Snart dags att åka hem, igen...
Då är det snart dags att knyta ihop en ny spännande dag i World Cup. Och avslutningen kan man ju inte klaga på. Vilket straffdrama det bjöds på i matchen mellan SAIK och Dynamo Moskva. SAIK bröt den onda trenden av förluster mot Dynamo. Nu väntar semifinal mot Kazan.
När Maximov la in kvitteringen med bara minuter kvar, var min första tanke: Nä, inte igen. På sex försök det senaste åren har SAIK aldrig lyckats vinna över "omöjliga" Dynamo. När sedan en vitblå spelare kom ensam med Othén bara minuten efter kvitteringen, trodde jag att det var rullgardin ner igen och en lite tristare söndag väntade. Men Joel revanscherar sig för den lite onödiga utrusningen vid kvitteringen och räddar. Pulsen på mig, en trött och ganska så sliten efter tre dagars bandy, var högre än vad det kan vara klokt att ha.
Straffläggningen är väl redan en klassiker i TV 10:s korta historia. Tre raka räddningar av en Joel som hävdade bestämt att han visste var Tyukavin och Ivanushkin skulle slå sina straffar. Han förklarar:
- Shamshutovs var jag dock inte lika klar på, så då stod jag kvar och chansa. En reflexräddning som jag är riktigt nöjd med, måste jag säga.
Tony Lindqvist var också nöjd med sin målvakt naturligtvis. Men han var även full av beundran över hela lagets insats.
- Vi gör en väldigt bra match, rakt i genom. Följer matchplanen hela tiden och tycker att vi känns starkare hela vägen. Men det blev ju spännande hela vägen ut. Ett riktigt Hitchcook-drama.
I spelargången när jag väntade på spelarna kom Misha och gick förbi. Han såg att jag stod där och vände sig om:
- Du får gärna intervjua mig före matcher fler gånger, sa han och log.
Vad an denna kommentar, undrar ni kanske? Jo, jag träffade både Misha och Zeke några timmar före match. Jag ville reda ut en sak. Hur kan det komma sig att två spelare som tidigare varit bittra fiender, helt plötsligt blir goda vänner?
Alla bandyintresserade kommer väl ihåg smällarna i slutspelet på 90-talet? Zeke proppade Misha inte bara en gång. Han gjorde sig ovän med hela norra Hälsingland.
- Ja, man kanske inte kände sig så så där jättevälkommen däruppe, sa Zeke och skrattade. Och Misha fyllde genast i:
- Ja, kommer du ihåg när farsan min jagade dig på Jernvallens parkering efter en match?
Men hur kom det sig då att fiendeskapet vändes till vänskap?
- Det var faktiskt när vi satt på samma tåg ner till Arlanda. Vi skulle båda två åka över till Archangelsk och spela för Vodnik. Jag satt på tåget från Ljusdal och Daniel klev på i Gävle.
Visste ni om att ni skulle åka med samma tåg?
- Ja det visste vi. Men visst, det kändes lite konstigt sa Misha.
- Men vi fick två timmar att prata och rensa luften och det räckte, fyllde Zeke och Misha nickade igenkännande.
Hur kom det sig att det blev just Misha som blev "måltavla"?
- Det var väl att han var den som var nyckelspelaren i Ljusdal och nyckelspelare vill man ju få ur balans, säger Zeke och Misha skrattar gott. Något han inte gjorde då det hände.
Men nu många år senare så är man alltså goda vänner och Zeke var en av anledningarna att Misha kom till SAIK.
Jag berättade en historia från 96 då jag och farsan var i Ljusdal på World Cup och fick frågan om vi kände Zeke, eftersom vi var SAIK-are. "Nej, svarade vi"
"Tur för er det", fick vi till svar.
Så infekterat var det då. Nu är det andra orter som det gäller att svara nej på den frågan...
Jenisiej och Kuzbass spelar just nu den sista kvartsfinalen. 3-3 står det med 8 minuter kvar. Tror att Kuzbass tar hem det.
Semifinalspelet inleds i morgon klockan 09.00 med SAIK-Dynamo Kazan.
Nu packar jag ihop för i dag! Go natt, Sverige!
