Tugga hjälm!
Jag erkänner; Jag har ett moraliskt dilemma att hantera efter dagens match mot Eskilstuna! Jag är där Karl-Bertil befinner sig på julaftonskvällen då han står inför sanningsministeriet i egenskap av hans ömma moder, att rakryggat yppa sanningen. Jo jag erkänner att vi i dag spelade samma typ av bandy som jag i senaste artikeln både anklagade och ondgjorde Borgia för, men i dag hade vi inte så många andra alternativ.
Feber, influensa, sängläge och förkyld manlig ynkedom bland ett antal mycket rutinerade och betydande spelare gör att Finspångs AIK denna dag ställer sitt troligtvis yngsta och mest orutinerade lag på banan någonsin. Vi åker ut på isen med en nykomponerad backlinje med födelseåren 99, 99 och 00. Resten av vårt lag håller nästan juniorålder rakt igen i övrigt med undantag för våra två silverryggar i Forstén och Tchernov som å andra sidan skulle kunna vara pappor till övriga.
Hur som haver; tränarduon Hallmans och Bonnevier har inte så många taktiska alternativ än att lägga spelplanen utifrån de förutsättningar vi har baserat på vetskapen om dagens motståndare. Vi kommer ha en hårt arbetande första-press och därefter ett eget samlat lag i en kompakt enhet. Det skall styras och stängas och vi ska nyttja de omställningslägen som uppstår. Inte världens roligaste och publikfriande taktik, som dessutom tvingar en stackars skribent här på svenska fans att äta upp sin egen hatt efter sin senaste artikel, men i bland får man helt enkelt bara gilla läget och svälja sin förtret.
Vi gör en mycket bra första halvlek utifrån uppgjord taktik, disciplin och inställning. Vi skrällinleder halvleken genom ett hörnmål med distinkt upprakning i nättaket av Jocke Bonnevier. Vi bränner en straff, men sätter en annan lite senare genom Arvid Larsson-Niberius efter en halvtimme och gör ett fint 3-0 mål efter halvlekens finaste anfall där Jocke sätter bollen till en på högerkanten vilt skenade Dennis Pacsay, som kaxigt viker in och ur dålig vinkel sätter dit bollen i mål.
Nästan med lite förvånat höjda ögonbryn över hemmalagets homogena insats tror nog de flesta att vi kan räkna hem halvleken, men se Eskilstuna lyckas via kapten Östlund trycka in en bollusling hos en skymd hemmamålvakt alldeles innan domare Ahlsén blåser för halvtid.
Det är svårt att i detta läge riktigt veta vartåt det hela sedan skall barka iväg under andra halvlek. Tendenserna är inte helt enkla att läsa.
Andra halvlek är inte särdeles gammal då Joakim Bonnevier med division etts elegantaste handleder flyttar hela Eskilstunaförsvaret i sidled innan han dundrar in 4-1, och kort därpå gör Arvid en soloräd från sin liberoposition som är snubblande nära 5-1, men där målet uteblir.
Istället får vi se en scenförändring i matchen. Hemmalaget orkar inte riktigt hålla ihop grejerna. Vi lyckas ligga kvar i förstapressen, men det uppstår allt för ofta en obehaglig yta bakom våra hårt arbetande anfallare och den utnyttjar Eskilstuna väl och de äter sig tillbaka i matchen genom två mål. Med ett målprotokoll som förtäljer 4-3, med en halvtimme kvar att spela och en tydligt tendens i matchen i Eskilstunas favör så är det inte så många som tror att vi skall komma tvåpoängade ut ur denna batalj.
Den avslutande halvtimmen är inte bandy-vacker, men de röda visar upp en helhjärtad och uppoffrande ”Tugga hjälm” attityd som retar gallfeber på våra gäster som drar på sig utvisningar och en alarmerande blodtrycksstegrande frustration.
Trots otaliga hörnor och frislag emot oss kan domarna slutligen blåsa av matchen och två välbehövliga och förtjänstfulla grispoäng kan räknas hem i lagkassan hos Finspångarna.
Inte vackert, men från hjärtat och stora plus från mig till unga Gustav Lindströms disciplinerade backspel i sin blott andra A-lagsmatch och till orädda och energiska Oscar Luoma i sin debut, men även attitydspoäng till alla i andra, och även till den lilla men i andra halvlek lite kaxigare Rödtjutsstyrkan på läktaren.
I övrigt; trevligt och intressant samtal utmed sidlinjen med till dagen Finspångsgästande elitdomare Valdemar Olsson!
