Tankar före dagen D
För första gången någonsin(?) så spelas det en femte och helt avgörande kvartsfinal på tre håll. Det talar bara om hur jämn årets elitserie är. Det är med skräckblandad förtjusning man ser fram emot avgörandet i morgon, både i Sandviken, Edsbyn, Kungälv och Lidköping. Hammarbyarna och VSK:arna får dra ut på det en dag till. Här kommer några tankar kring avgörandet.
Att vi nu står vid vägs ände råder det väl knappast något tvivel om. En match som avgör vilket av lagen SAIK och Edsbyn som kan börja finslipa på semifinaltaktik medan det andra laget får gå på semester redan nu. Jag hade helst av allt sluppit det här men innerst inne så kände jag på mig att det skulle kunna bli så här. Att välja motståndare detta år var nog bland det tuffaste val man gjort sedan man började med det. Att tre av fyra kvartsfinaler går till fem matcher talar väl sitt tydliga språk. Som det känns nu så kan Bollnäs bara sitta och njuta medan sju andra lag får slita ont. Bollnäs är i mina ögon stora favoriter till att ta hem det där guldet som staden har väntat på i så många år.
En femte avgörande match i ett slutspel är som en liten final i sig och skillnaden från övriga matcher i en sådan serie är att allt verkligen ställs på sin spets. Det finns inga livlinor kvar, som Bella uttryckte sig efter förlustmatchen senast. Det är 90 minuter och kanske förlängning (hemska tanke) som avgör. Som supporter är man en dåre om man påstår att man bara njuter av det här. Jag brukar i vanliga fall ändå ha svårt med sömnen på söndagskvällar då man vet att det är en veckas jobb som ligger framför en. Söndagsångest har väl alla upplevt någon gång. Men i går var det snudd på olidligt att gå till sängs och försöka sova. Det var inte utan att man var lite avundsjuk på Edsbyfolket som säkert knoppade in med en betydligt skönare känsla.
Aldrig någonsin så har tre kvartsfinaler gått till fem matcher. Det har väl alltid varit en eller ibland två men aldrig tre och det visar ju som sagt var hur jämn årets elitserie har varit. Ok, att Hammarby och Västerås skulle göra upp i fem matcher, det var ingen jätteskräll. Det förstod man nästan i samma stund som Kungälv besegrade VSK i sista omgången av elitserien och VSK inte fick möjligheten att välja motståndare. Och att SAIK och Edsbyn även skulle nå fem matcher, var inte det heller någon utopi. Jag hade naturligtvis hoppats att så inte skulle bli fallet men skräll?. Nej.
Däremot att Kungälv som förvisso har gjort en fantastisk säsong, skulle ta serien mot Villa till en avgörande match, det fanns inte i mina tankar. Fyra matcher det trodde jag nog att det skulle kunna bli. Men Kungälv fortsätter att imponera och det är fruktansvärt starkt att göra det man nu gjort.
I den matchserien så verkar supportrarna göra allt vad som krävs för att krydda den hatstämning som verkar finnas lagen mellan. Det skickas hot, det spänns upp banderoller och man ringer telefonsamtal mitt i natten till motståndare. Nu vet jag inte om allt det där är sant men nog är det ett krig som pågår på västfronten….
Men kan verkligen Kungälv hota Villa i en femte match? Ja, tar man sig en liten titt på historiken så finns där en möjlighet. Villa har sedan 1991 spelat fem kvartsfinalserier där man gått till fem matcher. Man har förlorat tre av dom serierna men då ska man veta att då hade man inte dom matcherna på hemmaplan. Dom två senaste åren har man haft den fördelen och då har det även blivit segrar, 2010 mot Edsbyn och förra året mot Broberg. Så sett till statistiken talar det ändå för att Villa plockar hem skiljesetet.
Hammarby och Västerås har också spelat många helt avgörande matcher genom åren. Västerås har ju lite längre slutspelshistorik än Bajen som gjorde sitt fösta slutspel 1997. Sedan dess har man spelat sex kvartsfinalserier som gått till en avgörande match och man har vunnit hälften av dom. Västerås har sedan 1991 gjort fem sådana serier och då har man fyra segrar, varav alla har avgjorts på hemmaplan. Men även om hemmaplansfördelen har varit stor denna säsong, så känns det som om Hammarby har stora möjligheter att rubba mesta mästarna. Västerås har i likhet med SAIK tappat den där extra spelaren som man brukar prata om, nämligen publiken.
Jag vet ärligt talat inte vad som har hänt med bandypubliken i Västerås. Deras publiksnitt under elitserien låg på 1558. En siffra som många kassörer runt om i bandysverige kanske skulle vara nöjda med men jag tror inte VSK:s är det. Under den stora glanstiden på 90-talet så låg man ständigt runt 2000 personer i snitt. Dom två senaste säsongerna har man sjunkit rejält och förra säsongens notering, 1393 var den sämsta på många år. Märkligt då man har ett varumärke som står sig starkt och man har ju ett ganska så färskt SM-guld, 2009. I dom två kvartsfinaler som spelats i år har man haft 2236 respektive 2668 personer, vilket är bra siffror om man ser till hur det har sett ut under säsongen. Så kan dom plus tusen till leta sig till ABB Arena på onsdag, har kanske VSK den där extra spelaren i alla fall. Hursomhelst så tror jag att den där matchen kommer att spelas i mer än 90 minuter. Allt talar för en nervkittlande förlängning.
Det kanske inte är på sin plats att kritisera andra lags publiksiffror när man själv är svartvit. För totalt sett på två kvartsfinaler mot Edsbyn i Göransson Arena har publiksiffran varit 4516. Med tanke på den underhållning som det båda lagen bjudit på är det ren och skär skam att inte mer folk har tagit sig till arenan. Ok att TV sände den första matchen men 1703 personer är inte godkänt och när sen folk inte verkar vilja höras eller synas, ja då blir det en enkel match på läktaren för Red Farmers som i morgon ”hotar” med bondeinvasion. Jag kanske inte är rätt person att uppmana till vrål och hejaramsor då man oftast sitter på pressläktaren där man kanske inte kan leva om allt för mycket men i dom här två kvartsfinalerna har jag suttit på läktaren och i senaste matchen så frågade min treårige son sin mamma varför jag skrek och reste mig upp hela tiden. Det tar jag som ett betyg på att jag engagerade mig och jag har förklarat för sonen varför, så han kommer inte att få några framtida men…
Hur är det då med statistiken kring avgörande kvartsfinaler dom här lagen? Ja om man tittar på Edsbyn så har dom spelat sex serier som gått till fem matcher och man har en vinst. Det var mot Västerås på bortaplan 2003. Man har för övrigt spelat fyra av dom här matcherna på just bortais.
SAIK har genomfört fem serier och vunnit samtliga. Den jag minns bäst är den fantastiska serien mot Hammarby ”Fosshaugsåret” (2005) då man låg under med 0-2 i matcher och lyckades vända till seger. Om jag mår lite dåligt över den här serien så är det inget hur jag mådde då, kan jag lova.
Statistiskt sett då så är det jättefördel för SAIK med andra ord. Men att luta sig mot statistik är ungefär lika säkert som att påstå att Björn Ranelid INTE kommer att vinna melodifestivalen. Allt kan hända….
Jag skrev i går att jag har en otäck känsla av 2010 i kroppen då SAIK mötte Bollnäs i en femte och helt avgörande semifinal där en kastad klubba och en stenhård straff satte punkt för SAIK:s säsong. Jag jobbar med mig själv att försöka förtränga den där känslan och ta fram det positiva som man ändå har sett den här säsongen. Vi som följt stålmännen den här säsongen vet verkligen vad dom här killarna är kapabla till och får man det att stämma lika bra som i dom två tidigare matcherna, måste nog Edsbyn höja sig ännu ett snäpp. ”Vi vet vad ni kan” är mottot som gäller nu.
Oavsett hur det hela slutar i morgon så känner jag för det lag som åker ur. Det här har varit en serie som egentligen skulle ha varit en semifinalserie, eller rent utav en final. Både SAIK och Edsbyn är för bra för att påbörja barmarksträningen redan i övermorgon. Må bästa lag vinna!!
”När herren skapa männskan att på jorden omkring gå
Han missade bara en sak ända i från topp till tå
Hjärtat skulle vara svart med vita ränder på
För då slutar det aldrig att slå”
