SvenskaFans Bandyblogg: Varför intresserar VM mig inte?
När Sverige vann guld i Roseville 1995 bannade jag att tv inte sände finalen, men följde med
spänning radions sändningar. När Sveriges inledningsmatch mot Finland 1991 töade bort blev jag nästan lika besviken som jag blev när Ryssland trots Jonas Claessons straffmål vann finalen.
Men något har hänt sedan dess.
2009 såg jag min hittills enda VM-match live. Sverige mötte Ryssland på Zinkensdamm och det var en alldeles fantastisk bandymatch. Tempot var så mycket högre än i en elitseriematch och jag förundrades över hur många skickliga spelare som var på planen samtidigt. Jag minns framför allt Micha Schvesjnikovs solomål. Och att Christoffer Edlund gjorde mål. Men inför resultatet var jag ganska likgiltig.
Det vore lätt att säga att det beror på att jag blivit äldre. Fått perspektiv på saker och ting. Till viss del stämmer det säkert. Men jag kan fortfarande gå upp mitt i natten för att se en curlingfinal där Sverige kan vinna OS-guld. Eller ha svårt att sova för att Jesper Jonssons kontrakt går ut efter säsongen. Men inte en sekund har jag oroat mig för att Sverige inte ska vinna VM-guld i bandy.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna ungefär såhär. Och så kan vi inte ha det. Jag vill ju att VM i den sport jag tycker bäst om ska vara något att se fram emot. Inte något som framför allt känns som ett ovälkommet avbrott i en spännande Elitserie.
Jag har satt upp några hypoteser kring varför åtminstone jag känner såhär. Sedan har jag ett försök till förslag på hur det möjligen kunde ändras.
1. Det spelar ingen roll hur det går - det kommer alltid en ny chans.
Jag var hunnit bli så gammal att jag lärt mig att inte ens inom idrotten kommer det hur många chanser som helst. Det finns en risk att Vetlanda BK aldrig igen kommer att spela en SM-final , att Liverpool aldrig kommer att vinna Premier League eller att det dröjer 20 år innan Djurgården åter spelar elitseriehockey. Jag kan fortfarande gräma fotbollslandslagets förluster i förlängning och straffar mot Senegal respektive Holland. För man vet aldrig när en sådan chans kommer åter.
Men risken att Sverige inte vinner något nytt vm-guld i bandy är mycket liten . Skulle laget förlora finalen mot Ryssland i år kommer nästan exakt samma spelare få chans att vinna nästa år. Vilket leder in på nästa problem
2. Med 0% säkerhet spelar Sverige final mot Ryssland. De fem gruppspelsmatcherna är bara en väg dit.
Det är i det närmaste omöjligt att hetsa upp sig över Sverige-Norge i gruppspel. Idrott handlar framför allt om spänning. Bandy-VM är sällan spännande. Jag har ännu inte nått det stadium när endast fint spel räcker för att skapa ett brinnande intresse. Som mest spännande är det när det oväntade sker. Som när Finland vann 2004. Jag gladde mig då åt att Sami Laakkonen avgjorde. Det visar på nästa problem.
3. Klubblagen är viktigast.
När till och med spelarna säger att de hellre vinner sm-guld, varför ska då vi supportrar bry oss om VM? Och när intresset för VM är svalt, då blir uppehållet när Elitserien ska avslutas än mer irriterande. Och VM ägnas minst lika mycket åt att fundera kring hur det ska gå i de sista matcherna av Elitserien och så smått börja oroa sig för silly season. Och därmed blir intresset för VM ännu något lägre. En ond spiral som måste brytas. Men det är inte enkelt.
När Sverige mötte Ryssland i finalen 2009 blev jag lite besviken när Jocke Hedqvist gjorde 2-1 till Sverige. Anledningen? Christoffer Edlund hade kort dessförinnan träffat ribban. För mig var det viktigare att Chrille gjorde mål än att Sverige vann.
Kanske är jag extra konstig. Men jag befarar att många känner igen sig. Att petningen av David Karlsson väckt så starka reaktioner från framför allt Villahåll handlar inte enbart om att de anser att Sveriges vinstchanser minskar. Det handlar, misstänker jag, minst lika mycket om en sårad stolthet över att deras spelare inte är uttagen. Hade en Vänersborgsspelare varit uttagen i landslagstruppen hade publiksiffrorna blivit högre. För Vänersborgarna är mer intresserade av Christofer Fagerström än av landslaget. Misttänker jag
4. Sovjets upplösning.
Sovjet var nästan oslagbara. Därför blev det spännande att möta dem. Tänk, i år kanske vi kan ta dem.Det mesta av mystiken och oövervinneligheten försvann emellertid när Sverige 1993 vann finalen i Hamar med 8-0. Då var det inte längre något särskilt med Ryssland.
Så, vad kan då göras? Det finns inga enkla svar. Vissa saker (Sovjetunionens fall exempelvis) är svåra att göra något åt. Jag lyckas bara ge ett förslag, med två olika underalternativ. Förhopppningsvis finns det andra som har bättre förslag.
A. Spela VM vartannat år.
Då skapas lite mer exklusivitet och det blir lite längre till nästa chans. Dessutom finns det under mellansäsongerna möjlighet att spela in nya spelare, prova olika varianter, spelsystem med mera. Beroende på vad målet är finns som jag ser det två alternativ.
i Större rivalitet mellan Sverige och Ryssland.
Rivaliteten mellan Sverige och Ryssland är det som håller intresset för VM över nollpunkten. Det finns något kittlande över att två jämnbra lag möts i en match som avgör allt. Hela året kan lagen ha maskerat en taktisk manöver som ska användas i finalen. Sista gruppspelsmatchen har sällan mycket med att vinna att göra. Det handlar om att skapa förutsättningar för att vinna finalen.
Men det finns andra sätt att utnyttja denna rivalitet. Lagen skulle kunna mötas i en matchserie under säsongen, kanske över sju matcher där varje match ska avgöras. Vid tre tillfällen under säsongen möts lagen i dubbelmöten. Skulle de sluta 3-3 i matcher spelas en avgörande match
strax efter att de nationella serierna avslutats. Det finns möjlighet för lagen att under säsongen byta ut spelare, satsa offensivt eller defensivt. Ge en ny spelare chansen. Men varje match betyder något.
ii Skapa större bredd och förbättra övriga lag.
Spela tre fyrnationsturnerningar, likt hockeyns Euro Hockey Tour. Ska lagen bakom Sverige och Ryssland förbättra sig måste de spela oftare, mot bättre motstånd. Genom att vid tre tillfällen låta Sverige, Ryssland, Finland och ex Kazakstan spela turnering torsdag till söndag ges lagen chans att vid flera tillfällen få bättre matchträning. Vid säsongens slut spelar de två lag som tagit flest poäng under säsongen en final i dubbelmöte. Det kommer kanske inte vara oerhört spännande varje gång. Men det ger lagen bakom Sverige och Ryssland en chans att oftare möta bra motstånd. Kanske kan det också innebära att chanserna till en skräll i nästa års VM ökar.
Oavsett upplägg innebär det att VM blir lite mer exklusivt, att varken spelare eller publik känner det allt för tydligt att det redan nästa år kommer en ny chans.
Jag vet att jag även i år kommer sitta framför TV:n och följa de flesta av Sveriges matcher. I finalen kommer jag eventuellt bli lite nervös om matchen mot slutet är jämn. Men jag vet också att jag inte kommer känna vare sig stor glädje eller stor sorg efter finalens slut. Såvida inte Johan Löfstedt avgjort finalen i förlängning med sitt tredje mål. Då kommer jag att vara glad. För att det var Johan som avgjorde.
