Krönika: Var sjutton ska varmkorven säljas?
Frågan i rubriken ställer idag den hängivna bandyfantasten Lilian Morsing från Västerås i dagens upplaga av VLT i samband med att Västeråsbandyn iår flyttar in i nya ABB Arena. Frågan Lilian ställer kan i mina ögon lika gärna omformuleras till - Vart är bandyn på väg? Är varmkorvens tid förbi? Är det dags att K-märka bandyn och sätta stopp för allt vad förändring heter?
”Man kan inte kliva i samma flod två gånger” sa den gamla greken Herakleitos och menade med detta att allt förändras hela tiden oavsett om man vill det eller inte. Utan att bli alltför filosofisk kan man väl iallfall påstå att en flod kan vara sig ganska lik och känslan av dess vatten mot ens fötter kan vara den samma även om det kanske inte skulle vara samma droppar som svalkar dem som gången tidigare . Med detta resonemang vill jag få sagt, att vi kanske inte kan stoppa att vår idrott förändras, men vi kan göra vad vi kan för att behålla dess själ.
Bandyn är en av vårt lands mest klassiska och publikdragande idrotter, den första SM-finalen spelades redan 1907 mellan Uppsala och Gävle och sedan dess har det hunnit rinna en hel del vatten mellan broarna och vi har precis som den gamle greken också sa fått se en hel del förändringar.
Konstfrusna bandybanor började under slutet av 50-talet ersätta dåtidens sjöar och mossar, målvakterna har idag sina tänder kvar och även om deras fingrar fortfarande ofta är krokiga är idrotten idag inte den samma som den var i början av förra seklet, men finns dess själ kvar? Och vad är egentligen bandyns själ?
Denna fråga har säkert lika många svar som antalet svarande men de flesta som läser denna krönika kan nog hålla med mig om att bandy har något speciellt, något som de flesta andra idrotter saknar, varför skulle det annars samlas över 20 000 åskådare på Studenternas i Uppsala varje år för att bevittna en idrott där det inte ens går att se bollen?
Det jag vill ha sagt med denna krönika är att vi inte ska vara rädda för förändring, men vi ska inte förändra saker bara för förändringens skull. Klimatet på vår jord blir kanske varmare, folk blir kanske mer bekväma och vi måste kanske anpassa oss efter detta, men vi måste framför allt se till att inte förlora vår själ itakt med de förändringar som sker.
Ska bandyn överleva tror jag att den måste överleva på sina egna vilkor, bandy är för mig fart och fläkt, bandy är för mig en folkets sport med en stark traditon och det är precis de här bitarna jag tror vi måste bygga vidare på.
Att bygga in bandyn i hallar behöver inte på något sätt betyda att vi förlorar vår själ, hallarna kan till och med förstärka själen om det görs på rätt sätt. Den ultimata lösningen hade naturligtvis varit om hallarna kunde byggas med någon form av skjutbara tak så att vi på såsätt själva kunde avgöra vilket väder som skulle råda och i framtiden kanske denna lösning inte är mer otänkbar en vad en bandyhall var på 60-talet, men innan dess är dagens hallar fullt godkännda alternativ.
Det jag tror att vi dock måste försöka unvika är att vi genom hallar försöker kopiera ishockeyns framgångsrecept med indianstamsnamn och betydelselösa matcher och istället behålla och utveckla bandyns egna sedan tidgare framgångsrika recept.
Allt behöver inte vara skinfåtöljer och champange, det finns en anledning varför folk sitter ute på havet och fiskar en regning augustikväll istället för att köpa fångsten i fiskbilen, det finns en anledning till varför människor sitter i svettiga underställ och dricker jägermaister i fjällen istället för att sitta finklädd i storstan.
Allt handlar om starka upplevelser, och det är just det jag tror att bandyn har. Mitt recpet för bandys framtid är alltså att förstärka allt det som folk redan förknippar med idrotten och göra hela bandybesöket till en äkta svensk kulturupplevelse där Lilian Morsing kan få stå på sin läktare, dricka sin glögg, äta sin varmkorv och må jävligt bra - oavsett om hon får göra det inne eller utomhus.
