Vässa stålet vasst igen!
Jag måste tillstå att det kändes lite tomt när jag knallade hem från Grosvad igår kväll efter den sista representationslagsmatchen för denna säsong. Kring den och kring säsongen som helhet hade det funnits förväntningar på alla nivåer och utifrån olika perspektiv. Kanske hade tomhetskänslan varit ersatt av en annan sinnesstämning med mera av en blandning av ”vi körde hela vägen in i kaklet - vi fick till en riktigt värdig avslutning - nu tar vi välbehövlig vila” om vi bärgat en avslutande seger.
Men nja, så blev inte fallet, men så här ett dygn senare så har väl ändå perspektiven vidgats, känslor och bedömningar bättre kanaliserats. Där och då var vi inte bättre än vår senaste match. Detta märkes tydligt på både ledare och spelares frustration både under och efter match, och det är väl lika gott att jag inleder med just det senaste innan jag försöker ge mig på ett lite bredare grepp för att sammanfatta säsongen och blicka lite framåt.
Vi tog emot Grängesberg i den sista omgången av Mittettans seriespel. Ett Grängesberg som uppenbarligen under ett par år gjort sin läxa och enträget gnetat på där i division ett, för senast vi möttes för ett par år sedan var Grängesberg ett relativt oorganiserat och spretig gäng som vi utan större svårigheter kunde manövrera ut. Men sådant var inte fallet under gårdagskvällen och vi borde har tagit varning av att de faktiskt tvålade till serieledaren Derby ganska rejält i förra spelomgången. Med detta i ryggen så måste nog nedresan från södra Dalarna taggat upp Grängesbergarna rejält för de chocköppnar matchen på Grosvad samtidigt som Finspångarna minst sagt står på hälarna och tror att någon annan skall åka skridskor åt dem.
Både killarna på planen, ledarna och alla vi andra runt omkring trodde nog inte att vi skulle få uppleva ett lågvattenmärke till likt insatsen mot Askersund, men se där tog vi alla grundligt fel.
Grängesberg var heta, kompakta, omställningsvilliga och lite fysiskt småfula och det var den perfekta nyckeln till att fullständigt förbrylla och paralysera hemmalaget.
Innebörden av 1-5 i halvtidsresultat fick nog de röda gossarna med tydlighet höra om inne i omklädningsrummet i paus. I bland är det ju så att känslorna inför ett avslutande uppdrag inkluderar allt det man företagit sig under den gångna säsongen och då kan besvikelsen ta mycket stora proportioner då man ej klarar av att leverera. Ungefär som om; vad det det här som vi lagt ner all vår möda på?
Man är inte bättre än sin senaste match som sagt och det var ju onekligen så att vi bara dagarna innan spelat en träningsmatch mot Åtvidaberg. Ett Åtvid som behövde lite sparring inför kvalet. Där gjorde vi en av våra bästa halvlekar under säsongen. Detta endast två dagar tidigare med följden att förväntningarna inför Grängesbergsmatchen ställdes utifrån just detta.
Hur som haver; Finspång gör en attitydsmässigt bättre andra halvlek mot Grängesberg. Stundtals såg det riktigt skapligt up, men det räcker inte till. Vi förlorar matchen och vi frustreras så klart över en mängd faktorer med allt från iskvalitén och domarinsatsen till besvikelsen över att vi inte förmådde bättre i den avslutande matchen.
Till isens hälsotillstånd fanns det hos vaktmästeriet förklaringar i att ismaskinen av oförklarliga skäl inte förmådde hyvla ner till friskare nivå trots ett stålbyte i maskineriet. Gällande domarinsatsen har jag inga kommentarer. Det är fasiken inte enkelt att döma bandy och jag vill istället passa på och ge min respekt till Krister Karmsjö som jag anser är den som dömt bäst på Grosvad denna säsong både gällande seniorlags- och P16-matcher.
Gällande besvikelsen över den egna prestationen så är svaren flerbottnade och klurigare. Säsongen har präglats av toppar och dalar och om man backar ett par steg bakåt och lyfter blicken för att titta på helheten så kan man se mer än bara frustrationen öven förlusten i en säsongsavslutning. Frustrationen säger dock att man hade högre förväntningar än vad man lyckades infria. Det kan vara gott utifrån viljan att förbättra sig och uselt utifrån känslan att eventuellt ge upp om frustrationen blir för överskuggande.
Vi skall dock beakta följande oavsett om spelartruppen förväntat sig mer av sig själva:
Min bedömning är att vi på det stora hela lyckats leva upp till de förväntningar som man faktiskt och rent objektivt kan ställa på oss.
Jag menar; vi är garanterat hela division etts yngsta trupp och vi är mitt inne i klubbens genom historien mest genomgripande generationsväxling. Ju yngre och ju mer orutinerade spelare desto mer får man räkna med att prestationerna pendlar under säsong och från match till match. Vi har blandat och gett. Det har varit både vin och vatten som tränare ”Pricken” sammanfattade säsongen efter gårdagens match.
Vi har haft bristande kontinuitet i träning och träningsnärvaro under säsongen beroende på en mängd faktorer där bland annat klimatet, skador och ungdomlig förvirring spelar in. Detta tar förr eller senare också ut sin rätt.
Det finns många i denna trupp som gjort sig själva till kraftfulla utropstecken! Killar som knappt varit i närheten av A-lagsspel tidigare, men som nu ”tvingats ”kliva in och leverera på träning och match. Alla dessa unga och oerfarna grabbar är värda all respekt.
Vi har den mer rutinerade delen av truppen med grabbar i 18 till 23 års åldern som axlat lagansvar på isen på ett föredömligt sätt och vi har gubbarna som tagit sin lojalitet mot klubben och sin egen historia och ställt upp. Respekt!
Då har jag ännu inte nämnt tränartrojkan och materialarna, arenagruppen och styrelsen, och för allan delar Tjutet och alla publik som ändå kommit och tittat och sponsorer och …
Det var inte så många som trodde på oss inför säsong, och det fanns många som trodde att vi inte ens skulle få ihop en trupp med ett lag som skulle överleva. Men tji fick ni!
Så; Backa ett par steg gubbar! Gårdagsförlusten och diverse annat kanske fortfarande svider, men i rätt belysning och om lite tid så hoppas jag att vi alla kan hitta delar och helheter att vara stolta över och som bereder väg för en ny säsong. Då skall vi åter slipa stålet vasst igen och stå upp inför nya utmaningar.
