Solen går upp även i dag...
Tung fredag är det. Förlusten i går smärtar än. Men det är inte över på långa vägar än. På söndag spelar SAIK sin sista hemmamatch för den här säsongen men jag vägrar tro att det är sista matchen för säsongen. Kom till Jernvallen och stötta de svartvita krigarna till stordåd. Det är inte ett önskemål, det är en order!
Efter en natt där sömnen lyste med sin frånvaro lika mycket som SAIK:s försvarsspel de första tio minuterna i andra halvlek, så klev jag i alla fall upp och ”facade” den här dagen. Solen går ju faktiskt upp även i dag. Men den har något grönvitt skimmer över sig…
Västerås tyngd och rutin var det som fällde avgörandet i går. Man gick ut i andra halvlek likt elaka pittbulls och man skulle bara framåt. SAIK hann inte riktigt vara med när det grönvita lokomotivet tutade för avgång. Alla var helt enkelt inte ombord. I motgångens bittra stund så måste man i alla fall berömma VSK för den match man gör. Man spelar klockren defensiv och sätter sina chanser. Det var näst intill hundraprocentig utdelning dom där sju tunga minuterna.
Hur ska då SAIK vända på det här? Ja, det är något som Ola, Tony och resten av laget måste försöka komma på de här två dagarna. Framförallt så måste man hålla ihop försvarsspelet i 90 minuter och inte 80. Efter raset i går så får man ju ihop sina lagdelar igen och spelar jämnt med VSK resten av halvleken men handicapet på fyra mål, blev naturligtvis för jobbigt.
Att sätta sina chanser är en annan detalj som är ganska viktig. Muhrén har två jättelägen i första halvlek. Kjörling gör ju två bra räddningar och i går överglänste han vår Joel, som nog borde ha tagit både 2-1 och 5-1. När man sedan jagar mål i andra halvlek så är det lite oskärpa i de sista passningarna och man hittar inte i genom de oerhört täta VSK-försvaret.
Skador är en annan elak detalj som har lagts till den här semifinalserien. Sedan tidigare är Mikko borta och jag är mycket, mycket tveksam till att den vindsnabbe finnen kommer tillbaka den här säsongen. Ljumskproblem är inget som går över på en natt, tyvärr. Mikko har visat på slutet hur betydelsefull han är för SAIK. Dels i det defensiva jobbet men även offensivt förstås. Det blir lite för tunt framåt som det är nu.
Lägg till att Bella åkte på en lårkaka tidigt i matchen i går och utgick med tio minuter kvar. Märkligt att inte Nordström blir utvisad för den bentacklingen. Ja det är lika märkligt som att inte Robertsson fick utvisning på sin tackling på Mossberg i första matchen.
Det här unga laget är mycket känsligt för skador på de mer rutinerade spelarna.
Precis som Ola uttrycker sig efter matchen: ”Det är ingen skam att förlora med 5-3 i Västerås” och det är ju sant. Jag var uppriktigt orolig för att det skulle bli ett ”Rocklunda-ras”, som det har blivit för om åren. Men man biter ihop och kämpar sig kvar i matchen. Det visar i alla fall att man inte kommer att lägga sig ner och dö. Det finns en moral i det här laget som gör att det är i det närmaste förbjudet att vika ner sig (Vänersborg hemma undantaget från regeln). Det ger en hopp om fortsättningen och det finns goda möjligheter att man vinner hemma på söndag. Frågan som dock kvarstår är: Bränner man för mycket krut då och finns det något kvar till en femte match?
Hursomhelst så har man gjort en kanonsäsong och hade någon sagt till mig innan säsongen att SAIK skulle vara med och fightas om en plats i finalen, hade jag nog bett dom återkomma nästa säsong. Den glöd och entusiasm som laget har visat under den här säsongen, var det länge sedan man såg. Det lovar gott inför framtiden.
Nu ser vi med tillförsikt fram mot söndagen och hoppas på bra väder, mycket publik (tänk på att det kan vara sista matchen på klassiska Jernvallen) och att SAIK fixar en femte och helt avgörande match på tisdag. Blir det en helt avgörande match så är pressen åter på VSK.
Avslutar som jag gjorde i går: DET KAN GÅ, DET SKA GÅ, FORZA ESSAJKÅ!!!!
