Ingen ostkaka på julbordet!
Det här med att samla på hedersamma förluster börjar bli lite träligt, för att använda en slagkraftig östgötsk term. Nässjö var spelförande på Grosvad denna lördagseftermiddag, och något annat vore väl en högoddsare. Men vi som allsvenska nykomlingar och som på grund av kärva ekonomiska förutsättningar spelar med huvudsakligt hemvävt gör en rackarns bra insats mot ett elitseriesatsande Nässjö, trots en förlust av det just lite mer hedersamma slaget.
Supporterklubbens uppladdning kändes igen sedan tidigare. Välkända bord och välkända ansikten, och det är ju så man vill ha det. Det som kryddade denna eftermiddag lite extra var att dryga tiotalet Nässjösupportrar också dök upp på vårt lokala lokus vilket resulterade i viss uppseendeväckande sångduell. Dessutom återlämnades kassör Stockens solglasögon som i ett ömt förbrödrande supportermöte försvann nere i Vetlanda under Kosa cupen.
Sen dök huvudtränare ”Pricken” upp. Han fick inledningsvis stå till svars för den omtalade genomklappningskvarten i senaste bortamötet mot Skirö och hade en både ärlig, personlig och välgrundad förklaring till den. När han sedan styrde över till att prata om dagens drabbning mot Nässjö stod orden att känna igen utifrån vårt underdogperspektiv. Disciplinerat fallande Finspång! Urtighta centralt framför eget straffområde och mer toleranta till kanterna och förtröstan till vår täthet på defensiva hörnor, och självfallet fysisk tuffhet.
Dessutom hade headcoach påtagliga bryderier i det att ordinarie och synnerligen betydande Joakim Bonnevier och Gustav Gising tvingats att stå över dagens match på grund av sjukdom.
Men Pricken garanterade att det fanns ett hemmalag som ville ta rejäl revansch på sig själva efter haveriet mot Skirö.
Delar av Tjutet laddar upp innan match
Han fick rätt på många punkter. Ett mycket taggat Finspång, en ytterst disciplinerad defensiv och en förmåga att utnyttja de Nässjömisstag som skulle uppstå om vår idiotjagande forward skulle lyckas med sin irritation.
Visserligen får vi efter bara någon minut ett mål i baken vid en giftig Nässjöhörna, men det kändes på något sätt ointressant. Som ett mantra låg ”Prickens” ord om eventuell Nässjömässig darrighet i bakhuvudet ifall vi skulle kunna forcera in ett mål i ett vitalt ögonblick. Just så, just så precis, och följaktligen kan Rasmus Tell frispela junioren Adam Rosén fram till 1-1.
Finspång gör den bästa halvlek som jag sett dem genomföra denna säsong hittills. Samtliga i rött gör det man absolut kan förvänta sig av dem och självklart spirar hoppet om en minst lika lyckad andra halvlek.
Som en nästan snuskig upprepning av första halvlek inleds andra med ett hörnmål av Nässjö, men tyvärr finns inte kapaciteten att riktigt orka knyta ihop grejerna på det sätt som vi gjorde i första. Utvisningarna tar ut sin rätt. Jag bemödar mig inte att gå in på matchrapporten för att här kunna återge hur många minuter som vi ådrog oss på botbänken denna match, men påtagligt för många var de. Att gnälla på domarna har man inte mycket för, men vissa av våra utvisningar såg billiga ut och på något sätt känns det som om vi konstant bestraffas för det fysiska spel som vi är satta att spela, eller att domarna successivt samlar ihop utvisningar på oss.
Precis som i Tranåsmatchen så hamnar vi i ett delikat avgörande läge där marginalerna åter igen grinar emot oss. Istället för att vår liberogigant ”Gusten” förpassar en hörna i mål utan istället rådunkar upp den i ribban, en ribba som jag tror fortfarande står och vibrerar där upp på Grosvad, så vänder det hela och Nässjö gör istället 1-3 på en hörna.
Jag var inne på det där i min förra krönika, att det kanske är de där detaljerna som är skillnaden mellan oss och de bättre lagen i denna serie.
Jag hyllade Nässjö efter vårt möte med dem i Kosa Cupen nere i Vetlanda innan seriestarten, men i dag är mina hyllningar mer nyanserade. Det stora försprång som Nässjö då hade i oktober gent emot oss är i alla fall halverad så här ett par månader senare.
Tänk om vi också kunde ha haft en hall, hur hade det då inte kunnat se ut.
Vi orkar inte fullt ut i andra. Vi får betala priset för ett antal utvisningar och att vi inte denna dag kan hålla tätt mot ett skickligt Nässjömässigt hörnskytte. Annars krigar vi ohyggligt bra! Simon Stark i målet får välförtjänt mottaga priset som bästa hemmaspelare, men jag vill i dag hylla en tydligt homogen insats rakt över i hemmalaget. Macke Esping, min gamle klasskamrat gör för övrigt sin bästa allsvenska match hittills i Faiktröjan och det värmer både mig och ”Mack the knife”.
Något annat som också värmer är det respektfulla uppmärksammandet av Faik- och Finspångsprofilen Urban ”Urre” Runessons bortgång innan match, samt uppgiften att Rödtjut i dag hördes ända ut till Butbro. Både laget och Tjutet uppträdde i Urres anda i dag; hårt och energiskt precis som han fortfarande levererade ända upp i 60-års åldern i lärarnas rinkbandylag.
Som en protest eller manifestation mot våra senaste nederlag mot småländskt motstånd skall jag försöka övertala de lokala handlarna i Finspång att plocka bort ostkakorna från kyldiskarna till jul. Det småländska höglandet har skördat tillräckligt i Finspång detta år!
Over and out!
