Antiklimax för minoriteten
Säsongen är över och det är dags att samla tankarna och skriva lite om såväl finalen som hela säsongen. Det har ju varit en bergochdalbana, med tränarbyte och förluster mot lag man aldrig fruktat förut. Det fanns ju en hel del positivt också, eller vad sägs om att nolla Edsbyn i Dina Arena och att gå till SM-final för tredje säsongen i rad? Tyvärr slutade det ju inte som vi hade önskat, men alla kan inte alltid få som man vill. Och på Friends Arena kan jag lova att majoriteten fick som de ville.
Kaos, oförutsägbart och slarvigt byttes ut mot rejält, briljant och kreativt. Säsongen 2012/2013 glömmer jag nog aldrig!
Peter Isaksson fick lämna jobbet efter en miserabel inledning på Elitserien. Så kom Zeke, Hagge och Dino, men det fick ingen omedelbar effekt. Efter 6-8 mot GAIS i Göransson Arena räknade jag praktiskt taget ut SAIK från kampen om en fjärdeplats, i slutänden var det inte alls långt ifrån att man nådde en andraplats. SAIK piskade Edsbyn borta i mitten av januari med smått otroliga 6-0 och frågan är om inte det var den slutgiltiga vändningen. För efter det flöt allting på som det skulle (i de allra flesta matcherna) och efter fem högdramatiska semifinaler mot Villa Lidköping väntade Hammarby i final på Friends Arena. Hade Peter Isaksson tagit oss dit? Eller ännu längre? Det kommer vi aldrig få veta.
När man sitter på en pressläktare en hel säsong och låtsas vara någorlunda neutral och inte skriker på domare, motspelare och medspelare lika mycket som man hade gjort annars så är bortamatcher och SM-finaler helt underbara! Äntligen får man utlopp för sina känslor på allvar och motspelare, domare och kanske framförallt motståndarfans får sig en hel del kängor samtidigt som de S-märkta hyllas, peppas och ibland också totalsågas ljudligt. Äntligen får man chansen att vara verbal och ingen med andra sympatier eller helt neutral behöver vara arg på mig för att jag svär och spyr galla över de som förtjänar det (och ibland de som inte förtjänar det också). Även om jag tycker om att sitta på pressläktaren och skriva så vill jag ibland nå den andra delen av läktaren, den enormt partiska läktardelen som endast bryr sig om SAIK:s (eller vilket lag det än må vara) framgång. Därför blev det ett enormt antiklimax när Hammarby stal showen helt från SAIK i inledningen.
När Hammarby gjorde 4-0 lutade jag mig tillbala i stolen och suckade. Det var inte den bilden jag hade målat upp på mig själv. Men det var så det var, Bajen ledde med 4-0 efter elva minuter och då hade ändå SAIK tagit en timeout på en och en halv minut. Matchen var dessutom försenad till råga på allt sedan bengaler tänts på Hammarbyläktaren, något som garanterat kommer att resultera i böter för Södermalmsklubben. Det var bara ytterligare ett moment att irritera sig över när SAIK blev fullkomligt överkörda ute på isen. Då spelade det ingen rolla att det var nästan 40000 åskådare på plats och en häftig final, det kändes tomt.
Jag muttrade väl lite för mig själv att vi egentligen är ett gäng medgångssupportrar, alla vi som håller på med idrott över huvud taget. När det blåser emot kraftigt så sitter man och tjurar även om man anser att man är en av de mest hängivna supportrarna. Men helt plötsligt vände den väldigt bildliga vinden (det blåser ju sällan bokstavligt talat inomhus) och helt plötsligt var det 4-3. Jag var inne i matchen igen, precis som SAIK och i gemensam takt jobbade vi oss mot en kvittering. Men istället gjorde Kalle Spjuth 5-3 till Hammarby och de flesta av de på Friends Arena jublade. Det där 5-3-målet, som kom strax innan halvtid, kan absolut ha varit matchavgörande, även om SAIK hade kontakt en gång till så var det just detta mål som gjorde att SAIK fick jaga i slutet.
Men jag hade absolut inte gett upp! Jag trodde på allvar att SAIK skulle vända detta och trots att rösten började svika gormade jag så gott jag kunde. Jag levde mig även in i matchen genom att vara ett oändligt störningsmoment för de bakom mig då jag flög upp ur stolen så fort någonting av värde hände. I situationen då SAIK fick straff stod jag upp med högerarmen i vädret och vrålade allt jag kunde för att få domaren att blåsa. Och när Chrille Edlund satte straffen till 5-4 jublade jag lika högt som jag just vrålat, även om min röst försvann in i en kollektiv sådan eftersom att alla med svartvita sympatier jublade.
Men Bajen gjorde 6-4 istället för att SAIK kom ikapp. När sedan Micke Nilsson och Johan Östblom blev utvisade var det egentligen klart, 7-4 och 8-4 gjorde att de kom in igen och då fanns det egentligen ingen väg tillbaka in i finalen. SAIK var slaget och när Olov Englund (bara att han gör mål är ett under) satte 9-4 sket Bajenfansen i att det var en dryg halvminut kvar. De rusade in på planen och kommer troligen att få ännu mer böter för det. Men de var svenska mästare, efter en imponerande insats av laget.
Jag skulle absolut vara kapabel till att skälla ut alla inblandade här och nu för att fansen kunde storma planen innan matchen var avblåst, men det ska jag inte göra. Jag struntar också i att kritisera individuella prestationer och pajasar som inte förstår att de bara förstör.
Jag väljer istället två huvudspår med fortsättningen på denna krönika, sammanfattning eller vad ni nu vill kalla det. Jag vill först och främst lyfta fram ett gäng svenska mästare som gjort en fantastisk säsong och vunnit Elitserien samt sju av åtta slutspelsmatcher. Hammarby IF får för andra gången i historien nu kalla sig svenska mästare i bandy och Misja Pasjkin är den blott tredje ryssen som får vara med och lyfta SM-pokalen. Det är starkt att orka med att prestera så pass bra med den pressen laget hade på sig inför finalen med säkert 15000 sympatisörer på plats.
Jag vill också hylla ett lag som stod upp när det blåste som mest, som reste sig när de fallit och som tog sig hela vägen till SM-final, igen. Sandvikens Allmänna Idrottsklubb har deltagit i de tre senaste SM-finalerna i bandy, något som är otroligt starkt. Hade det blivit ett nytt guld hade jag börjat jämföra den här eran med Edsbyns guldera tidigare under 2000-talet. Men skillnaden på två och tre raka guld är ofantlig, nu kommer det mer att ses som en tillfällighet än en era. Jag tycker dock att det här laget och det här spelet har tillfört något till svensk bandy som inte Edsbyn har, ett nytt (offensivt och enligt många underhållande) sätt att spela bandy på. Nu skriver jag som att detta är slutet på något stort, och det kan det absolut vara!
Förbered er på en Silly Season med värvningar och spelarförluster, och en hel del spekulationer. Ja, det kommer att bli så hett som vi gör det. Om vi pratar bandy, spekulerar öppet och galet kan det sluta med att Joel Othén ryktas spela center i Jokkerits hockeylag till hösten!
Skämt åsido så tror jag att den här perioden kommer att bli mycket avgörande för SAIK:s framtid, ska man bli ett lag som slåss om SM-guld eller ett lag som slåss om semifinal i bästa fall? Vi får helt enkelt se. Jag håller naturligtvis tummarna för att nästa säsong slutar med SM-guld, men oj vad mycket som kan gå snett! Hoppas kan vi alltid göra i alla fall. Att tro är en annan sak och att veta, det kan man aldrig (Sverige-Vitryssland i bandy-VM som undantag) göra på förhand.
Jag vill avsluta med att tacka SAIK Bandy för ytterligare en spännande och framgångsrik säsong!
