Klassiska SAIK-matcher
Det har blivit en del bandymatcher på dem 20 år som jag har varit intresserad av sporten. Nu startar jag en ny artikelserie där man får chansen att delge läsarna sina mest klassiska SAIK-matcher. Jag är först ut och naturligtvis så lär jag ju börja med min allra första bandymatch.
Under mina 20 år som bandyfrälst så har en del matcher satt sig lite extra i minnet. Man har bl.a. sett åtta SM-finaler, vilket är lite om man jämför med många andra, det vet jag. Men det är inte alltid det är de matcherna som jag ibland kan komma att tänka på. Det finns så många andra matcher också. Sirius hemma i avgörande kvartsfinal 1992, är en sådan t ex. Men det finns många. Nu startar jag en ny artikelserie som just handlar om klassiska SAIK-matcher. Har du någon match som du kommer ihåg lite mer än någon annan? Tveka inte, skriv ett par rader om den matchen och skicka det till mig så publiceras den här på sidan. Lägg gärna in personliga vinklingar, matchfakta och annat som kan vara av intresse. Vem vet, kanske finns det fler som just har din match som en av sina mest klassiska matcher.
Jag börjar i alla fall och först ut är min allra första bandymatch som jag sett live. Åtminstone vad jag kommer ihåg. Det var 1988. Tisdag 15 mars var datumet. Vetlanda BK var på besök. Håkan Sjösten var domare. Nu vet alla som håller på SAIK vilken match det handlar om. Den mest omtalade semifinalen som spelats i Sandviken, tror jag i alla fall. SAIK förlorar den till slut i sudden death och en man i randigt, får hela uppmärksamheten.
Jag kommer inte ihåg så mycket om själva matchen. Men jag vet att innan vi åkte de tre milen från Ockelbo så var jag ganska så pirrig. Jag hade alltid haft SAIK som mitt favoritlag men nu var det alltså dags att äntligen få se dem. När vi kom till ”Curlingbanan”, för det var det som isbanan på Jernvallen kallades då på grund av att den var så liten, möttes vi av mängder med folk. Jag hade varit in på ishockey i Gavlerinken, som det då hette, men detta var något helt annat. Det luktade en blandning av kaffe, glögg, korv och cigarrettrök. En inte allt för illaluktande blandning kommer jag ihåg. Minns inte riktigt var vi hamnade på läktaren, som då bestod av stora snöhögar. Men jag kommer ihåg att jag tyckte det var en häftig känsla.
Av matchen kommer jag som sagt var inte ihåg speciellt mycket. Men det var spännande. 3-3 efter full tid och en helt avgörande semifinal. Klart som korvspa, att det var spännande. Kunde ju av förklarliga skäl inte så mycket om bandy men när gubbarna i toppluvorna skrek på domaren och motståndaren, skrek även jag. Några namn i SAIK hade jag pluggat in i alla fall. Stefan Åsbrink, Ola Grönberg, Kjell Olsson m fl. Där fanns även en ung herre vid namn Stefan Andersson. Detta var hans första säsong för SAIK. Det blev ju några till, om man säger så…
Nu gick ju matchen till förlängning och det var en stämning runt planen som jag inte kan beskriva. Man måste ha varit där för att förstå. Publikrekordet alla kategorier när det gäller bandy i Sandviken, sattes den kvällen. 5 880 trängdes runt ”curlingbanan”. Jag är stolt över att kunna säga att jag var där när publikrekordet sattes.
Så händer det! Det som man minns bäst av den här matchen och det man vill förtränga, varje gång man tänker tillbaka. Patrik ”Putte” Johansson faller i straffområdet och domare Sjösten från Hudiksvall, bandyfästet nummer ett, blåser i sin pipa och sätter armarna i kors över huvudet. Folk trodde inte sina ögon. Karln blåser straff i en förlängning! Det händer inte! Folk var som i chock och innan Per Lennartsson (här är det risk för faktafel) kunde åka fram till straffpunkten för att skjuta SAIK till semester, hade funktionärer fullt upp med att stoppa människor från att storma isen. Det var lynchstämning kommer jag ihåg.
Alla skrek på domaren och Vetlanda-spelaren Johansson, som blev beskylld för att ha kastat sig. Hurvida det var med det, vet jag inte. Men jag har pratat med ”syndaren” Kjell Olsson, back i SAIK som höll i den klubba som Putte ramlade över. Han är i alla fall klar på att han inte fällde honom.
Per Lennartsson gjorde ju inget misstag utan satte bollen säkert bakom en chanslös Pella Grönberg, som stod i SAIK:s mål. Matchen och säsongen var därmed över. Men folks ilska hade inte lagt sig. Det blev palaver direkt efter och Håkan Sjösten fick skyddas på väg från arenan in till omklädningsrummet och det var ju ett par meter.
Själv så fattade jag knappt vad som hänt. Jag var besviken, arg och ledsen på samma gång.
Jag hade ju sett fram emot detta och få heja fram de svartvita hjältarna till en final och så slutar det så här. Marsluften var ren och lite småkall. Mina fötter var is och fingrarna likaså men inom mig hade ett SAIK-hjärta fötts….
Detta var tjugo år sedan men folket i Sandviken har inte preskriberat det ännu. Det kan man höra än i dag på läktaren. ”Ja, du är sämre än Sjösten”….
Jag har nog i alla fall förlåtit honom, tror jag….
Ja, så här kan man ju minnas en bandymatch. Inte så mycket fakta kanske men det är inte alltid det som är viktigt. Det är känslan man vill åt. Så som sagt var, tveka inte. Skriv ner din mest minnesvärda match och skicka det till mig. Adressen är: saikarn@telia.com
