Reserapport QPR - Crystal Palace

Min första resa till England

 Äntligen har man varit över till England och fått känna på den härliga atmosfären.

Jag och mina Qpr:kompisar lämmnade Säve klockan 22 på söndagskvällen (flyget försenat ca sju timmar) och anlände till vårat hotell runt 02 tiden. Hotellt låg på Glouchester Road i South Kensington. Första natten var rumstandaden så dålig att det knappt var värdigt en Charlton-supporter. Dom två andra nätterna bytte vi rum och fick ok standad.

Måndag var matchdag. Vi lämnade hotellet vid 17 tiden och begav oss mot White City där QPR spelar sina hemma matcher. Ju närmare vi kom, detså fler Palace-supportrar såg jag. Härligt ! Utanför arenan så blandades lagetssupportar och stämmingen var god. Arenan var en sliten gammal blå byggnad. Inte läcker precis men kan tänka mig att stämmingen kan bli riktigt bra. Mina kompisar handlade friskt i shoppen men där fanns ju inget som föll mig i smaken direkt.......

Väl inne på arenan så kännes det underbart. Vi hade platser precis vid planen, kortsida och allt. Bara några meter från Bob Dowie, Fitz Hall, Michel Hughes och alla dom andra. Min dröm hade gått i uppfyllelse. Vakterna var dock inte lika nöjda med min Palace tröja på QPR-sektionen och ansåg att jag borde byta läktare för min egen säkerhet. Visst var platsen där (bakom mål, första raden) sämre men jag klagar inte. Helt underbart att få stå i Palace-klacken !

Matchen började i högt tempo. Vi går snabbt upp i en tvåmålsledning efter mål av Marco Reich och på läktaren är stämmingen på topp. Första målet sitter vackert i krysset och andra är en frispark som inte verkade otagbar. Hemmalaget reducerar och bara 19 minuter har gått av matchen.  Halvleken böljar fram och tillbaka. Morrison har ett jätteläge att öka på ledningen men ställningen står sig till halvtid.

Under andra halvlek försämmras spelkvalliten lite men stämmingen på arenan är fortfarande härlig. Dom spelare det sjungs mest ramsor om är Jobi McAnuff och Clinton Morrison. Även ramsor om "Super-Palace from London" rullar om och om igen. Helt tokigt på läktaren blir det när Tom Soares sänker hemmalaget i den 88:e minuten. Efteråt tackas laget och framförallt Iain Dowie. Bäst denna kvällen tycker jag Darren Ward (tror knappt han förlorar en luftduell) och yttrarna Marco Reich och Jobi McAnuff är. Tunnelbanan hem blir en njutning. Kompisarna är inte nöjda och det är mycket Palacefans på tågen.

Sammanfattingsvis en underbar resa till fotbollens mecka. Även om det var på bortaplan. Till våren måste jag till Selhurst Park. Hänger ni på ?

Fredrik Andersson2005-10-06 08:53:00

Fler artiklar om Crystal Palace