och såg på håll något som jag relativt snabbt kunde konstatera var bengalrök från läktaren. Jag tänkte "inte f-n kan det väl vara Karlsborgs-supportrar?", och jag hade lyckligtvis rätt! Det var ett gänge yngre grabbar med HIK-koppling (i stort sett alla spelade i ungdomslagen) som ville väcka liv i den tysta publiken. Det lyckades ganska bra! Detta var embryot till det som slutligen ledde till "Lunden Firez", som kom att bli ett stående inslag under ett par säsonger framöver.
Säsongen 2001-02 var riktigt speciell. HIK ångade på och vann division 1 östra överlägset, Lunden Firez var närvarande på alla hemmamatcher, och bortaresan till Skutskär i playoffspelet drog en fullproppad buss med HIK-supportrar. Det var tifo, flaggor, ramsor och allt som hör därtill. Torsk blev det dessvärre, och även så i matchen efter; den i artikeln inledande matchen mot Kalix. Men kul var det, och bra drag var det!!
Sen hände något, något som stack hål på ballongen: HIK/AIK!
AIK ville starta upp sin sedan flera år insomnade bandysektion, och HIK var i en desperat ekonomisk situation med enbart minustecken i räkenskapsböckerna. Lösningen (om det nu kan kallas det...) blev en säsong under namnet HIK/AIK, som förutom ett hejdundrande "avskedstifo" i samband med premiären av Lunden Firez, sedan störtdök stämningsmässigt. Det var många som vände HIK ryggen efter detta sammangående (inte bara Firez, utan även undertecknad). Som tur var upphörde fusionen efter ett år, men HIK fick senare begära sig själva nedflyttade till division 2 pga de ekomoniska åtstramningarna.
Det blev ett par tunga säsonger i "gärdsgårdsserien" division 2 östra svealand innan HIK tog sig uppåt i seriesystemet igen. Under dessa tunga år började lite liv och rörelse dyka upp igen, i form av en ren "junior-klack" som gick under namnet "LIB-06" (Lunden Inferno Boys). De höll igång med flaggor och sång, samt ibland någon fyrverkeripjäs (under överinseende av någon vuxen). Men de försvann sedan lika fort som de dök upp.
Parallellt med dessa ynglingar började även ett par äldre herrar ta ton på läktaren. Dessa herrar hade gått i åtskilliga år på HIKs matcher, men det var först nu de började göra sina röster hörda. Gissningsvis var det någon gång under säsongen 2006-07 som jag för första gången hörde ramsan som alla HIKare vid det här laget har hört: "Maybe it´s because I´m a Lundener, that I love Lunden so...."
Sollentuna lokal-tv gjorde ett par inslag under den här perioden, och just under en match mellan HIK och Djurgården var det lite av en klackduell på läktaren mellan de svartröda och de blårandiga!
Nu skriver vi 2017-18 och den ramsa som nämndes ovan har ekat hundratals gånger på Sollentunavallen, och många andra arenor, sedan dess. The Lundeners är här för att stanna! :-)
