Tuff helg i Lidköping - VSK utslagna i gruppspelet
VSK fick lämna Lidköping och Svenska Cupen med svansen mellan benen efter tre tveksamma prestationer. En tuff fredagseftermiddag med förlust mot Edsbyn och Villa Lidköping gjorde att VSK redan var utslagna inför den sista gruppspelsmatchen mot Vetlanda. Här är fem tankar om helgen.
Mardrömsstarterna
Det är svårt att argumentera för annat än att VSK gjorde två bedrövliga inledningar på fredagens matcher mot Edsbyn och Villa. Efter sju spelade minuter mot Byn hade Vadim Arkhipkin bjudit VSK-försvaret på dubbla beställningar av svängdörrar med extra bingosallad. Fem minuter senare hade Oscar Wikblad pangat in en hörna och helt plötsligt låg VSK under med 3-0. Historien upprepade sig senare på kvällen mot Villa när det var Felix Pherssons tur att sätta Grönvitt ordentligt i skiten. När matchklockan stod på 05:52 hade stjärnhalven överlistat försvaret och Henrik Kjellsson i målet två gånger om. Efter dessa inledningar hade Grönvitt svårt att resa sig vilket inte är konstigt i dessa sammanhang med kortare matchtid på 2x30min och pressat läge direkt. Icke godkänt!
Defensiven
VSKs offensiv är på pappret starkt och man visade fina tendenser till detta under helgen. Däremot har defensiven varit ett frågetecken och fortsätter vara det. Med endast en renodlad back i Rasmus Sjöström kändes defensiven väldigt utspridd och man släppte till flera enkla mål. I uppbyggnadsspelet klev Joneby och Gröhn upp som spelbara backar och lämnade ”Ramme” ensam som back-up. Det är absolut bra att involvera flera spelare i uppbyggnaden men det blev också väldigt sårbart när man tappade boll på egen planhalva och både Edsbyn och Villa straffade VSK med detta.
Varför så långa, VSK?
I samma anda som föregående ämne var det riktigt oroväckande att se, särskilt i matchen mot Edsbyn, hur långa VSK blev i sin defensiv. När Per Hellmyrs fick bollen på egen planhalva efter målvaktsutkast befann sig back-trion i höjd med egen straffområdeslinje och topp-styrningen med Landström 20m in på Edsbyns planhalva. Detta gav effekten att Edsbyn med en enda passning kunde ta sig förbi första styrningen och helt plötsligt spelade man ”i” VSK.
Jag har väldigt svårt att förstå varför man valde att ställa upp sin defensiv på det här sättet. Vill man spela ett lågt försvarsspel så kan man absolut ha backlinjen vid egen straffområdeslinje, men då måste också resten av laget backa hem så att man blir kompakta. Istället blev det något slags mellanting vilket resulterade i att Edsbyn väldigt enkelt kunde spela i mitten och skapa farliga målchanser.
Valde man denna taktik eller var det ett resultat av att man, som MC19 ständigt uttrycker sig, ”inte var påkopplade”?
Styrkebeskedet
Joel Engström var ett av få glädjeämnen denna helg. Mittfältaren fick starta samtliga matcher på bänken (även om det inte betyder allt för mycket) men stod för tre definitivt godkända insatser. Han gjorde ett fint mål mot Edsbyn och följde upp det med VSKs båda mål mot Vetlanda på lördagen.
Jag tycker att Engström var outstanding i förra årets kvartsfinalrysare mot AIK och var en stor faktor till att den serien gick till fem matcher. Han ser inte ut att ha dragit ner på sina ambitioner i år vilket är lovande inför seriestarten om drygt tre veckor. Fortsätt så, Joel!
Nyförvärven Pontus Vilén och Viktor Spångberg gjorde även dom godkända prestationer och visade ändå någonstans sin potential att bidra till framgångar i vinter.
Framåtblicken
Jag skrev i min inför-artikel om Svenska Cupen att lagets prestation kommer tala om vad man kan förvänta sig av vintern. Nu blev det ett tidigt uttåg i gruppspelet vilket väcker en del oro då man presterade sämre i detta sammanhäng än i de tidigare träningsmatcherna där man näst intill kört över allt motstånd. Jag är lite förvånad att man stundtals såg så bleka och loja ut men förhoppningsvis är den här cupen bortglömd när vi summerar säsongen i mars 2022.
Trots resultaten fanns ändå tendenser till riktigt bra spel. Landströms bolltouch såg lika fin ut som vanligt, Storken stod och brottades framför mål och Joneby visade sig som den givna lagkapten och härförare som han är. Nu gäller det att försöka plocka med sig det positiva från den här helgen och ladda om till seriepremiären mot Bollnäs den 29/10. Innan dess väntar Skitviken hemma den 23/10 i vad som inom samtliga kulturer kan beskrivas som ett genrep.
VSK kommer alltid igen.
