Termosterrorister, bortdömda mål och ett lyckligt slut på sagan om Zeke
Vilken match det blev. Det gick nästan att ta på den stämning som var kring arenan i går. Det mesta hände verkligen i den här finalen och som svartvit känner man i dag lika mycket glädje som lättnad. Det sjunde guldet bärgades i förlängning och matchvinnare blev sandvikssonen Daniel Zeke Eriksson. Kunde hans karriär få ett bättre slut? Det finns två ord som snurrar i min skalle i dag: SM-GULD!!!!
En sån dag. En sån där dag man minns. Orden är från Olle i Pistvakt när han ligger i sin säng och summerar intrycken från den arbetsamma dag de tre bröderna haft i Svartlien.
Jag kan bara hålla med Olle i dessa ord. EN SÅN DAG….
Om vi ska det från början så inleddes dagen i buss från Ockelbo. Den gick via Sandviken och Scandic i Gävle. Och där på ett hotell i utkanten av Gävle, kunde vår resa ha fått ett abrupt slut. För efter en god frukost med bacon, ägg och sill, satte vi oss i bussen och började sjunga upp. Då startar inte bussen! Vår eminente busschaufför, som höll på Bollnäs förresten, vred på nycken gång på gång. Men inget hände. Klockan var nu efter halv elva och tidsmässigt låg vi ju bra till. Men när minuterna tickade i väg och inget hände, kröp paniken på en mer och mer.
Jag skickade i väg ett sms till kollega Paschen för att kolla om man hade en plats i deras bil. Det fanns två platser kvar. Farsan och jag skulle kunna åka med. Men så efter 30 minuters jobbig, ja nästan obeskrivligt jobbig väntan, brummade bussen i gång och vi kunde rulla i väg.
Resten av resan flöt på bra och vi kunde lite senare än vad vi hade planerat, parkera ett stenkast från arenan. När vi klev ur bussen infann sig den där känslan igen. DET ÄR SM-FINAL!
Promenaden till Studenternas var så där lagom lång och härlig. Vi kom i kapp en massa blåorange fans som sjöng och skrålade. Faktum var att vi var ganska ensamma svartvita stålmän som promenerade där just då i alla fall.
När vi kom fram till insläppet stötte vi på vakter som ville kolla i våra portföljer och ryggsäckar och jag säger inget om det. Det är väl ok. Jag hade inget som var av intresse och kom in utan problem. Men min far som är 71 år blev av med sin kaffetermos. Ja, ni hörde rätt. Han fick plocka ur sin kaffetermos och ställa den på backen. ”Säkerhetsrisk” var anledningen. Så dessa vakter trodde med andra ord att en pensionär i sjuttioårsåldern skulle kasta in en termos på plan! Jag som känner min far, vet ju att det inte skulle hända. Även min morbror blev av med två termosar. Han var väl också en tänkbar termosterrorist, kan jag tänka….
Ja, vad säger man om det här? Jag tror att det handlar precis lika mycket om att man vill sälja kaffe och mat inne på området som att det är en ”säkerhetsrisk”. Termos och bandy hör ju ihop.
Men nu ska man väl inte sitta här och kasta termosar i glashus. Dom är ju portad i Göransson Arena också, så det är väl bara att acceptera att man kan lämna termosen hemma och ta med pengar i stället och köpa sin kopp kaffe…
Rot int nå mer i de där nu, som Sven Erik i Pistvakt skulle ha sagt. Upp på läktaren kom vi i alla fall och det är alltid lika underbar känsla när man ställer sig och blickar ut över den blänkande isen på Studenternas. Solen sken och det var så där lagom kyligt. En helt underbar dag. Och då visste man ju inte att det skulle bli ännu bättre…
Man har ju under veckan klagat på hur sakta tiden gått och att det aldrig blev söndag. Nu när man var på plats, rusade minuterna i väg och helt plötsligt så stod man där med kepsen i handen och sjöng nationalsången. Tiden var inne. SM-Finalen 2011.
Bollnäs tog tag i matchen direkt och det kändes lite oroväckande när man såg Per Hellmyrs glida omkring så där majestätiskt som bara han kan göra. Man skapade också matchens första farlighet då Linus Forslund var nära att få träff på bollen i en lite tilltrasslad situation framför Othén.
Därför kom SAIK:s ledningsmål lite överraskande. Mischa Svechnikov tog bollen på egen planhalva och tog sedan fart. En efter en lurades Bollnässpelarna och när han till slut satte bollen säkert bakom Oksanen, steg jublet mot den klarblåa himmelen, som för ett tag såg svartvit ut. Vilket mål. Vilken spelare. Sen att man skulle skälla på honom i andra halvlek, var man ju i det här läget lyckligt ovetandes om…
Ledningen gav SAIK lite mer av spelet och man skapade lite mer. Men då fick Bollnäs hörna. Och då vet man ju att det blir jobbigt. Anders Spinnars tryckte dit kvitteringen och nu färgades himmelen blåorange i stället.
Sedan var det SAIK:s tur igen. Mikko visade alla tvivlare och tro mig, dom har funnits angående Mikko, att han har tagit ett stort steg den här säsongen. Zekes långa passning togs säkert ner av Mikko och sedan dunkade han resolut in 2-1.
Men den här matchen svängde verkligen fram och tillbaka och glädjen över Mikkos mål blev ganska kortvarig. Linus Forslund drev upp farten längs högerkanten och på något vis kom han förbi SAIK-försvaret och till slut hittade bollen in till en friställd Hellmyrs som enkelt rundade Joel och la i 2-2. Man slets verkligen mellan glädje och sorg. Och sorg blev det ju mer av när nummer 4 i Bollnäs satte en hörna i halvlekens absoluta slutskede. Bollnäs var i förarsätet inför den andra halvleken.
Och det skulle fortsätta i början av andra. Linus Forslund visade kyla, klass och en jävla vilja när han slets sig loss på vänsterkanten och bröt sig in i straffområdet och med Zeke på ryggen kunde han ändå lägga in 4-2 i matchminut. Ett klassmål av en spelare som verkligen förtjänar stora rubriker numera.
SAIK replikerade dock ganska snabbt när Bella och Säva samarbetade och den förstnämnde fick sätta klubban på bollen och styrde in 4-3. Ett mycket viktigt mål kändes det som då. Hade Bollnäs fått spela på 4-2 ett tag, hade man förmodligen kopplat ett guldgrepp.
Nu blev det ändå så att man fick ett femte mål. Och då menar jag verkligen FICK. Mischa av alla spelare slår ett riktigt blindpass på mittplan och planens då hetaste spelare, Linus Forslund snappar upp bollen och han får fritt fram. Jag tittade ens på avslutet utan jag tittade på ”syndaren”, Mischa. Jag såg hur han hoppade jämfota av ilska när han insåg hur dyrköpt den där två meters passningen blev. Men jag såg också hur lagkamraterna var snabbt framme och tröstade honom direkt. Men just då kändes det nog lite tungt för den sympatiske ryssen. Men hans revansch skulle komma.
SAIK jagade nu frenetiskt kontakt igen och man fick det. Några minuter efter 5-3 kom Mischa in i straffområdet och fick ett slag över klubban. Straff. Christoffer Edlund gled fram till punkten och bara drog dit reduceringen.
Sen var det dags för Berlin att visa hela bandysverige att nomineringen till Årets Man inte var riktigt korrekt. Att inte denne mittfältsgeneral blev nominerad är för mig en gåta och i matchminut 64 låg han som en igel på Pär Törnberg och snodde bollen. Med Törnberg på ryggen slet han sig fram och får fram bollen till Mischa som skjuter ett skott. Oksanen räddar men inte bättre än att det blir retur rakt ut och där står skyttekungen Edlund och sätter kvitteringen. Den prestationen av Bella tycker jag talar sitt tydliga språk: Årets Man i Svensk Bandy är Daniel Berlin!
Ja hur fortsätter man nu då? Alla ni som såg matchen, på plats eller framför tv-apparaten, fick nog känslan av att matchen gick in i ett stadie där det stod och vägde. En klyscha men så var det ju faktiskt.
Så kommer vi då till det mest omdiskuterade kring den här matchen. Klockan hade tickat in på övertid och Bollnäs får ett frislag. Frislaget spelas in i mitten och där laddar Liukkonen stora finska bössan och tvingar Joel till en fin parad men det blir retur och Per Hellmyrs står på rätt ställe, tror han och alla i alla fall och lägger in 6-5. Men domaren blåser för offside och målet döms bort. Nu tänker inte jag börja slå i en massa regelböcker för att få klarhet i om det var offside eller inte. När det hände var jag mest glad över att se domarens wash-out och när man sedan såg reprisen, får nog vi svartvita var extra tacksamma för den avblåsningen. Det var nog ett korrekt mål. Men som sagt var, jag citerar Pistvakt än en gång: Ro´t int nå mer i det där nu!
Matchen går till förlängning. Det jag mest hatar sker alltså. Det finns fanimej inget värre än sudden death. Det är verkligen plötslig död och med tanke på hur nära Bollnäs var att avgöra matchen där på övertid, fick jag en sådan där flashback till Göransson Arena förra året. Ska det bli samma skit igen?
Men se det blev ju inte så. För här kommer vi fram till ett magiskt ögonblick i SAIK Bandys 110 år långa historia. Vi tar det väl som det ska skrivas: Det var en gång en pojke i Sandviken som hette Daniel Eriksson. Han älskade att spela bandy och han var en tuff kille. Många tyckte illa om honom. Han slår och är elak sa många. Han fick smeknamnet Zeke efter den stora stygga vargen. Daniel blev en bandyspelare som vissa älskade och andra hatade.
Så kom Daniel till den dagen då han skulle spela sin sista match. Det var en SM-final på Studenternas. Matchen blev spännande och dramatisk på alla sätt och det blev förlängning. Efter två minuter av förlängningen kom Daniels bästa kompis, Mischa åkandes och höll nästan på att komma igenom det stora och starka Bollnäsförsvaret. Men Bollnässpelarna stoppade Mischa och SAIK fick ett frislag. Daniel som gärna skjuter på frislag ställde sig bredvid en annan Daniel, Berlin. Han petade bollen till Daniel som tog i för allt han var värd. Klubban träffade bollen och den seglade i väg. Träffade en Bollnässpelare på ryggen och ändrade plötsligt bana. Den finske målvakten i Bollnäs, Timo Oksanen hade redan bestämt sig för vilket håll han skulle gå åt och för sent insåg han att den där bollen kommer att gå en annan bana. 2.47 stod matchklockan på när bollen låg i nätet bakom en maktlös Oksanen. Daniel Zeke Eriksson hade avgjort SM-finalen! Slut
Det kanske ser fånigt ut att skriva det som en saga men jag tycker att det är en sådan. Tänk vad små marginaler det handlar om. Om Per Hellmyrs bortdömda mål hade godkänts, ja då hade den här sagan fått ett trist slut. Nu blev det inte så utan sagan om Zeke fick det slut jag och alla andra svartvita önskade. Tack för alla år Zeke! Jag och många kommer att sakna dig på bandyplanen!
Det finns så många ord man vill skriva efter en sådan här match men det är svårt att få ut alla. Den glädje jag kände i går när man stod på isen och sjöng i kapp med många SAIK-are går knappt att beskriva. Samtidigt så känns det lite tomt i dag. Bandysäsongen 2010/11 är över. Vad ska man nu göra? Det blir liksom en känsla av tomhet i kropp och själ. Det här med Silly Season känns avlägset just nu men man vet ju att det kommer att pågå under en lång tid framöver. Och i SAIK:s fall kan den bli extra lång och jobbig. Det ekonomiska läget gör ju att man förmodligen måste göra sig av med spelare och det är ju fullt naturligt. Gör man inte det så kommer man i slutändan att falla på konkursens snöre och det vill vi ju inte ska ske.
Att redan nu, dagen efter börja spekulera i vilka som stannar och går, låter jag bli. Det kommer att visa sig men visst finns det stor risk att mittfältet med Mischa, Bella och Mossan är borta nästa säsong. Sedan kan det ju även bli fler. Men som sagt var: Ro´t int nå mer i det där nu, som en klok man en gång sa….
Jag måste ju även nämna Bollnäs en sådan här gång. Man gör en riktigt bra final och man är så nära att lyckas knipa det där eftertraktade guldet. Bollnäs bandy går en fin framtid tillmötes och jag hörde något om att Sören Persson hade 13 av spelarna i truppen redan klara inför nästa säsong. Jag blir inte förvånad om Bollnäs står på Studenternas även nästa år och då kan väntan på guldet vara över. Ett stort tack för en fantastisk bandymatch och säsong!
Även fansen ska ha all heder för alla gratulationer efter matchen. Det är alltid lika roligt när sådant händer och jag kan försäkra er om att hade ni vunnit, hade jag visat samma bemötande.
För egen del så är min fortsättning som skribent på SAIK-sidan också tveksam. Jag började skriva här 4 nov 2007 och nu 3½ år senare så kom det guld jag så länge suktat efter. Det känns som om det är det perfekta slutet även på min karriär på Svenska Fans. Det har varit fantastiska 3½ år och det har varit grymt roligt att skriva. Men nu tror jag att det är dags att lämna över till någon annan. Vi har ju fyra skribenter till på den här sidan och jag hoppas att någon av dom känner för att ta vid.
Så ett stort tack riktar jag nu till alla bandyvänner därute som har hängt med under dom här åren och kommit med både ris och ros för det vi har skrivit. Det är eran feedback som gör att man orkar hålla i gång med att skriva.
Naturligtvis så kommer jag att fortsätta skriva fram tills det att vi har utsett vem i SAIK som blir årets spelare. Omröstningen pågår för fullt och det är många som har röstat. Ni har fram till 31 mars att rösta.
Så för sista gången (förmodligen i alla fall) vill jag citera en text. Eller två rättare sagt. För när SAIK stod på podiet i går sjöng man en sång som har liksom varit som en röd tråd genom det här laget:
Låt mig höra kärlekens tunga,
säg att du älskar mig.
Kärlekens tunga, kärlekens tunga,
aldrig skall jag glömma dig.
Och så har vi klassikern som jag alltid vill avsluta med:
”När herren skapa männskan att på jorden omkring gå
Han missade bara en sak ända i från topp till tå
Hjärtat skulle vara svart med vita ränder på
För då slutar det aldrig att slå”
HEJA SAIK!!!
Som man säger i Pistvakt: Roger över Roger ut!
