IFK Värnamo - Degerfors2 - 1
SAIK i ledning med 2-1 i matcher
SAIK vann den mycket viktiga tredje kvartsfinalen hemma på Jernvallen med 3-2. Det var en dramatisk match och det var länge ovisst hur det skulle sluta. Stor matchhjälte för SAIK blev Christoffer Edlund som gjorde alla tre mål. Nu fortsätter serien i Västerås på tisdag med den fjärde matchen.
SAIK vann den tredje kvartsfinalen mot VSK med 3-2 och leder nu med 2-1 i matcher. Matchen spelades utomhus på Jernvallen då Göransson Arena var stängd p.g.a. stora snömängder på taket. Det var med andra lite av nostaligibandy i Sandviken igen och de drygt 1500 åskådarna levde sig med i matchen på ett betydligt bättre sätt än vad man gör inne i arenan. Det var faktiskt nästan som förr i tiden.
Jag var inte orolig för att flytten av matchen till Jernvallen skulle häxa till det för SAIK. Man har spelat så många matcher på den arenan, med så många goda minnen och med lite mer fart på publiken, så skulle man få det där stödet man behövde. Nä, orolig var jag mest för VSK:s sätt att spela och skulle man orka stå upp lika bra i defensiven den här matchen.
Orolig var jag även för hur anhängarna till VSK skulle sköta sig nu när det utomhusmatch och säkerhetsarrangemanget kanske lite sämre, då det blev ganska så snabbt beslut att flytta ut matchen. Tyvärr besannades mina farhågor om VSK:s s k supportrar. Jag drar absolut inte alla över en kam nu men den banderoll som man hade satt upp på en långsidan, var både onödig och, ursäkta uttrycket, jävligt osmaklig. Utan att gå in på vad det stod exakt, så antydde den på Mossbergs problem med alkohol. Det var bedrövligt att se hur en klick fans rusade över på den sidan för att försvara banderollen genom att klättra upp dit och stå och sjunga och hetsa folk. Kalle Rosenberg (R.I.P) måste ha vänt sig i sin grav över detta tilltag. Banderollen plockades slutligen ner men inte av någon från VSK utan ordningsmakten fick pulsa upp i en meter snö och riva ner den. Hur är det man brukar säga: Det där var lågt.....
Nåja, Mossan visade ganska omgående att han inte brydde sig om vad som stod på några banderoller och körde på direkt. SAIK tog kommandot i matchen ganska direkt och skapade en del lägen. Det såg betydligt alertare ut än i torsdags och spelet flöt på lite bättre. Isen var perfekt och det var ingen vind. Det märktes egentligen inte att vi befann oss utomhus. Jo, en sak var det stor skillnad på. Publikens engagemang. Det var betydligt bättre. Folk levde sig in och det var väldigt bra stämning. Även den del av VSK-klacken som sköter sig, gjorde att det var bra fart på läktarna.
Den fick också anledning att jubla först. För mitt i SAIK- dominansen, eller spelövertag, kanske är rättare ord, så stack VSK upp i ett anfall som resulterade i en vänsterhörna. Anders Bruun visade att han har smackat in en och annan hörna och den satt otagbart för Joel. Problemet med hörnor fortsätter för SAIK. Man har släppt in ganska många hörnor på slutet.
SAIK fick nu också större problem i spelet. Man började slarva så där illavarslande så i tidigare matcher och när skärpan i avsluten inte riktigt fanns där, kändes det lite nervöst. Skulle det bli en sån där ”stolpe-ut” match av det här?
Men en kvart efter VSK:s ledningsmål, hittade Magnus Muhrén äntligen lite ”Gröhn-fri” yta och kunde servera Edlund ett pass och han satte fart mot Kjörling. Iskall avslutning och 1-1 var ett faktum och stort jubel på läktaren, förstås. Edlunds första och historiska mål på Jernvallen i klädd svart tröja. Han har för övrigt gjort mål i Vetlanda dressen också. Fyra närmare bestämt. Om det var någon som var intresserad av att veta det....
Resultatet stod sig halvleken ut. Det var kanske rättvist med tanke på hur spelet såg ut. SAIK hadelite mer boll men VSK var giftiga i sina omställningar och man hade en och annan chans att göra fler mål. Den vassaste var kanske Jonas Nilssons läge när han missar öppet mål från nära håll. SAIK inledde halvleken bra men ju längre den gick så såg man problemen med att ta sig förbi den köttmur av VSK spelare. Tajmingen i passningarna var fortsatt darrigt och jag brukar vanligtvis inte vara nervös över SAIK:s bakåtsläpp. Men det fanns/finns mycket kvar att önska av det spelet. Såg osäkert ut många gånger.
Andra halvlek fick en chockstart, i SAIK:s ögon sett. VSK:s ”old man” Micke Carlsson, blir fri efter tre minuter. Denne Carlsson måste vara den spelare i Sverige som flest gånger undviker att stå offiside. Han får bollen med ryggen mot Joel och vänder sig sedan om och sätter 1-2. Inte alls den start man ville ha i SAIK-lägret naturligtvis. VSK i överläge är ett jobbigt lag att möta.
Men SAIK fortsätter att trumma på och Mossberg är den som är mest aktiv och är gång på gång, nära att ta sig igenom VSK. Hans fart bidrar till att VSK-försvaret luckras upp mer och mer och i en av uppåkningarna så är man tvungen att gå bryskt in på honom och då är han inne i straffområdet. Domare Ulrik Bergman kan inte annat än blåsa straff. Christoffer glider fram för att ta hand om den. Jag har bilden av försäsongsmatchen i Göransson mot VSK i huvudet. Då satte Edlund en straff på Kjörling, hårt och skoningslöst i nättaket. Tittar spänt på när Edlund höjer sin compositklubba och drar till. Pang! Med en eller två dm tillgodo på Kjörlings hjälm, sitter bollen i nättaket. En favorit i repris.
Likaläge igen då. Målet gav SAIK energi och nu skapar man några vassa möjligheter. VSK går över på att spela mer långt. Har dock svårt att skapa några större chanser. Matchen står och väger....
I sådana här täta matcher så brukar det vara ett s k skitmål som avgör. Och det var det verkligen den här matchen också. Mossan kom centralt i plan, släpper ut bollen till höger där Edlund kommer. Han tar sig ner mot kortlinjen och spelar in bollen. Han söker hörna eller Mossberg som följt med in i straffområdet. Bollen kommer in och i röran av spelare så tar bollen på Stefan Edberg, liberon i VSK som för övrigt tvingades sy i första halvlek efter att Driagins klubba olyckligt träffat Edberg i ögontrakten. Bollen letar sig förbi en sprattlande Kjörling och 3-2 till SAIK. Glädjen var stor i SAIK och på läktaren naturligtvis. Det kändes som ett sudden death mål, på något vis.
Nu var det SAIK som skulle försvara sig och VSK måste upp i banan. Efter en timeout så började jakten på en kvittering. Men man kom aldrig riktigt nära förutom i den 88:e minuten då Micke Carlsson slog till med ett skott som tog i ribban och ut. Det var nästan snarlikt scenariot i 1997-års final om ni kommer ihåg den. Då var det bara 20 sekunder kvar av matchen när VSK hade en ribbträff och det efterlängtade guldet för SAIK hade kunna förvandlats till sand. Men liksom då så slutade det lyckligt även den här gången och när domaren blåste av matchen, var det nästan guldkänsla över stämningen på och runt Jernvallen.
En kämpainsats som gav seger och en seger som kan vara så viktig för fortsättningen. Man kämpar ner ett starkt VSK som verkligen har hittat slutspelsform. Det är sådana här segrar som man kan gå stärkta ur. Spelet kanske inte stämde till hundra procent men det viktigaste är ändå att man gör minst ett mål mer än motståndaren.
När det blev klart att SAIK och VSK skulle mötas i en kvartsfinal gick de allra flesta tipsen på att det skulle bli fem matcher. Nu är vi framme vid den fjärde snart och jag tror att det kommer krävas en femte och avgörande nu på torsdag. Eftersom SAIK nu är i förarsätet igen, hoppas jag förstås att jag får fel. Det vore så härligt om man junde bänka sig framför TV-n på tisdag och se SAIK avgöra i ABB Arena. Det är inte alls omöjligt att man fixar det. Man har vunnit tre gånger där tidigare den här säsongen. En gång i Svenska Cupen, en i serien och sedan första kvarten. Men det kommer att krävas ett minst, om inte ännu mer, lika starkt jobb för att klara det. VSK kommer att sälja sig dyrt i vad som kan vara deras sista hemmamatch för säsongen. Finns väl inget lag som vill gå på semester redan.
Det fanns lite mer glädjande saker att ta med sig från den här matchen jämfört med förra för SAIK:s vidkommande. Man såg lite mer laddad ut och bestämd i sina attacker. Dock tycker jag att vissa spelare vänder ur för mycket i stället för att utnyttja sin skridskoskicklighet. Mikko Aarni är en sådan. Han hade flertalet lägen att åka vidare i går men tvekar och vänder. Åk, åk, åk, säger jag bara. Det är inte många i bandysverige som hänger med dig Mikko, om du sätter högsta fart. Jag håller på dig i morgon att du får avgöra igen. Men gör då det under 90 minuter. Pallar inte en förlängning.
Kanske man såg en vändning i SAIK i går. Hoppas att spelarna nu tar med sig den här känslan från matchen till fortsättningen. Glädjen att vinna, glädjen att man tillsammans är starka.
FORZA SAIK!!!
SAIK-Västerås 3-2 (1-1)
0-1 Anders Bruun, 1-1 Christoffer Edlund, 1-2 Micke Carlsson, 2-2 Christoffer Edlund, 3-2 Christoffer Edlund.
Hörnor: 5-4
Utvisningar: SAIK 1x10, VSK 2x10
Publik: 1594
