Sista spiken i kistan…
…slogs troligtvis hårt in i Finspångs allsvenska äventyr för den här gången under gårdagen. Måstematchen mot Skirö/Nävelsjö fick inte den utgång som vi hoppats på för att målsättningen om att en kvalplats ska leva vidare på allvar. Sorgligt, men också en krass verklighet som vi måste anpassa oss efter. Nu får den absoluta fokuseringen läggas på hur man bäst skall ta sig igenom den här serien och nyttja tiden för framtida investeringar i tempo, spelsystem och lagbygge.
De yttre omständigheterna var inledningsvis minst sagt erbarmliga för bandy. Kraftfullt ihållande snöväder satte vaktmästeriet på Grosvad under hårda prov. P15/16 hade tidigare under dagen sluggat sig till en seger över Lesjöfors/Filipstad i bandyparodiska förhållanden.
Jag hade allvarliga funderingar på om stormen Egons härjningar skulle gynna Finspångslaget där jag stod och hängde på reklamskyltarna framför Tjutet i mitt uppdrag som sargvakt denna dag. Vi borde faktiskt ha en större vana att spela i svårare väderlek än Skirö som dagligdags huserar i optimala förutsättningar inne i Sapa arena nere i Vetlanda.
I snöyran innan avrak
10 minuter in i första slutar snövädret, men då är det redan för sent. Det blir 45 minuter lyrbandy och är det något som Skirö tydligen behärskade så var det just det. En målvakt som lätt vräkte iväg bollen över 90 meter och ett anfallspar som balanserade på offsidelinjen och sedan förvaltade lyrorna på ett bra sätt. Det såg lite för billigt eller för enkelt ut när målen rasslade in. Rent kvalitetsmässigt såg jag ingen direkt skillnad mellan lagen, men kanske att vi i Finspång var lite för snälla sett över hela matchen. Inte för att man skall uppmuntra ojustheter men i en match som denna och alla lyror så hade man kanske kunnat markera lite tydligare för sin motståndare att denne minsann befann sig på vår planhalva medan bollen fortfarande var i luften så att denne inte skulle ha de bästa av förutsättningar att kriga om första och andra boll när den väl ramlade ner.
Kanske finns det något i ett sådant resonemang, eller också finns det inte det. I vilket fall så har vi en halvtidssituation med underläge av 1-3, och det var ju inte riktigt så som vi tänkt oss i denna måstematch. Då ska det sägas att vi inte varit dåliga på något sätt. Inställningen var det inget fel på, och just inställningen har ju varit lite under lupp i olika medier i Finspång den gångna veckan efter det mindre smickrande resultatet nere i Nässjö förra helgen. Inställningsdialogen har förståeligt upprört känslor, men har också inneburit att dialog har öppnats, nävar knutits i fickor och revanschlusta väckts. Så inget ont som inte heller har något gott med sig.
Efter ett frenetiskt skrapande av snö i halvtid stod vi redo att ta oss an den extremt viktiga andra halvleken. Jag vill hävda att vi får se en fartfest. Tyvärr går vi på ett par minor i halvlekens inledning, men uppenbarligen var det inget som bekom de röda denna dag. Öppna spjäll och fullt ös. Jag har hittills denna säsong inte upplevt en hårdare coachning av laget än under gårdagen. Anfallare som gnuggade hårt på Skiröförsvaret och startade styrspelet tidigt. Många har under säsongen undrat och oroat sig över Tobias Wallberg. Igår visade han med besked att han mår bra!
Vi gör tre mål i andra och vi sliter ända in i kaklet. Många som kliver fram och vill! Det är gott och det var precis så som huvudtränare ”Pricken” uttryckt sig i matchprogrammet inför matchen. Älska utmaningen och våga vilja vinna.
Bild från nt.se
Nu vann vi inte, men vi vågade och ville. Sen blir det ju lite knepigt det här med offside. Jag har lärt mig att offside skall dömas då bollen slås och det är inte kul när man som lag gör ett helhjärtat försök att ställa ett lag men sen straffas av att man släpper igenom några uppenbara lägen. Då får vi liksom ingen chans.
Sen kanske Skirö är ett kompaktare lag som sällan blir utdraget och någonstans där avgörs det hela; friade offsider och kompakthet.
Så, nu medan snöslagna furor och en ensam rofyllt vandrande älg på en sjöis strax utanför Katrineholm passerar i en efter väglaget krängande buss på väg till Västerås och ny P15/16 match så börjar denna krönika nå sitt slut.
Jag är ingen större kalenderbitare, men det torde väl vara sju matcher kvar innan serien är klar. Drömmen om en kvalplats glider krasst undan, och då gäller det som sagt att orka lyfta blicken och ändå nyttja tiden på bästa sätt. Där vet jag att funderingarna redan är igång för hur man skall rusta sig inför framtiden gällande de sportsliga delarna.
Rödtjut har också en resa att göra. Sådana här säsonger är rejält utmanande och det är ingen klyscha att framgång föder framgång. Viktig symbolhandling i detta är att vi åker till Tranås nästa lördag. Viktig för laget, för supporterklubben och för självkänslan. Rödtjut bjuder på resan och tillsammans med laget skall vi baske mig knipa poäng! Så på med pälsmössan och lär er signaturmelodin till Hylands hörna så angör vi tillsammans Tranås på lördag.
Slutligen; Kan någon upplysa mig om det råder snöbollskastningsförbud på Bredstorp, för det gör det inte på Grosvad!
Nähe, 5 mil kvar till bandymetropolen Västerås! Enligt rykte i bussen ligger visst VSK under mot Broberg just nu. Hinner kanske fram innan det är slut. Det är i så fall inte så dåligt att hinna med ett par ungdomsmatcher, en allsvensk omgång och en elitseriedrabbning inom loppet av 30 timmar!
