Den 116:e Chelsea resan, del 1.
Då vi fick det bekräftat att systersonen, Oscar Karlström, skulle genomföra en veckas prao på Stamford Bridge vecka 47, så var det givet att Fluffo och jag skulle åka med.
Fredag 18 november.
Vid 8-tiden på morgonen samlades Västerås gänget på Hässlö Flygplats, eller Stockholm West som Ryanair har valt att kalla det. Undertecknad, Fluffo, Mats, Mia, Jay, Nicklas, Frida, Conny, Fredrik samt Örebroarna Sten och Theo gjorde sig redo för avfärd mot London Luton.
Denna fredag kom att bli en enda lång prövning på hur långt gränser kan tämjas, innan det brister. Och tro mig, det var ytterst nära ett antal gånger.
Det började med att vi fick cirkulera i luftrummet över Lutons flygplats en stund, och anledningen var ett Easy Jet plan som blockerade landningsbanan. Det gick tydligen inte att få undan. Eftersom bränslet höll på att ta slut så fick vi lägga om kursen mot flygplatsen i Stansted.
I väntan på nya besked befann vi oss på marken på Stansted medan våra förbeställda taxibilar stod och tickade pengar i Luton. Piloten meddelade att tankarna skulle fyllas på och vi skulle tillbaka till Luton. En pilot jag känner har talat om att det går åt någonstans mellan 10 000 och 13 000 liter flygbränsle i själva starten beroende på flygplans storlek och modell, så det lär ju ha kostat en del för det irländska lågprisbolaget.
Trötta, hungriga och två timmar försenade satte vi oss i våra bilar in mot London. Då kom nästa bakslag. London trafiken visade upp sin särklassigt sämsta sida, med långa köer, totalstopp och överbelastade vägar, och vips hade vi tappat ytterliggare en timme. Vi höll på och bli galna av hunger.
Från ett läge av apatiskt stillasittande i timmar gick vi in i en fas av ohälsosamt stressande på nolltid. In med bagaget på Swiften. Iväg till Paddington. Kanske skulle vi hinna med en bit snabbmat där? Nejdå. Köp av tågbiljetter. Tre minuter till avgång. Spår 11. Vi hinner. 16:10 avgår First Great Western tåget mot Oxford. Normalt tar det 45 minuter mellan London och Oxford. Detta var ett slow train som stannade på varje station. Således blev det 18 stopp. Jag förstår nu hur Michael Douglas kände i filmen Falling Down. Jag var bara ögonblick ifrån och få ett tok spel, jag också. Nåväl, en timme och fyrtiofem minuter senare anlände vi äntligen till Oxford.
Taxi till Eurobar Hotel. Receptionen var bardisken, eller rättare sagt öl pumparna på puben nedanför rummen. I glädjen över detta var hungern som bortblåst och vi beställde in ett par Carling Black Label, innan vi tog nyckeln.
Varför var vi då i Oxford en fredag kväll? Jo, vi hade biljetter till Status Quo`s 40th Anniversary Tour, The Party Ain`t Over Yet, på Oxford New Theatre, en perfekt och intim lokal som låg ett stenkast från hotellet. Vid 19:30 tiden fick vi äntligen mat för första gången denna resdag fylld av förseningar och nära bristningsgränsen upplevelser. Fan va gott det var.
Nu var vi laddade för Quo. Publiken bestod till större delen av män och kvinnor i övre medelåldern. Inte så konstigt med tanke på att bandet faktiskt fyller 40 år. Quo pumpade ut sina välkända, och mycket älskade ackord, så det stod härliga till. Pensionärerna i publiken var med på noterna och gav allt de också. Underbart. Detta var min 51:a Quo konsert och den särklassigt roligaste. Mycket tack vare en bra lokal, en fanatisk publik, men främst tack vare en fantastisk boogiesmocka, levererad av; Parfitt, Rossi, Bown, Letley och Edwards. Sjöblöta av svett efter 90 minuters rockande blev vi tillfrågade av paret i stolsraden framför oss, om vi skulle ta en drink efteråt?
Självklart gjorde vi det, och kvällen fick en trevlig avslutning på Eurobar puben. Somnade med ett leende på läpparna och tankarna fladdrade tillbaka konserten. Ett par timmar tidigare hade en 47-årig Maxi anställd från Västerås spelat luftgitarr ihop med för honom en helt okänd 55-årig mäklare från Suffolk. Nice one, Laurie.
Lördag 19 /11.
Frosten låg kvar på marken efter en kall natt i Oxfordshire. Vi tog sju tåget tillbaka till London. Efter frukost på West Brompton checkade vi in på Swiften.
Svenskgänget hade som brukligt tidig samling på Fulham Club And Institute, vid SO Bar. Vid 10-tiden satt vi på plats med varsin öl och påbörjade uppladdningen inför matchen mot Newcastle. Jim, Boris och Tommi från Helsingfors dök upp en stund senare. Edgar från Åland, Louise och Stefan, samt Sunne grabbarna med Tomas i spetsen anslöt till vår gemenskap de också. Conny och Fredrik från tidningen Style var med oss över helgen, och reportaget om CSS lär komma i januari numret är det tänkt.
Innan det obligatoriska besöket på SO Bar var vi runt och hälsade på lite folk vi känner. Martin King och Chelsea Dave påstod att ”Hicky” var över från Indonesien, men honom såg vi aldrig till denna gång.
Tyckte redan inne på SO Bar att det kändes avslaget inför matchen. Det var inte den där riktiga tändningen. ”Hyllan” drog sina vanliga nidramsor mot den nya tidens Chelsea fans, eller JCL`s som det så vackert heter. Johnny Come Lately`s. ”Where were you when we were shit” och ”New fans here, new fans there, new fans every fucking where”. Förstår dem.
Jag har ingenting emot att det kommer nya fans till klubben. Tvärtom, det måste det göra och alla måste ju börja någon gång. Däremot kan jag ställa frågan, hur många av dessa finns kvar om 5-10 år? Faktum är att många av nykomlingarna inte ens håller på Chelsea, utan det är lite hippt att gå på Stamford Bridge i dessa dagar. Fuck off somewhere else!
Till sist fick vi ändå skrika oss hesa till; ”One Man Went To Mow”, ”German Bombers” och alla de andra Chelsea klassikerna.
18 mars 1978. Min första match. Chelsea-Newcastle 2-2, inför 22 777. Vilken härlig upplevelse. Glömmer aldrig sångerna på; West Stand, North Stand och The Shed.
19 november 2005. Min 170:e match. Chelsea-Newcastle 3-0, inför 42 268. Vilken pinsam upplevelse. Vill helst glömma avsaknaden av stödet på; West Stand, Matthew Harding och Shed End.
Min dom är hård, men så här jävla illa är det.
Det här var det sämsta jag varit med om. Patetiskt och pinsamt. Det är bara och inse att Chelsea av idag endast är underhållning för majoriteten av besökarna på Stamford Bridge. Var finns passionen, inlevelsen och det vokala stödet? Förmodligen kvar på pubarna runt omkring. Pubar fyllda av äkta supportrar som anno 2005 är utprisade av turister och JCL`s.
De få diehard fans som finns kvar inne på arenan matchdagar funderar nu på att ta hjälp av trummor inne på Stamford Bridge, för att få igång publiken. Fy fan för trummor, säger jag.
Konsekvenserna av de senaste årens utveckling blir för min egen del att jag kommer fortsättningsvis att se mer Chelsea matcher på bortaplan både i England och ute i Europa. Här finns fortfarande, tack och lov, allt det jag vill uppleva på en fotbollsmatch. Nämligen; passion, inlevelse och det vokala stödet. Och väldigt få Corporate wankers.
Ytterliggare ett sorgligt kapitel i förändringarna på SW6 är ombyggnaden av ett klassiskt gammalt vattenhål, The Swan. De byter skepnad till, SW6 Restaurant & Bar. Ledsamt, eller hur Billy Blue Boy?
Efter matchen röjde vi loss på; La Reserve, American Cafe Bar, Jolly Maltster och avslutade det hela i hotellbaren på the Hotels of Chelsea, som det numera heter. Gamla Chelsea Village Hotel. Varumärket Chelsea Village är ju som bekant bortplockat.
Tack Mia för att du insisterade på att vi skulle gå dit. Annars hade jag aldrig dansat in med en hel bricka Irish Coffee från hotellbaren till en kostnad av £80. Annars hade jag aldrig stegat fram till pianot och spelat min version av ”Chelsea Chelsea”. Jag hade inte heller fått uppleva Connys lika dåliga pianospelande i form av, ”Havanna gila…någonting”. Dessutom hade jag aldrig fått användning av mitt medhavda Alvedon rör morgonen efter.
Tack för en trevlig kväll, alla ni som var med. Det är skönt och ha er med.
Fortsättning följer…..resan till Bryssel m.m.
Läs gärna Oscars reseskildring från samma resa. Klicka här!
