Historien om City
Klubbfakta Legender Gamla hem
Från kyrklag till storlag
Under slutet av 1870-talet bildade Anna Connell, som var dotter till prästen i St Marks församling i östra Manchester, tillsammans med William Beastow och Thomas Goodbehere en klubb för män. Beastow och Goodbehere jobbade på järnverket i området och tillsammans ville de skapa ett alternativ till det fylleri och våldsamma leverne som många av arbetarna i området ägnade sig åt. Sommaren 1879 startade man ett cricketlag och inför hösten 1880 bildade man även ett fotbollslag. Fotbollslaget fick namnet St. Marks (West Gorton) och spelade sin första match den 13:e november det året på ett fält intill kyrkan. Att man bildade just ett fotbollslag är väldigt intressant eftersom sporten var dåligt utvecklad i området till skillnad från rugby som var den stora vintersporten. Förmodligen hade någon av grundarna tidigare erfarenhet av den nya sporten och tyckte att den passade bättre. Inom ett år fick man flytta då området ansågs vara för litet. Ny spelplats blev Kirkmanshulme Cricket Club i närheten. Den här gången var det dock fotbollslaget som inte ansågs hålla måttet. Cricketspelarna var mindre glada åt vad fotbollen gjorde med deras fina gräsplan och St Marks blev utsparkade 1882. Vid den här tidpunkten var det nära att klubben gick under men i sista minuten hittade man en plan att spela på i Clemington Park. Klubben bytte nu namn till West Gorton och gick samman med ett annat lag från Gorton. Laget började få en allt större supporterskara och man hade nu några tusen åskådare på sina matcher. 1884 bytte man namn till Gorton AFC och bröt med den andra Gortonklubben. I samband med namnbytet skapade klubben en mer professionell organisation och fick också sin första officiella matchdräkt av Beastow. Den var helt svart bortsett från ett vitt kors av maltesisk typ. Under de följande åren flyttade man runt lite innan man till slut hittade ett permanent hem på Hyde Road 1887. Efter sista flytten bytte klubben återigen namn och blev Ardwick FC och det var med det namnet som man blev invald i Football League 1892. Man var då en av de bildande medlemmarna av Division 2. Det verkar också vara i samband med bildandet av Ardwick som klubben tar ljusblå som sin färg. Efter bara två år hamnade klubben i svårigheter och bolaget som bildades i dess ställe döptes till Manchester City FC i ett försök att samla supportrar från ett större område. 1897 spelade man i FA Cupen för första gången och två år senare vann man Division 2. 1904 fick klubben sin första stora framgång när man slog Bolton i FA Cup finalen med 1-0. Vinsten var en stor skräll och anklagelser om illegala betalningar började figurera. Det hela slutade med att Citys före detta ordförande, klubbens sekreterare, två styrelseledamöter och sjutton spelare blev avstängda och bötfällda.
Flytten
Perioden fram till och efter första världskriget var ganska händelsefattig och den största förändringen blev att City flyttade från Hyde Road 1923. Klubben hade stora planer och man behövde utrymme för att kunna bygga ”Norra Wembley” så man var tvungen att flytta från sitt traditionella hem till Moss Side där man byggde Maine Road. Trots den nya arenan så åkte City ur högsta divisionen efter tre år men när man återvände 1928 så gjorde man det med stil och gjorde 100 mål, mycket tack vare en storspelande Tommy Johnson. Under sommaren köpte man även Matt Busby som tillsammans med Frank Swift och Eric Brook ledde City till deras andra triumf i FA Cupen 1934 genom att slå Portsmouth med 2-1. Trots att Busby flyttade till Liverpool så tog City sin första ligatitel 1937. Den anfallsinriktade fotbollen drog stora skaror till Maine Road men City är ju alltid City så de åkte ur det följande året trots att de gjorde över hundra mål. Under andra världskriget hade ligan uppehåll. En följd av kriget blev att City fick dela Maine Road med United. Old Trafford var nämligen sönderbombat. City tog bra betalt av United, 5,000 pund i hyra plus en del av intäkterna. Trots att man tjänade bra pengar på United så bad man dem flytta efter säsongen 1948/49 eftersom planen var i så dåligt skick att det påverkade spelet. Nu gjorde inte detta någon större skillnad förutom att City fick en sämre ekonomi. 1950 åkte man ur efter att managern Jock Thomson avgått mitt under säsongen. Les McDowell tog över när laget redan var dömt att åka ur. Han bytte ut Thomsons defensiva taktik mot en mer offensiv taktik och redan 1951 gick City upp i högsta divisionen igen. Den andra finalen vann man med 3-1 mot Birmingham 1956. Den stora hjälten i den andra cupfinalen blev Citys målvakt Bert Trautmann som spelade sista 20 minuterna med en bruten nacke. Om laget innan kriget nått sina framgångar genom individuellt skickliga spelare så var det här City laget mer taktiskt. Managern Les McDowell var den första brittiska tränaren som tog till sig av Ungerns framgångsrika lag på femtiotalet. Hans taktik var den numera kända Revie-planen. Det hela byggde på att en anfallare, Don Revie, föll tillbaka i position på planen och drog med sig försvarare. Planen sågs ner på av andra tränare men City nådde två raka cupfinaler med den. Den första finalen förlorades mot Newcastle med 3-1 efter att Citys engelska landslagsback Jimmy Meadows skadat knäet tidigt i matchen. Don Revie såldes 1956 och City saknade en bra anfallare fram till 1960 då man köpte Denis Law för 55,000 pund, brittiskt transferrekord. Law stannade dock inte länge eftersom City inte kunde säga nej när Torino bjöd 110,000 pund 1961. 1963 slutade med nedflyttning och där stannade man till Joe Mercer tog över 1965.
Storhetstiden
Mercer var känd som en som kunde lyfta medelmåttiga lag men han hade haft en hjärnblödning och ville ha en stark andreman. Valet föll på Malcolm Allison, en ung tränare från Plymouth Argyle som hade många nya ideer. Tillsammans revolutionerade de hela klubben. Mercer letade talanger och Allison utvecklade dem. 1966 vann man Division 2 och under sommaren köpte man Mike Summerbee, Colin Bell och Tony Book. Man höll sig kvar 1966 och blev kända för att spela en offensiv fotboll. I oktober 1967 åkte Mercer till Bolton och övertalade deras toppspelare Francis Lee att han var spelaren City behövde för att vinna ligan. Lee skrev på för City och sju månader senare var City ligamästare igen. Målvakten Harry Dowd och lagkaptenen Tony Book höll tätt bakåt medan spelare som Lee, Bell och Summerbee både gjorde många mål och serverade den alltid målfarliga Neil Young med smörpassar. Titeln säkrades på den sista dagen av säsongen borta mot Newcastle med en 4-3 vinst. Året efter var man alldeles för självsäkra och slutade i mitten av tabellen. Säsongens räddning var att man lyckades vinna FA Cupen. Leicester slogs med 1-0 i finalen. Europacupkampanjen hade slutat med fiasko efter att man underskattat Fenerbache. Året efter skulle man dock inte göra samma misstag i Cupvinnarcupen och vann den efter segrar mot Atletico Bilbao, Lierse, Academica Coimbra, Shalke och Gornik Zabrze. Finalen mot Gornik slutade 2-1 i ett regnigt Wien där City var helt överlägset trots de blygsamma siffrorna. Man vann även ligacupen 1970. 1971 blev Mercer general manager och Allison tog över som manager. Detta passade ingen och 1973 var båda borta. Tony Book tog över och lyckades vinna ligacupen 1976 men City var inte längre det topplag man varit. Jämfört med vad som skulle komma var klubben dock framgångsrik.
Fallet
Peter Swales hade tagit över i styrelserummet och med mycket pengar spenderade på Asa Hartford, Joe Royle och Brian Kidd så var City en poäng från titeln 1977. 1979 flyttade Swales på Book och tillsatte Malcolm Allison igen. City var nu en av Englands rikaste klubbar och stora pengar spenderades på spelare för att City skulle bli bäst igen. Swales uttalade mål var att bli större än united men Allisons mix av överbetalda medelmåttor och oprövade ungdomar visade sig vara värdelös och City sjönk som en sten. Allison kickades och John Bond tog över. Han ledde City till säkrare mark och en FA Cupfinal mot Tottenham där City förlorade returen med 2-1 efter att ha spelat 1-1 i första matchen. Bond kunde dock inte göra mer och City åkte ur 1982. City blev ett jo-jolag under 1980-talet men en ljuspunkt var att man lyckades vinna FA Cupen för juniorer 1986. Med de ungdomarna som grund och med några bra köp lyckades Mel Machin ta upp City 1989 och samma lag krossade i september samma år united med 5-1. Derbyvinsten var dock en av få bra matcher och det dröjde inte länge förrän Machin fick lämna plats åt Howard Kendall som City tog från Everton. Kendall bröt upp Citys unga lovande lag och bytte ut dem mot mer rutinerade spelare. När Everton 12 månader senare behövde en ny manager chockade Kendall City genom att lämna klubben för sin gamla. En av de mer rutinerade spelarna som Kendall köpt var Peter Reid. Han fick Swales förtroende och under hans ledning slutade City femma i Division 1 1991 och 92. Trots Citys mest framgångsrika period på många år hade det blivit ett måste för fansen att bli av med Peter Swales. Även om det såg bra ut på planen så var klubben i ruiner ekonomiskt sett. Många supportrar uttryckte även missnöje med det, visserligen framgångsrika, men oerhört tråkiga spelet. Trycket blev till slut för stort och 1994 kunde Francis Lee köpa in sig i klubben och sågs som en frälsare. Klubben hade dock ruttnat ordentligt under Swales ledning och trots att Lee försökte vända klubbens ekonomi belastade han den istället ytterligare genom en onödigt dyr ombyggnad av ”the Kippax”. Att han dessutom anställde sin gamla vän Alan Ball som tränare gjorde inte saken bättre. City började snart falla handlöst och 1996 åkte man ur Premier League med ett lågbudgetlag. Väl nere sålde man de bästa spelarna och fallet fortsatte. Man förlitade sig helt på den genialiske Kinkladze som dock inte var en lagspelare och än mindre en pådrivare. 1998 fullbordades fiaskot och man åkte för första gången någonsin ur andradivisionen. Joe Royle hade i februari fått ta över, men laget var helt utan moral och han kunde inte hindra att City åkte ur.
Vändningen
Lee avsattes och in kom den ekonomiska David Bernstein som tillsammans med Royle gjorde sig av med de dyra medelmåttorna. En period hade City hela 52 spelare på avlöningslistan. Säsongen i trean började hackigt och när City i december låg under med 1-0 i halvtid mot Stoke tog spelarna saken i egna händer och pratade ut i halvtid. Man vann matchen med 2-1 och efter det tittade laget bara uppåt och slutade nästan mirakulöst trea efter en fantastisk vårsäsong. Wigan slogs i två play-off matcher och City var på väg till Wembley för att spela en direkt avgörande match mot Gillingham. Redan innan matchen visste man att hela Citys framtid stod på spel. Att matchen skulle skapa legender var man mindre medveten om. City hade bara några veckor tidigare slagit Gillingham med 2-0 på bortaplan och var stora favoriter. Matchen var mycket jämn men i slutet lyckades Gillingham få hål på City två gånger och 30.000 Gillingham fans var bara tilläggstid från division ett för första gången i klubbens historia. Kevin Horlock lyckades göra ett tröstmål för de City supportrar som var kvar. Alla väntade på att domaren skulle blåsa av när City ur ingenting får fram bollen till Paul Dickov som sänder 40,000 människor i extas. City lyckas till slut vinna på straffar. Under sommaren köpte man Mark Kennedy och av bara farten så tog man sig upp till toppen av division ett. En storspelande Nicky Weaver i mål, en Kennedy i högform på vänsterkanten och en Shaun Goater som gjorde mål på det mesta tog nästan ensamma upp City till Premier League. Man säkrade uppflyttning på säsongens sista dag borta mot Blackburn genom att vinna med 4-1 trots att man stundtals blev helt utspelade. Glädjeyran höll dock inte i sig länge. Under sommaren köptes bara Alf Inge Håland från Leeds och först veckorna innan första matchen panikköpte man George Weah och Paulo Wanchope. Senare lades även flera backar till truppen, bland annat Richard Dunne från Everton. Den dåliga balansen i laget där mittfältet saknade både offensiv kreativitet och förmågan att ställa upp framför försvaret ledde snabbt till en bottenplacering som laget aldrig orkade kämpa sig ur. Så fort ligan var avslutad fick Joe Royle sparken trots att han bara veckor innan fått styrelsens ”helhjärtade stöd”. Detta väckte mycket bitterhet hos vissa supportrar efter allt Royle gjort för klubben och naturligtvis även hos Royle själv. Debatten dog snabbt ut eftersom populäre Kevin Keegan snart presenterades som ny manager. Keegans offensiva fotbollsfilosofi och några billiga nyckelvärvningar transformerade City helt och man körde över allt motstånd i Division 1 säsongen 200/02. Ali Bernabia blev Cityfansens nya favorit med bländande passningar som kunde skära igenom vilket försvar som helst.
Återetableringen
Trots Citys fullständiga överlägsenhet i division ett satsade Keegan stort inför Citys återkomst till Premier League. Spelare som Nicholas Anelka, Peter Schmeichel och Marc Vivian Foe gav City ett namnkunnigare lag än på många år. Schmeichels inträde i klubben sågs naturligtvis som ett svek av de på andra sidan och många Citysupportrar undrade också vad Keegan hade för sig. Tillsammans med de andra visade han sig vara en mycket bra värvning. Enligt den typiska Keeganmodellen blev det en ganska svajig säsong där City blandade propagandafotboll med riktiga bottennapp. Till slut lyckades man dock skrapa ihop 51 poäng och ta en niondeplats, oerhört bra för en nykomling. Men framgången var bara lånad. I januari ville Keegan köpa Robbie Fowler för dyra pengar vilket ordföranden David Bernstein motsatte sig. Keegan lyckades till slut förhandla ner priset men sprickan var tydlig för alla att se . Bernstein stödde inte längre Keegans hejdlösa spenderande och någon var tvungen att gå. Det blev Bernstein.
Inför den kommande säsongen gjorde sig Keegan av med några av spelarna som bildat ryggraden i City de senaste åren (Goater och Horlock) och tappade även några av sina egna tunga nyförvärv. Schmeichel bestämde sig att för att lägga skorna på hyllan, Bernabia valde att varva ner och Foe avled tragiskt av en hjärtattack under sommaren när han spelade en match för Kamerun. Citys ökade skuldbörda innebar att Keegan fick det svårt att ersätta dem och värvningen av David Seaman som ny målvakt blev ett totalt fiasko. Flera andra nyförvärv var också alldeles för gamla och trötta för att kunna lyfta City och målet blev till slut att klara kontraktet. Den följande säsongen såg det ännu dystrare ut och Keegan verkade allt mer omotiverad och fantasilös. Tidigt 2005 valde han därför att kliva åt sidan och ge den oerfarne Stuart Pearce chansen som ny manager. Pearce satte genast fart på spelet och Citys enorma avslutning på säsongen gav en åttondeplats och den bästa poängskörden någonsin i Premier League.
Optimismen var såklart total inför säsongen 2005/2006 men City led av skuldbördan och Pearce hade lite pengar att handla för. Trots det lyckades han få till ett lyckat anfallspar i Andrew Cole och Darius Vassell men när Cole blev långtidsskadad tappade City en stor del av anfallsspelet och säsongen rann ut i sanden. Det tråkiga ineffetiva spelet fortsatte även kommande säsong och City drogs till och med in i bottenstriden ett tag. Det ökande missnöjet bland supportrarna gjorde att Pearce fick sparken direkt efter att säsongen slutat.
Den nya storhetstiden
Inför säsongen 2007/08 köptes klubben av Doktor Thaksin Shinawatra, tidigare thailändsk premiärminister och med ett antal miljarder på kontot. City (Wardle och Makin) hade länge letat efter en generös investerare men tvingades till slut att inse att en försäljning av klubben var det enda möjliga alternativet. Försäljningen skapade en hel del debatt om Thaksins lämplighet som ägare. Hans ekonomiska muskler vägde dock tyngst och med en nyfylld kassakista anställdes Sven Göran Eriksson som manager. Svennis första, och enda, säsong som manager var en hygglig framgång då man slutade nia efter att inte riktigt ha orkat hela vägen men det räckte inte för Shinawatra som sparkade Svennis efter en vår som lämnat lite för mycket att önska. Istället anställdes Mark Hughes med löften om en stor kassakista. Vad som gick genom Hughes huvud när han insåg att det inte fanns några pengar och Shinawatra blev internationellt efterlyst för korruption kan man bara ana. I sista stund innan transferfönstret stängdes såldes klubben till Abu Dhabi United Group. Den nye huvudägaren, shejken Mansour bin Zayed Al Nahyan, planerar att göra City till en av världens största klubbar och satsningarna har inte låtit vänsta på sig, både på och vid sidan av plan.
Under transferfönstrets sista minuter den sista augusti 2008 återhämtades Shaun-Wright Phillips från Chelsea och ett tillskott i form av Robinho från Real Madrid för 32 Miljoner pund. Sportsligt blev inte säsongen 2008/09 någon större succe med en slutplacering som nummer 10 i ligan. Den nye tränare Mark Hughes kallade året för ett inventeringsår och stora pengar satsades under sommaren på att värva etablerade spelare. Klubben hämtade in Adebayor, Tevez, Santa-Cruz, Lescott och Kolo Toure. Trots alla nyförvärv lyckades inte Hughes få ordning på spelet utan City kryssade och släppte till enkla baklängesmål. I början på december 2009 var tålamodet slut med den gamle United spelaren och han ersattes av den förre Inter tränaren Robert Mancini.
Med Mancini stabiliserades försvarsspelet snabbt och laget klättrade i ligan och var mycket nära att kvalificera sig för Champions Leauge men klubben slutade på en femte plats säsongen 2009/10. Mancini förstärkte laget under sommaren med bland annat Yaya Toure och David Silva från den spanska ligan. Nu förfogade Mancini över en trupp som hade möjlighet att utmana om en Champions Leauge plats. Mancini hade dock en del problem med stora de stora egon som Mark Hughes tagit till klubben bland annat i form av Craig Bellamy, Emmanuel Adebayor och Robinho. För att vinna omklädningsrummet tog han in den gamle Interspelaren Patrick Vieira. Efter en stark avslutning på ligaspelet hamnade Manchester City på en 3:e plats i ligan som gav en direktplats till Champions Leauge. Klubben vann FA Cupen efter att i semifinalen slagit Manchester United med 1-0 och i finalen Stoke med samma siffror efter mål av Yaya Toure.
När den första titeln var bärgad efter 35 år var det dags att försöka utmana om ligatiteln inför säsongen 2011/12. Under sommaren hämtade klubben in Gael Clichy och Samir Nasri från Arsenal och Sergio "Kun" Aguero från Athletico Madrid. Roberto Mancini ansåg att det var viktigt att bli det spelförande laget och göra flera mål för att kunna utmana om titeln. City började säsongen starkt och man fullständigt vräkte in mål både på hemma och bortaplanen. Under hösten vann man bland annat med 5-1 mot Tottenham på White Hart Lane och med legendariska 6-1 på Old Trafford. Under vintern kärvade spelet på bortaplanen och ligaledningen som City höll från oktober till början av mars månad försvann till ett underläge till 8 poäng mot Manchester United. Under april månad startade ett nytt segertåg för City och efter att ha vunnit derbyt mot United hemma på Etihad Stadium den 30 april återtog man ledningen i ligan. Med två omgångar kvar väntade Newcastle och bortasvaga QPR hemma. Vinst och det första guldet sedan 1968 var ett faktum. Den sjätte maj vinner City borta mot Newcastle med 2-0 efter två sena mål av Yaya Toure. Nu gäller det att besegra QPR i sista matchen för att vinna matchen. Med 90 minuter spelade leder QPR med 2-1 trots att City pressat hela matchen. Guldet ser att att bli sand men efter 91:30 kvitterar Edin Dzeko och två minuter senare skrivs historia när Sergio "Kun" Aguero skjuter säsongens sista mål som ger Manchester City dess första ligatitel på 44 år.
