SvenskaFans Bandyblogg: Somaliskt bandylandslag - föredömligt samhällsansvar
I dessa silly season-tider läser vi alla många galna rykten och en del överraskande nyheter (Jesper Hvornum). Men den mest galna nyheten var inte någon övergång. Det är att Somalia siktar på att spela Bandy-VM 2014.
Riktigt så galet som det först låter är det emellertid inte. Det handlar framför allt om ett integrationsprojekt i Borlänge, där det bor närmare 3000 somalier. Om det faktiskt leder till att laget ställer upp i VM är oklart. Även om bandyn i sammanhanget är sekundärt vore det naturligtvis underbart om laget faktiskt kommer iväg till Irkutsk.
Men bandyn är som sagt inte det viktigaste med detta projekt. Primärt är att det förhoppningsvis ger några somalier ett bättre liv här i Sverige. Initiativet är ett utmärkt exempel på hur kommun och civilsamhälle kan hjälpas åt för att förbättra integrationen. Civilsamhället spelar ofta en avgörande roll i en lyckad integration. Dessutom – det finns inget överflöd av positiva nyheter kring somalier. I Sverige är somalierna den invandrargrupp med lägst sysselsättning (samma folkgrupp har exempelvis i USA betydligt högre sysselsättning). I hemlandet kan utvecklingen med lite god vilja beskrivas som försiktigt positiv. Men någon riktigt fungerande regering finns det inte. Även om ett relativt lugn råder.
Sannolikheten för att bandyn ska bli stor i Somalia är liten. Att hoppas på att bandylandslaget likt ett sydafrikanskt rugbylandslag ska bidra till att ena nationen är naivt. Men för somalier i Sverige kan det förhoppningsvis innebära något att glädja sig åt och skapa en lite bättre förståelse för en av våra kulturinstitutioner. Förhoppningsvis kan det också hjälpa oss övriga att nyansera bilden av somalier.
Att Pelle Fosshaug väljer att ta del i projektet är inte oväntat men glädjande. Jag har fortfarande på näthinnan en artikel som beskriver hur han på julafton klättrade över att staket på Zinken för att han ville åka skridskor. Först var han ensam på Zinken. Sedan dök en familj från Chile upp. Familjens fyraårige son skulle åka skridskor för första gången. Per Fosshaug lärde honom att åka skridskor.
Ofta framhålls att idrotten har ett samhällsansvar. Detta ansvar ska sträcka sig över hela samhället – inte bara dem som föddes med skridskor på fötterna. Borlänge Bandy och Per Fosshaug tar ansvar på ett föredömligt sätt.
*
Har varit utan internet under en vecka. Men särskilt mycket verkar jag inte ha missat. Innan spelare som Patrik Nilsson, Ulf Einarsson och Daniel Eriksson bestämt sig för var de ska spela kan en betraktelse av lagens silly season lätt bli inaktuell. Inte heller är det osannolikt att någon eller några ytterligare spelare till faller för ryska locktoner.
Men det kan konstateras att många spelare har bytt klubb. I några fall har det verkat närmast fördelningspolitiskt. Svenska mästarnas libero till en nykomling. Finalförloraren skickar två spelare till ett kvallag. Semifinallagen känns samtliga något försvagade. Lagen bakom har i flera fall förstärkt. Så det borde kunna bli en jämnare serie. Åtminstone vad gäller lag 1-9 där Vetlanda är det lag som kanske kan hota något av förra årets slutspelslag.
Men jämlikhetsandan gäller inte alla. Flera av förra årets bottenlag verkar än så länge ha förlorat i slagstyrka. Inte minst Gais och Kungälv.
*
Finspång har hoppat av allsvenskan på grund av ekonomiska bekymmer. Laget ersätts av Selånger. Det visar återigen att det inte är enkelt att driva bandyklubb på elitnivå. I många fall framstår bandyekonomin som ohållbar. Jag hoppas kunna återkomma med en längre artikel i ämnet. Så länge konstaterar jag att klubbar som har några hundra åskådare per match naturligtvis får svårt att betala spelarersättningar på sexsiffriga belopp och långa resor.
