Finalveckan - Tisdag
Tänk er att gå en hel vecka och ladda för SM-final och man har liksom tankarna redan på söndag. Och så går man och blir sjuk... Jag kan nog kalla mig bandyhypokondriker för just den här veckan är jag livrädd för att bli sjuk. Det är alltid samma sak varje gång SAIK tar sig till final. Konstigt? Jo, jag vet....
Magsjuka. Detta djävulens påfund. Nu är jag inte drabbad av den just nu. Men min skräck är att under finalveckan tvingas till Gustavsbergsrally. Och så har det varit alla dom finalveckor jag har upplevt. Ok om jag skulle ha feber och förkylning, det skulle inte hindra mig från att besöka Uppsala. Men kräksjuka, ja där går nog t o m gränsen för mig…
Det sitter nog mest psykiskt skulle jag tro. För det har aldrig hänt att jag har blivit magsjuk dom här 9 åren som jag har fått nöjet att uppleva en SM-final på plats. Men på något sätt så har min hjärna kopplat på tanken att jag ska bli sjuk och missa den match man sett fram emot under en hel lång säsong. Dom år som SAIK stupat innan final har jag av förklarliga skäl mått bättre…, fast ändå inte, om ni förstår hur jag tänker…
Dom som har läst mina artiklar genom åren här på Svenska Fans vet ju att i slutet av februari och i mars, så mår jag inte speciellt bra. Och det är dags sanning. Så är det och jag har väl lärt mig leva med det men just under den här speciella veckan så blir det värre.
Kommer ihåg ett år, 2003. SAIK gick till final och glädje blandades med nerver och samtidigt så gick vinterkräksjukan och folk omkring mig insjuknade till höger och vänster. Jag tror jag aldrig har ätit så mycket vitpepparkorn som jag gjorde den veckan. Men hjärnan var fortfarande inte övertygad om att jag skulle klara mig och dan innan mådde jag så grymt illa så jag bara gick och väntade på att jag skulle rusa på toaletten. Jag måste ha varit en grymt enerverande person att ha och göra med under den veckan.
På natten låg jag bara och skruvade på mig och magen körde formel 1 och jag var fortfarande stupsäker på att jag skulle bli sjuk. Men morgonen kom och ingenting hade hänt. Men tro inte att jag kunde slappna av för det. Mådde fortfarande pyton och när jag satt på bussen som skulle ta oss till Uppsala, trodde jag att det var färdigt. Vi stannande vi Scandic i Gävle för bandyfrukost och där kan jag säga att det inte blev mer än en macka och ett glas juice.
Inte förrän vi nådde vår slutstation, Studenternas började kroppen och kanske framförallt hjärnan förstå att jag inte skulle missa matchen och då släppte det hela.
I år är det lite lugnare ändå. Mår förhållandevis bra men jag vet att ju närmare vi kommer finaldagen, desto mer börjar tankarna att gå. Och nu vet jag några stycken som ligger i magsjuka och med barn på dagis, där magsjukan brukar härja som värst i bland, gör ju min situation inte lättare direkt… Men det finns ju alltid vitpepparkorn….
Kanske är oklokt av mig att skriva om något som jag är så rädd att drabbas av. Men jag får väl försöka se det som någon sorts självterapi, eller nåt… Trots allt, så här är det att vara Forsberg under en finalvecka…
Annars så är väl tisdagarna en sån där mellandag när det är finalvecka. Biljetten är ordnad och bussplats har jag. Det är inte så mycket mer man kan göra nu faktiskt än att vänta in helgen. Det gör ju att man får lite tid att tänka tillbaka på gamla finaler. 1996 är ju en sådan där final jag kanske kommer ihåg mest för att det var den första jag upplevde på plats. SAIK mot VSK. Jag kommer ihåg hur känslan var när vi satt på bussen ner, glöggdoften, sångerna och skratten. Sen när vi kom ner och möttes av ännu mer folk som sjöng och skålade. Svartvitt blandades med grönvitt och promenaden från bussen till arenan gick som på moln. Jag hade ju aldrig upplevt en ”finalpromenad”. Det var grymt häftigt.
Sen när vi letade oss upp på läktaren tre timmar innan avslag och blickade ut över Studenternas is och läktare, fylldes man av en glädje som jag unnar alla att få uppleva.
Sen att resultatet i den matchen inte gick vår väg, den gången, hör inte hit. Den finalförlusten har jag haft lättast att smälta.
Så jag kan förstå hur tankarna hos Villas supportar just nu går. Förväntan och längtan till att det ska bli söndag. Den känslan hade jag i alla fall då 1996 och den har man fortfarande. För har man upplevt en bandyfinal, vill man bara tillbaka.
Dagens väderprognos för söndag:
”Halvklart till mulet och ca 8 grader. Måttlig nordlig vind”
Så en ny läxa till er SAIK-are och kom ihåg att den ska redovisas på söndag, HÖGT!
”Allez, Sandvikens AIK, Allez, Sandvikens AIK, Allez, Sandvikens AIK, Allez, Sandvikens AIK”
(melodi: Go West)
