När röken skingrades korades värdiga mästare
Den första SM-finalen i Friends Arena hade väl det mesta som en final ska ha och inte ha. Böljande bandy där matchen svängde hit och dit. Hög stämning på läktarna och till slut ett värdigt mästarlag. Hammarby Bandy har visat under säsongen att man har haft den jämnhet som ett mästarlag måste ha och därför kan man inte annat än gratulera till klubbens andra guld. SAIK ska också känna stolthet över att för tredje året i rad nå final. Låt det gå en, två eller tre veckor så blänker nog silvermedalje
I samma stund som Stefan Erixon tog micken från Edlund och stämde upp i allsång, kändes det som att man vann matchen. Satt mittemot den enorma Bajenklacken och när raderna ur Kentas hyllningssång sköljde över 38 000 i Friends Arena, var det precis som om isen under SAIK-spelarna sprack och bildade vakar som man sedan under dom 10 första minuterna, ramlade i och lyckades inte ta sig upp ur, trots att man gjorde tappra försök.
Grattis Hammarby Bandy till SM-guldet 2013! Jag sa innan säsongen att Hammarby mycket väl skulle kunna vara ett finallag. Min tes var att tappet av tre män skulle stärka det här laget och jag fick på något sätt rätt, hur konstigt det än må vara. Efter det efterlängtade guldet 2010 så var det som om luften gick ur litegrann i Bajen. Man hade tvättat bort ”looserstämpeln”. Det jag såg av Hammarby under dom två följande säsongerna var ett lag som inte fungerade som ett lag. Det var 11 individer som spelade bandy ihop och inget mer. SAIK slog ut Hammarby två år i rad i semifinal, utan att förlora en enda match. Det gjorde man för att man var ett lag som spelade mot individer. I går var det, kanske inte tvärtom, för SAIK försökte som lag att störa Hammarby. Skillnaden var att i år så är Hammarby ett lag. Ingen är mer värd än någon annan. Alla gör det man ska. Något som har varit en grönvit tråd genom hela säsongen….
Man brukar tala om värdiga vinnare och det måste man väl ändå säga att Hammarby ändå är. Vinner elitserien och förlorar bara fem matcher. I slutspelet så förlorar man en match och det efter straffar. Jag skulle kunna försöka hitta anledningar till att Hammarby inte är värdiga vinnare men det finns det inte, helt enkelt. Man har vunnit SM-guldet som ett lag och ett lag som har varit det absolut jämnaste hela säsongen. Och ett extra stort grattis skickar jag till tränare Magnus Brodén som kom från Motala med ett uppdrag att göra Hammarby till ett vinnande lag igen. Brodén har gjort ett fantastiskt jobb och fått dom nya killarna (Gilljam, Pasjkin mfl) att blomma ut och bli matchvinnare direkt. Det tyder på något speciellt hos Brodén och sitter man inte redan i kväll och diskuterar en förlängning, är det inte annat än skandal.
Men…, som Tony Irving skulle ha sagt. Guldmedaljen fick dock en något smutsig baksida, eller rökskadad om man så vill. Att fyra av bengaler inomhus är ju inte att rekommendera direkt och när det pirrande ögonblicket var inne, då spelarna gjorde entré på isen och fansen satte i gång sitt pyrotekniska inslag, blev jag mest bara besviken. Ok. Ute hade det varit mer ok men när man såg att alla spelare bara åkte rätt av isen och in i innandömet av Friends Arena, blev det som att släppa ur luften ur en ballong. Festen kom av sig…
Sen trodde jag i min enfald att det faktiskt var domaren som bestämmer när matchen är slut och inte fansen. Men när säkerheten i Friends Arena är under all kritik kan faktiskt 3-4000 Hammarbyfans fatta det beslutet. Jag säger inget om resultatet. Matchen var avgjord och det hade spelarna i Hammarby ordnat redan. Men vad hade hänt om det hade varit 6-5 som Englund gjorde där på slutet? Jag tror inte att fansen hade stått kvar bakom mål då och inväntat Öhrlunds slutsignal heller. Vad hade hänt då? Omspel? 45 minuters tillägg efter att ha försökt få bort tusentals bajenfans från isen?
Det är något vi aldrig kommer att få reda på och det är väl lika så bra. Men en sak är säker. Hammarby riskerar naturligtvis(?) böter. Bandyförbundet kan inte gå på semester i dag utan har flera veckors arbete framför sig nu och rannsaka sig själva. Man gick ut före och talade om att man hade full koll på arrangemanget och att absolut inga obehöriga skulle kunna ta sig ut på isen. Jojo….
Att rusa in på isen har varit något av tradition i bandy och jag kan erkänna att även jag har varit skyldig till det. Men då har det skett under betydligt mer ordnade former och efter slutsignalen.
Säkerhetsansvariga på Friends Arena har mycket att fundera på inför kommande evenemang. Alla AIK:s derbymatcher t ex. Det här var inte vad den nya nationalarenan behövde! Synd, då det för övrigt var en fantastisk upplevelse att få vara på plats.
Jag vill ändå som avslutning på den här sågningen av allt som hände i början och på slutet, hylla dom som hyllas ska. Dom bajen fans som gjorde stämningen så fantastiskt läcker. Vill citera X:et: ”Sjung med oss i stället”! Hade man hållit sig till det, hade mitt betyg varit betydligt högre….
Ett gott betyg måste man ju ändå ge SAIK Bandy för den här säsongen. En säsong som inte liknat någon annan man har varit med om som svartvit. Det har varit strålande bandy. Det har varit dålig bandy. Man har legat under slutspelstrecket. Man har bytt tränare. Man har spelat strålande bandy. Man har spelat dålig bandy. Ja, så har säsongen i det stora hela sett ut. Det är som att ha suttit i en berg o dalbana hela vägen, där man i utförsåkningen har mått illa och sedan när klättringen uppåt börjar så har den där känslan av välbehag, kommit tillbaka. Tycker att finalmatchen speglar SAIK:s säsong på ett väldigt talande sätt. Första kvarten är som fram till jul. Inget stämmer och det ser ut som ingen vet vad dom ska göra. Från minut 15-40 är det som efter jul då alla klickar i varandra och bara kör och allt flyter. Sista fem var det dags för nedförsbacke igen. Och i andra halvlek så är det som efter jul igen och så avslutas det hela som det började. Någonstans i ett sargat S-hjärta så kändes det som att SAIK spelade sin final förra tisdagen mot Villa. Det spelet hade man behöva haft i 90 minuter i går. Berg o dalbana….
SAIK:s storhet som har gjort att man tagit sig långt i så många år nu har varit att man hållit en jämn nivå genom säsongerna. Det jämnheten saknades hos SAIK. I år så var det Hammarby som hade den och då vinner man också SM-guld.
I går var det svart efter matchen. Jag hade svårt att tycka om det där silvret. I dag så är det gudskelov lite ljusare i alla fall. För med tanke på hur säsongen har varit så har man gjort det fruktansvärt bra som tagit sig till den historiska finalen på Friends. Efter förlusten hemma mot GAIS strax innan nyår, så hade jag gett upp alla chanser att SAIK skulle kunna vara med till den här söndagen. Därför så kanske man med ett par dagars till eftertanke, kommer att känna en stolthet över vad grabbarna i S-märkta tröjan gjort. Man har visat en vinnarmentalitet som i alla fall tog laget till en final. Sen att man mötte ett lag som var bättre för dagen, kan man inte göra något åt.
Säsongen på is är nu över och en känsla av tomhet har intagit en kropp som från november fram till i går, varit fylld av nervositet och upprymdhet. Nu väntar den här säsongen som kallas löjlig och visst finns det anledning att tro på många konstiga rykten hit och dit. I dag orkar jag inte ens fundera på hur det kommer att se ut i SAIK till nästa säsong. Det ryktas om spelare hit och dit och som sagt, i dag orkar jag inte ens fundera.
I går på bussen hem, som för övrigt var väldigt tyst, förutom ett par glada Hammarbyfans, gjorde någon iakttagelsen av ett fantastiskt vackert himmelspel i form av norrsken. Jag är skeptisk dock. Jag tror att det var bengalrök från Söder…. Men jag är inte bitter….
Tre saker jag minns från säsongen
1 Sista semifinalen mot Villa. Det var SAIK:s totalbandy det!
2 Erik Pettersson riktiga genombrott. Fyller 18 i år och kommer att dominera svensk bandy i framtiden. Var så säker!
3 Joel Othéns straffräddningar i första semifinalen. Även om semifinalserien gick till fem matcher så tror jag att SAIK vann den just där.
Tre saker att glömma….
1 Avslutningsfesten i Friends Arena. 0-4 efter 11 minuter. Det är som att starta 25 meter efter Usain Bolt på 100 meter....
2 Berg o dalbanan. Gillar inte karuseller och därför var det stundtals jobbigt den här säsongen.
3 Svagt publikintresse. Säsongen 2003/04 hade SAIK ett snitt på 2085. I år, 1662. 423 personer som saknas. Och sedan man kom in i arenan, 2009 så har snittet sjunkit med 427 personer. SAIK behöver gå ut med en efterlysning och fundera på hur man ska få folk att förstå att SAIK Bandy är underhållande att titta på. Om säsongen på isen avslutades i går, så börjar den nya för människorna kring bandyn i Sandviken, idag. Jag vet vad jag tycker i alla fall. Släpp platserna fria!!!
Vi ses i höst igen!!!
