Sirius - bandyns framtid! (Från Bandyfinaltidningen)
På allmän begäran så publiceras Henrik Fröjmarks text ur årets bandyfinaltidningen på Sirius Svenska Fans.
Kommer ni ihåg årets bandymatch på Studenternas 2005? Tät, kampfylld och bitvis brutal. Och helt avgörande. Inför kanske 200-300 pers. Sirius vann med 7-4 mot Erik Sundins gamla lag Selånger i playoff och säkrade därmed i praktiken en comeback i allsvenskan. Jag vill till och med minnas att Urban Förare gjorde ett av sina legendariska hörnvariantmål.
Och vad är väl en final mot det? Missförstå mig rätt här nu. Jag älskar bandyfinalen! Just 2005 vann Edsbyn sitt andra raka guld inför drygt 22000 på samma Studenternas. Bandyfinalen är Sveriges Superbowl. Ett unikt idrottsevenemang där bandyfantaster från hela Norden vallfärdar till Uppsala. Bara att gå Sjukhusvägen fram mot finalarenan och läsa på alla bussar som där står uppradade är en resa genom ett levande kulturlandskap. Bandysverige. IK Stjärnan från Påskallavik, halländska Frillesås, legendariska hälsingelag. Alla är de här i Uppsala för att se Sveriges två bästa lag göra upp om titeln i en enda match. Visst är det häftigt! Och visst är drömmen att se Sirius där.
Men den sanna supporterglädjen när slutsignalen har gått och det egna laget har bärgat en livsviktig tvåpoängare är värt så mycket mer än decennier av aldrig så häftiga finalmatcher. Det är den passionen som fört oss i Västra sidan på halvdygnslånga Don Quijote-korståg mot väderkvarnar som IFK Motala och Ljusdal. Vi har fått så mycket stryk i hemska matcher på ställen som Ekvallen i Gustavsberg och Backavallen i Katrineholm att det inte ens finns tillräckligt stora skämskuddar att gömma sig under. Vi har åkt taxi till Skutskär och skickat klackar till Haparanda. Allt för att få se det blå-svarta laget härja på bandyns bakgårdar i jakten på … tja … Studenternas IP. Ödets ironi, ni vet. Så nära, men ändå så långt borta.
Ända tills nu. Bandyfinalen har aldrig varit så nära att få välkomna det riktiga hemmalaget – Sirius – som de senaste tre åren. Och för oss som stod och huttrade där på den där matchen mot Selånger för bara sex år sedan är de senaste årens publikfester i slutspelsmatcherna mot Edsbyn, Vetlanda och Hammarby ren surrealism. Vi var vana vid att personligen hälsa på alla 150 på de öde betongläktarna. Såg vi en siriushalsduk på gågatan så nickade vi igenkännande. Och sedan helt plötsligt, bara några år senare snackar hela stan Sirius. Och tusentals uppsalabor knör in sig på Studans läktare för att se sitt lokala lag.
Det är en resa som är fantastisk nog i sig. Om man bara kikar på resultaten. Men om man dessutom tittar in lite bakom kulisserna så skådar man det verkliga miraklet. I praktiken samma Sirius som spelade ödesmatch mot Tillberga för att få stanna kvar i elitserien 2008 spelade semi mot Edsbyn året efter. Samma spelare. Samma lag. Samma minibudget.
Inga järvenmiljoner som i Edsbyn eller nyemissioner à la Bajen. Inga luftslott och glädjekalkyler som i Sandviken. Bara balanserade bantarbudgetar efter år av dansande på slak lina med konkurshotet som ryggsäck. Det är den riktiga bedriften. Sirius har inte ens råd med kompositklubbor till alla spelare sägs det. Och man brukar vara sist av alla elitlag att gå på fullstor is. De dagar då man försökte försörja hela familjen Lomanov inklusive svågerns familj på tresiffriga publiksiffror och kaffepengar från lokala småföretag är förbi. Hellre nedflyttning än konkurs har man sagt.
Och det låter ju inte som raketfysik direkt. Men jag tror nog det kan vara klokt att läsa igenom kommentarerna i UNT på matchrapporterna från december i fjol. Det är bara en dryg månad sedan, men ger perspektiv. Spaltmeter med svordomar och krav på ledarnas avgång. Samme Magnus Berglund som de senaste veckorna hyllats med stående ovationer på Studenternas, var idiotförklarad bara ytterligare några veckor tidigare. Då förstår man också hur modigt det faktiskt är att vara långsiktig i en bransch där alla bedöms efter de senaste 90 minuternas verksamhet. Man förstår varför styrelsen i Sandviken värvar Edlund och Svesjnikov fastän klubben lever på sms-lån i miljonklassen. Allt för de kortsiktiga resultaten.
Och det är det som gör att jag nog aldrig har varit stoltare som siriussupporter än nu. Sirius bandy är inget ”eventbolag” som fokuserar lika mycket på att sälja öl och undvika konkurs som att spela bra bandy och vara en levande förening. Sirius bottnar där man står.
Och den som tror att bandyns framtid handlar om hallar och utskänkningstillstånd är välkommen ner en söndagseftermiddag på Studenternas. Där bjuds det på en levande sportupplevelse. Bandyn i centrum, en engagerad och kunnig publik, stämning från klacken, vinter i luften med domkyrkan och slottet som bakgrund. Lekande barn i snöhögarna och levande eldar att värma sig vid i pausen. Bandy när det är som vackrast. Det mina vänner är den här sportens framtid. Sirius är en del av den. Och snart ses vi i en blå-svart final.
Henrik Fröjmark
