I väntan på att VM ska ta slut….
Nu kanske rubriken gör er fundersam över krönikans innehåll men riktigt så illa är det inte. Jag försöker bara sammanfatta säsongen så här långt och så har jag tagit med lite VM också.
Aldrig har väl ett VM kommit så olägligt som i år. Med olägligt så menar jag att vi nu får vänta i två veckor på att den otroligt spännande och jämna elitserien fortsätter. Frånsett kanske att både plats ett och två i tabellen nu är uppbokad och klar av Edsbyn och Västerås, så känns resten av tabellen fantastiskt intressant. Lag som Sirius och Vetlanda har verkligen slagit sig in som en frisk fläkt i ett annars ganska odramatisk bandyvärld. Så har det inte sett ut tidigare år. Lag som Edsbyn, Västerås, SAIK och Hammarby har varit de fyra giganterna. Sedan har det kommit ett mellanskikt på några lag och så har det fortsatt ner till sista laget. I år är det lite annorlunda, eller mycket annorlunda skulle jag vilja påstå.
Även om Edsbyn och VSK verkar ha avgjort kampen om de två första platserna, så är inte jag stupsäker på att båda lagen spelar final den 20 mars. Minst ett av dem gör det. Vilket det är, låter jag vara osagt.
Men om jag ska knyta an till detta med VM då. Det är inte så att jag tycker att VM är meningslöst, absolut inte. Det ska bli intressant att följa turneringen nu när den går i Sverige. Många säger ju att finalparet redan är klart men jag vill i alla fall lägga in en brasklapp för Finland. Man har visat förr att man med rätt dag för samtliga spelare, så kan man rubba de två stora. Men det gäller som sagt var att alla 11 spelare är på topp.
Inte för att vara elak men det skulle kännas lite snopet om t ex Finland snor Sverige på en finalplats. Eller så gör man som för fem år sedan, tar Rysslands plats. Glömmer inte den finalen på Rocklunda. Min första VM-final någonsin och Sverige var storfavorit och man inledde med att ta ledningen med 1-0 genom Henrik Hagberg. Samuli Niskanen kvitterade dock innan paus och på ett snöigt Rocklunda, så var det även paussiffrorna. I andra halvlek gick svenskarna på och gick ifrån till en 4-1 ledning efter bl a mål av Patrik Nilsson och Södergren. Guldet var i hamn kändes det som och man började så smått korka upp champagnen. Men Finland beslöt sig för att ta fram sisun och i takt med att snön föll tätare och tätare, så blev också deras försvar allt mer svårforcerat. Inom loppet av tre minuter gjorde Finland två mål och det var helt plötsligt match igen.
Med knappa tio minuter kvar av matchen kom kvitteringen och det var Kimmo Houetlin som gjorde det. Resten av matchen var en enda lång nervpärs och Finland hann med två hörnor i matchens slutskede, innan domaren blåste av och förlängningen var ett faktum och det var blott andra gången som en final skulle avgöras med förlängning.
I förlängningen var det ett ställningskrig och alla visste att minsta lilla misstag, så var man en syndabock. Efter tio minuter kom så avgörandet. Timo ”Långkastaren” Oksanen slänger i väg ett mäktigt utkast. Jag står bakom Sveriges mål så jag ser hela bollbanan perfekt. Tror att det är Lillis som försöker få undan bollen på tennis men träffar bara snöflingorna och Sami Laakkonen håller sig framme och kan sno åt sig bollen. Han får öppet läge med Bergwall och gör inget misstag, 4-5 och Finlands första historiska guld var klart. Tror aldrig att jag känt mig så tom efter ett bandymål. Jo, efter Hammarbys mål i semifinalen 2001 mot SAIK, då Andreas Lindström (nu Eskhult) avgjorde i sudden. Det var nog tyngre.
Jag tror ändå att Sverige och Ryssland sköter sina kort på bästa sätt och spelar final den 25 januari. Men hur det kommer att gå, törs jag inte säga något om. Det enda jag kan med all säkerhet säga är att det inte kommer att snöa den här gången.
Anledningen till denna krönika var egentligen att sammanfatta elitseriens 17 första omgångar. Nu finns det väl risk för att jag har tappat läsare eftersom jag i vanlig ordning, fick tangent diarré. Men jag provar i alla fall.
Att Edsbyn skulle ligga i topp lagom till detta uppehåll var väl ingen skräll. Det är precis som det ska vara. Man har visat att man kommer bli ohyggligt svårslagna även i år. Öst in mål, 135 stycken och då var inte Jocke Hedqvist med från början. Christian Mickelsson heter den nya stjärnan i byn och han har visat kvaliteter, som jag inte visste att han hade.
Edsbyns chanser till sjätte raka guldet är stora.
Västerås skuggar på andra plats och det är väl inte heller någon överraskning. VSK ses ju som största utmanaren till Edsbyn (i alla fall före Rysslands spelarnas återkomst). Man har visat att man är redo för det också. Slog Edsbyn på hemmaplan och den fjärde februari, avgörs det förmodligen vilka av de två som vinner elitserien, då man möts i Dina Arena.
Vetlanda har jag haft lite svårt att bedöma. Man har smugit med på något vis och tagit poäng i många matcher. När man förlorade i går mot Hammarby så var det lagets blott fjärde förlust. Man har ett slagkraftigt lag med bra målvakt, rutinerade herrar i försvaret och så har man säsongens skytteliga ledare framåt. Christoffer Edlund har gjort 34 mål och det är imponerande. I fjol kom han upp i 35 på 26 matcher, så visst har Claesson utvecklat honom till en anfallare av klass. VM-platsen är väl kvitto på det.
SAIK tog sig upp på en fjärde plats i och med poängen i Vänersborg i går och det kanske är max dit man kan komma den här säsongen. Inledningen var rent magiskt bra och över all förväntan. Efter landskamperna i december i Ryssland, så har man haft lite bekymmer. Spelet har inte stämt riktigt och 2-8 hemma mot Vänersborg, var ett bevis på det. Träningen har dock varit tuff under hela den här tiden och nu har man lättat lite grann på den. Jag tror att Ola och Tony vet vad dom sysslar med. Sen har man fått in en till dimension i laget när Mossberg kom hem. Vilken bandyspelare han är! Däremot är Muhréns ryggskada mycket oroväckande och då tänker inte jag på VM i första hand. Vill det sig riktigt illa så kan resten av säsongen vara i stor fara. Det har inte SAIK råd med! Krya på dig, Magnus.
Sirius har jag berömt mycket i tidigare artiklar. Man har spelat väldigt disciplinerat hela säsongen och i matchen mot SAIK på Jernvallen, höll det på att funka också. Men i går så åkte man på en rejäl propp i mot VSK, 4-9 på hemmaplan inför 3 000 åskådare. Är den hysteriska formen över nu? Jag hoppas att man kan komma tillbaka till det vinstgivande spelet eftersom Sirius är ett klassiskt bandylag och Uppsala behöver ett topplag. Härligt med alla stora publiksiffror som man har fått.
Hammarby har ju varit laget det pratas om den här säsongen. Det brukar ju kunna vara så. Men i år är det lite mer än vanligt. Det beror naturligtvis på alla de fem (!) rysslandsproffsen som kom hem. Från att ha varit ett lag som skulle få kämpa för en slutspelsplats, så seglade man genast upp till främsta utmanare till Edsbyn och Västerås. Nu har det dock inte gått som tåget efter att dessa spelare kom med. Man har förlorat en hel del matcher och spelet har väl inte stämt till hundra procent och en topp fyra placering är nog borta. Men till slutspelet kommer man att vara ruggigt starka och någonstans i kroppen så känns det som att SAIK ligger illa till för att bli de lag som får ta sig an söderns stolthet i kvartsfinal. Hua, det vill jag inte tänka på.
Vänersborg har efter en trög start kommit i gång och när man slog SAIK på Jernvallen med 8-2 drog man i gång en svit på sex matcher utan förlust. Men segrar som mot SAIK och Hammarby tappar sin glans då man förlorar poäng till sämre placerade lag. Det gör att jag inte tror att Vänersborg kommer speciellt högre upp i tabellen.
Broberg är för mig ett mysterium. Då jag såg laget på Jernvallen på annandagen så trodde jag att jag hade sett ett lag som skulle kunna ta sig långt i ett slutspel. Men insatsen där måste ha knäckt dem. För efter den matchen så har man bara tagit en poäng och slutspelsstrecket har närmat sig oroväckande snabbt. Otroligt viktig match direkt efter VM, då man möter…
Bollnäs. Detta lag blir man inte heller klok på. World Cup final och segern över Dynamo Moskva var mäkta imponerande. Men efter det har det varit tunt med framgångar. Innan det första uppehållet i december så hade man spelat ihop endast 5 poäng och en kvalplats var en närmare verklighet än ett slutspel.
Nu har man dock börjat röra på sig. Med 15 poäng så har man nu häng på lagen ovanför strecket. Det som Bollnäs måste förbättra om det ska bli slutspel, är ju bortaspelet. Nu vann man i går på bortais mot Kungälv och det är just en sådan match man måste vinna. Det blir en spännande avslutning i Hälsingland.
På den tionde platsen hittar vi säsongens negativa överraskning, Villa. Med så pass namnkunniga spelare och ledare så är det för mig obegripligt att detta lag just nu slåss för sin elitserieplats. Man har nio poäng och kvartsfinaldrömmen ser ut att stanna vid just en dröm. Tittar man på Villas tre kommande matcher så är det inget program som jag tror man är speciellt nöjda med. Först Hammarby på Zinken, sedan hemmamatch mot SAIK och sen VSK på bortaplan. Förlust i dessa tre matcher och kvalspel hotar. Det kunde man inte tro om Svenska Cup-finalisterna.
Ett lag som jag trodde mycket på efter en sex-sju matcher var Kungälv som faktiskt låg så högt som fyra-femma ett tag. Nu har dock verkligheten kommit i kapp ”Kex-laget” och åtta raka förluster har sänkt laget till en plats under kvalstrecket. Det är förvisso väldigt jämnt där nere och man spelar två väldigt avgörande matcher direkt efter VM, Motala och Gripen. Segrar där och Kungälv kan nog i alla fall förbereda sig på kvalspel som sämst.
En spelare som jag måste framhålla är ju Daniel Gratjov. Vilken skridskoåkare han är. Vi har ju Mikko men frågan är om inte Gratjov är ett strå vassare. En fröjd för ögat att se han åka.
På tolfte plats och precis ovanför det otäcka streck som gör att man får lämna elitserien, ligger klassiska Motala. Laget har spelat i den högsta divisionen sedan 1979. I fjol tog man sig till slutspel. Men i år är det annat som gäller. En tung säsong har man haft och frågan är om man har lag att klara sig kvar. Segern mot Villa i den näst senaste omgången, var mycket viktig. Matchen mot Kungälv direkt efter VM, är nog lagets kanske viktigaste match på länge. Förlust där och Motalas framtid är osäker.
Under strecket hittar vi Gripen/Trollhättan och Örebro. Dessa gulsvarta lag har inte bara färgen gemensamt utan även en tung säsong bakom sig, så här långt. Örebros vinst över Broberg i går, visar att det finns hopp i alla fall. Men det lag jag såg på Jernvallen för ett par veckor sedan, höll inte elitserieklass på någon position. Men kan Tomas Knutson fortsätta att producera, 28 mål så här långt, kan man klara en kvalplats.
För Gripens del så vet jag inte hur man ska klara av detta. En seger på sjutton matcher tyder på att man kommer att få det svårt. På papperet så tycker jag ändå att man har ett skapligt lag med spetsen i Misja Pasjkin. Tror att Trollhättan är utan elitserielag nästa säsong. Synd då laget har mycket trevliga och många fans.
Men det ska spelas grymt många matcher till innan alla streck ska dras. 63 matcher närmare bestämt och mycket hinner hända. Skrällar som den i går mellan Broberg-Örebro är bra för bandyn och jag hoppas att några fler ”väntade” resultat, går fel.
Brukar inte vilja tippa utgångar av serier. Det finns risk för att det bara visar hur lite man egentligen kan. Men jag testar i alla fall:
1. Edsbyn
2. Västerås
3. SAIK
4. Vetlanda
5. Sirius
6. Hammarby
7. Bollnäs
8. Broberg
9. Vänersborg
10. Villa/Lidköping
11. Kungälv
12. Motala
13. Örebro
14. Gripen
Kvartsfinalerna tror jag ser ut som följande:
Edsbyn-Broberg
Västerås-Bollnäs
SAIK-Sirius
Vetlanda-Hammarby
Det troliga är väl att det inte alls blir att se ut så här och jag ser fram emot att ni kommenterar artikeln och kommer med egna tips. En sak vet jag i alla fall: Jag älskar bandysporten, oavsett om det är serielunk eller VM!
