Min praovecka på Stamford Bridge, del 1
Här kommer första delen från min berättelse om praoveckan på Stamford Bridge.
Ända sedan min födelsedag i juli hade jag längtat till fredagen den 18:e november. Det var dagen då jag skulle åka till London för att se Chelsea spela mot Newcastle och framförallt ha en veckas prao på Stamford Bridge. Hur kunde då detta komma sig? Visst hade man fantiserat om att ha prao på Stamford Bridge men det var först när min pappa började prata om det i slutet av förra läsåret som det blev mer än en fantasi. Vi tog kontakt med min morbror Harri, ordförande i Chelsea Supporters Sweden och bad honom att kolla vad hans kontakt i Chelsea, Diane, kunde göra. Vi kontaktade också min skola och de hade inget mot en prao utomlands.
Det gick ett par veckor utan att det hände något och det kändes som om allt skulle rinna ut i sanden. Då fick jag reda på att vi skulle få ett besked en vecka efter min födelsedag. Jag kunde inte alls förutse att de redan hade fått det positiva beskedet och skulle överraska mig på födelsedagen, men så var det. När jag vaknade en solig morgon i juli fick jag det glada beskedet att jag skulle ha en veckas prao på Stamford Bridge i slutet av november.
Nästan fyra månader senare satt jag, min pappa Lasse och min syster Mikaela i vänthallen på Arlanda flygplats. Helt plötsligt gick kommentatorn på Canal+, Anders Fredriksson, förbi och satte sig vid samma gate som oss, han skulle antagligen på samma match som oss. Jag och Mikaela gick fram och pratade och det visade sig att han mycket riktigt skulle kommentera Chelsea-Newcastle. Jag och Anders diskuterade Chelseas form inför morgondagens match, Mourinhos uttalanden den senaste tiden, Drogbas avstängning och alla de andra ämnena som var värda att diskutera. Han berättade om sitt yrke och sa att svenskafans.com var en var en av de sidor han brukade använda för att få reda på information och fakta inför de matcher han skulle kommentera (de andra två var BBC och TeamTalk). Vi forstsatte våra fotbollsdiskussioner på flygplanet, det var väldigt roligt att få insikt i hans yrke och att få diskutera fotboll med en riktig expert.
När vi landade på Heathrow sa vi hej då till Anders och tog tunnelbanan in till Earl’s Court och gick den sista biten innan vi nådde vårt mål, Swift’s Guesthouse i West Brompton. För er som inte känner till det är Swift’s Guesthouse ett litet familjedrivet bed and breakfast tio minuters promenad från Stamford Bridge som är flitigt utnyttjat bland svenska Chelseasupportrar.
Vi anlände ganska sent på kvällen och beslutade att få något att äta och sedan gå till sängs. Det fick bli en varsin hamburgertallrik på den nybyggda amerikanska restaurangen Friday’s vid Fulham Broadway.
Det var skönt med en lång nattsömn inför den stora matchdagen. Efter den goda engelska frukosten gav vi oss av till Chelsea Megastore för att shoppa loss. Som vanligt blev det onödigt dyrt då man traditionsenligt plockade på sig en massa onödiga saker bara för att det fanns Chelseamärken på dem. Den här gången inhandlades en tröja, en morgonrock, ett par pins, ett par klistermärken, ett par strumpor och en affisch.
Efter besöket på Chelsea Megastore gick vi till CIU Club bredvid So Bar. På något konstigt sätt lyckades pappa göra så att vi slapp betala den obligatoriska inträdesavgiften på £3 per person. Inne på puben träffade vi Svenskgänget (med finska inslag): Harri, Inger, Mats, Mia, Jay, Niklas och Frida från Västerås, Conny och fotografen (kommer inte ihåg hans namn) från tidningen Star samt Jim, Boris och Tommy från Finland. Jag och Mikaela tog en varsin läsk och pappa fick en öl. Vi passade också på att SMS:a in våra resultat till Chelseatipset i Västerås där tipspotten låg på 1000 kronor. Jag tippade att Chelsea skulle vinna med 3-0, sista målet skulle göras i den 83:e minuten. Efter dagens första pubbesök var det dags för lunch. Vi valde den kinesiska restaurangen Formosa mittemot Fulham Broadway Gallerian.
Efter en välsmakande lunch gick vi till nattklubben Purple som på dagen fungerar som ett vattenhål för Chelseasupportrar nu när de har snott Tamblings och Drakes och gett dem till VIP-gästerna. Vi hade bestämt träff med Theo och Sten utanför Purple, när vi träffade dem visade Theo autografer från halva Chelseas lag. Medan vi hade ätit hade han jagat autografer och lyckats väldigt bra. Inne på Purple visades Wigan-Arsenal på storbildsskärmen. Alla chelseafans jublade när Wigan gjorde mål, trots att vi fick jubla två gånger drog tyvärr Arsenal det längsta strået och vann med 3-2. Fast det är ju klart, så länge Chelsea vinner spelar det ingen roll vad de andra gör.
På Purple skulle vi också träffa Jim, min chattkompis från Norwich. Men han dök aldrig upp så vi bestämde oss för att gå till den livliga puben So Bar. På vägen dit träffade vi Jim och hans pappa i folkvimlet. Vi tog ett par kort på oss och snackade lite inför matchen, sedan fortsatte vi till So Bar. Där var stämningen på topp som vanligt. Tyvärr stannade vi inte särskilt länge då Mikaela inte riktigt trivdes i den högljudda, rökiga och svettluktande miljön. Vi hann i alla fall med att sjunga ”Ten men went to mow”, ”Who’s that team they call the Chelsea?” “My only Chelsea” och ”If you’re standing round the corner”.
Efter So Bar gick vi mot arenan. Vi hade biljetter på den nya familjesektionen på East Stand Lower, nära Newcastles fans. Första halvlek var något av det sämsta jag sett Chelsea prestera båda spelmässigt och publikmässigt. Spelet var fantasilöst och den farligaste chansen var nog en nick från Carvalho som gick flera meter utanför målramen. Newcastles fans sjöng ”Shit team, shit fans” och ”Your support is fu**ing shit”. Det var bara att hålla med. Det var på Chelseas sektioner bibliotekstyst under stora delar av den första halvleken, speciellt på familjesektionen där endast 1 av 10 försöker sjunga och stötta laget. Newcastles supportrar höll ett himla liv och det kändes nästan som om det var dem som spelade hemma.
Efter pausen förändrades dock allt. Efter bara någon minut av den andra halvleken sköt Joe Cole 1-0. EASY! EASY! EASY! ”That’s why were Champions” och ”Stand up for the Champions” ekade i takt med att stämningen ökade runt Stamford Bridge. Ett par minuter senare gjorde Hernan Crespo 2-0 på ett mycket vackert sätt. ”You’re worse than Sunderland” och ”Are you Sunderland in disguise?” sjöng vi till Newcastlefansen som hade hånat oss matchen igenom, nu fick vi ge igen! När Damien Duff gjorde 3-0 ett par minuter innan slutet var glädjen total. Vi var bara tvungna att sjunga ”3-0 to the Champions” för att Newcastles fans verkligen skulle fatta att de regerande engelska mästarna ledde med 3-0.
Efter den härliga segern gick vi till La Reserves hotellbar och träffade de andra svenskarna. Alla var glada efter segern men väldigt missnöjda över stämningen. Det ÄR för många slipsnissar på matcherna! Kicka ut dom bara! Visserligen skulle det aldrig vara tänkbart för Kenyon, men man kan ju drömma.
När vi satt på La Reserve fick jag ett SMS från Sami i Västerås. Jag hade vunnit tipspotten som hade stigit till 1200 kronor. Ingen hade varit närmare än 3-0 i 83:e och dagen som redan var helt fantastiskt hade otroligt nog blivit ännu bättre. Det kändes som om toppen var nådd, sen kom jag på att jag skulle ha prao på Stamford Bridge den kommande veckan, bättre än så kunde det inte bli! Som avslutning på kvällen tog vi en kebab på American Cafe Bar vid Fulham Broadway innan vi gick tillbaka till Swiften och gick och la oss.
På söndagen fortsatte vi fotbollsshoppingen på den superbilliga affären Sports Soccer på North End Road. Sports Soccer är stället man ska till om man vill fynda på fotbollssaker, skor eller sportkläder i allmänhet. Jag handlade en Chelseamugg, ett par nyckelringar och en tröja. Nästa gång jag åker över till London ska jag handla på Sports Soccer innan jag går till Chelsea Megastore. Vi tog också en runda på Megastore, men inget inhandlades där.
Efter en god lunch på American Cafe Bar (hamburgare den här gången) gick vi på bio i Fulham Broadways galleria. Vi såg Harry Potter och den flammande bägaren. Biosalongen var klasser bättre än de vi har hemma i Sverige. Stolarna var riktigt sköna fåtöljer med egen läskhållare och stort benutrymme. Dessutom var raderna så pass branta att den som satt i stolen framför inte skymde alls.
Söndagen avslutades med en middag på Formosa med Västeråsgänget och Helsingforsarna. Vi sa hej då till de som skulle åka hem innan vi gick och la oss och laddade upp för en veckas prao hos Chelsea. Det kan ni läsa om i del 2.
