Mina Topp-5 finaler
Jag har sett sju Sm-finaler på plats. Det är bland det häftigaste man kan vara med om och därför så kände jag att jag behövde lista upp de fem finaler som jag minns allra bäst.
5:e Plats: Finalen 1996
Den här finalen kommer jag inte ihåg för att SAIK gjorde någon bra final. Man förlorade med klara 7-3 mot ett betydligt bättre Västerås SK. Näe, den här finalen minns jag för att det var den första som jag någonsin var på plats och såg.
Minns bussresan ner med ett glatt och förväntansfullt gäng från Ockelbo. När vi kom ner till Uppsala så möttes man av doften från korvstånd och glögg. Promenaden till Studenternas var en enda pirrande upplevelse. Aldrig hade jag upplevt något liknande. Man såg svartvita supportrar överallt och även en del grönvita förstås.
När vi kom upp på läktaren så var känslan, Wow! Det var mäktigt att se ut över den blänkande isen och pirret i kroppen var nu mer påtaglig.
Matchen då? Ja, som sagt var, VSK var det bättre laget och det var SAIK:s första final på 6 år. Det syntes på spelarna som uppträdde nervöst. VSK gick snabbt upp i en 3-0 ledning innan Hans Åström reducerade strax före paus.
Matchen tände dock till mitt i den andra halvleken, då SAIK hämtade upp ett 1-4 underläge till 3-4 och man skapade många kvitteringslägen. Det vassaste jag kommer ihåg är när Anders Rooth kommer helt fri med Anders ”Änsen” Karlsson och ska bara lägga i bollen. Men en stolpe är i vägen, mitt framför ögonen på oss, vi stod nämligen bakom det målet. Bara minuter senare så avgör VSK matchen med sitt 5-3 mål och sedan rinner det i väg på slutet.
Resultatet till trots så kände jag efter den matchen, att denna resa vill jag göra om och om och om igen….
Matchfakta från finalen
Västerås SK-Sandvikens AIK 7-3 (3-1)
1-0 (13) Hans Johansson
2-0 (17) Hans Johansson
3-0 (35) Andreas Westman
3-1 (42) Hans Åström
4-1 (53) Michael Carlsson
4-2 (63) Hans Åström
4-3 (68) Stefan Åkerlind
5-3 (78) Thomas Liw
6-3 (83) Andreas Westman
7-3 (89) Per Fosshaug
Domare: Christer Johansson, Bodafors
Publik: 17 211 Hörnor: 10-6
Utvisning, Sandviken: 2x10 min.
(fakta från vsk.nu)
4:e plats: Finalen 2002
Även denna gång så stod VSK för motståndet i finalen. Faktum är att av de sju finaler jag varit på, så har VSK stått för motståndet fyra gånger. Den här matchen blev dock annorlunda mot den första finalen, 1996. Nu var det SAIK som stod för grannlåten. Man hade ett riktigt bra lag den gången och Magnus Muhrén stod för tre mål och bländande spel. Daniel Mossberg fick väl sitt riktiga genombrott då också. En annan sak man minns med matchen var smällen Patrik Södergren får på mittplan i kollision med Ted Andersson. Hjärnskakning och lite omtöcknad på banketten blev Lappens minne från den matchen.
Anmärkningsvärt med matchen var också att Mikael Carlsson i VSK gjorde precis som Hans Johansson gjorde 1997, nämligen alla VSK:s mål och ändå förlorade man alltså. Första halvlek var jämn både mål och spelmässigt. I den andra gjorde SAIK ett ryck och vinner andra halvlek med 6-2 efter propaganda bandy.
Hela säsongen 2001/02 var SAIK stabila och man utsågs tidigt till guldfavoriter. Ett favoritskap man alltså klarade av att uppfylla. Man förlorade bara fyra matcher på hela säsongen och vann både grundserien och elitserien.
Matchfakta
Sandviken AIK BK - Västerås SK/BK 8 - 4 (2 - 2)
Sandviken: Magnus Muhrén 3, Jonas Gustafsson, Patrik Nilsson, Daniel "Zeke" Eriksson, Patrik Nilsson, Daniel Mossberg.
Västerås: Michael Carlsson 4.
Publik: 21 612.
3:e Plats: Finalen 2003
Det jag minns bäst från den här matchen är slutet. Om jag minns rätt så jagar Södergren livet ur Lillis långt nere på Hammarbys högersida. Hammarby får frislag och bollen slås in i mittplan strax utanför de grönvitas straffområde. Där slarvar man med bollen och till slut, efter många krångliga vägar, hittar bollen fram till Gustaf Björkman, som lurar Bergwall och sätter 6-4, vilket leder till att Studenternas exploderar i svartvit glädjeyra. På Hammarbys sektioner så suckades det, i vanlig ordning… Hammarbys tredje final på 2000-talet slutade åter igen med en svidande förlust.
Det var två riktigt bra lag som möttes och matchen var jämn hela tiden. Hammarby hade bra tryck i jakten på kvittering och Daniel Kjörling fick jobba hårt för att hålla undan.
Matchfakta
Hammarby IF BK - Sandviken AIK BK 4 - 6 (2 - 2)
Hammarby : Göran Rosendahl, Patrik Sandell, Oscar Jonsson, Stefan Persson.
Sandviken: Patrik Nilsson 2, Daniel Mossberg, Henrik Hagberg, Magnus Muhrén, Gustav Björkman.
Publik: 21 804.
2:a Plats: Finalen 2000
”Södergren, Södergren, Patrik Södergren.” Bollnäs-sonen ägde den här finalen totalt och med hans tre mål knäckte han nästan själv Hammarby, som då för första gången på 43 år spelade SM-final igen. SAIK fick en rivstart på matchen och Patrik Södergren gjorde de två första målen. Två mål som det var max en minut mellan. Kommer ihåg att jag jublade i kapp med farsan efter första målet och tog en ja, glädjetår, kan vi kalla det och när jag kollade upp nästa gång hade ”Lappen” brutit en passning i Hammarbyförsvaret och la in tvåan.
SAIK gick ifrån till 4-0 och allt såg klappat och klart ut. Då släppte man taget på matchen helt och Bajen åt sig i kapp, mål för mål och till sist så var man i kapp. Jag trodde inte mina ögon och började misströsta en aning då Hammarby såg klart mycket vassare ut.
Men sedan gjorde SAIK ett ryck igen och när Patrik på klassiskt Södergrens-manér, tog sig igenom en grönvit mur och forcerade in 8-5, steg jublet och nästan i samma veva kastades en fotboll in på planen från Hammarbys sektion. Ett vårtecken!
Efter finalen så var Patrik ett hett objekt i värvningskarusellen och Hammarby stod först i kön. Man var också ganska nära att få ett kontrakt underskrivet men i sista stund valde Patrik att stanna kvar. Det gjorde han nog rätt i för det skulle ju bli fler guld för honom med SAIK. Frågan är om han hade vunnit det med Hammarby…
Tyvärr saknar jag matchfakta från den här matchen.
1:a plats: Finalen 1997
Föga överraskande så placerar jag denna final som nummer ett. Det finns många anledningar till det. Dels var det första guldet på 51 långa år och det var en sanslös stämning runt arenan. Men det jag kommer ihåg mest är sekunden då allt hade kunnat gå i kras. Jag talar om ribbskottet på övertid. Själv såg jag inte det skottet då jag befann mig 10 meter från isen, i full färd med att bereda mig på att storma planen i ett glädjerus av sällan skådat slag. Jag hörde ett sus gå genom publiken och jag fattade inte riktigt vad som hände. Det var först i efterhand som jag förstod hur nära det var ett mål och förlängning.
Matchen var jämn och stor matchhjälte i SAIK var Stefan Andersson som gjorde 3 mål, b la det avgörande 5-4 målet. Stackars Hans Elis Johansson gjorde VSK:s alla fyra mål och fick ändå bara silver. Snöpligt var ordet.
Men målet som jag minns bäst är när Patrik Södergren driver upp bollen från egen planhalva och spelar in bollen från höger till Hasse Åström, som iskallt styr i bollen i mål. Det var 2-1 målet om jag inte är ute och cyklar.
Magnus Muhrén gjorde också mål i den här matchen som kom att bli historisk i SAIK. Den glädje som fanns i Sandviken efter det efterlängtade guldet, var enorm och mottagningen på Jerntorget var fantastisk att skåda.
Nu återstår att se om 2008 års final slår sig in på denna lista. Möjligheten finns men frågan är om inte första platsen är ohotad i alla fall....
FORZA SAIK!!!
