Optimism räcker inte i längden
Sommaren 2007 har varit en händelserik sommar för Newcastle. Det allra mesta i klubben är nytt från spelare, manager, ledning, ägare till arbetsmetoder, spelsystemet och klubbens policy. Under tiden har optimismen kring klubben ökat. Detta hos så väl spelarna som fansen och förväntningarna på säsongen är återigen högt ställda.
Premiären blev framgångsrik och tongångarna bland fansen nådde nya höjder. Tack vare Spurs katastrofala inledning var vägen till en Europacup plats vidöppen. Nu skulle man knipa femte platsen utan större bekymmer. Optimismen var på topp.
Men gårdagen lyfte ner oss på jorden. Villa var på besök och deras medelmåttiga lag skulle köras över. Som vi alla vet blev så aldrig fallet. Martins grabbar spelade ingen propaganda fotboll men de spelade på våra svagheter. De backade hem, skar av anfallsmöjligheterna för Newcastle och ställde om snabbt till anfall. En taktik som i efterhand visade sig vara mycket framgångsrik. I mitt tycke hade man matchens fyra bästa målchanser men fick bara till ett farligt avslut. Hade Villa haft skärpan i denna match hade man vunnit, inget snack om saken.
För mig blev matchen en riktig tankeställare. Var vi tillbaka på ruta ett? Kommer Sams era inte bli så framgångsrik som vi trott? Varför hade vi så svårt att skapa något? Varför såg spelarna så pass försiktiga och rädda ut? Vad var det som gick fel trots allt borde all optimism inför denna match ha räckt till tre poäng mot ett förmodat mittenlag. Min förklaring ligger i O’Neills vinst över Allardyce. Hans taktik föll väl ut och Newcastles chans var att göra mål på inlägg, hörnor och frisparkar. Det fanns visserligen nickstarka spelare i Newcastle men Laursen, Mellberg och Carew vann allt. Vi gav de inte ens en match i luftduellerna. De dominerade fullständigt. Ens första tanke efter match var därmed att andra lag kommer spela på liknande vis och att vi därmed kommer tappa oerhört många värdefulla poäng på hemmaplan denna säsong.
Men den viktigaste uppfattningen jag bildat mig efter denna match är en annan. Vår stora akilleshäl i dagens trupp var solklar. Laget var inte tillräckligt samspelat och det saknades kreativitet. Den första punkten kommer med tiden. När laget har så pass många nya ansikten och spelmodeller tar det alltid tid att få det att fungera. Vi vann premiären på optimism och hårt arbete. Spelarna gick in och gav sitt yttersta och optimismen gjorde att de kunde känna sig lite tryggare i sig själva. Något som gjorde att vi fick marginalerna på vår sida. Mot Villa hade optimismen övergått till ett lugn. Spelarna blev för trygga och det övergick ganska fort till frustration när man insåg hur pass mycket svårare matchen skulle bli. Risken är nu att spelarna skärper sig mot Boro’ för att sedan återigen falla i samma fälla. Hur ska vi då ta oss ur denna svåra situation?
Jag tror på det Hasse Backe sa i Eurotalk tidigare under året. Kamptal och utskällningar är inte det viktigaste. Grunden till framgången ligger i de taktiska förberedelserna. Spelarna måste känna sig trygga i sina positioner och måste veta vad de ska göra på planen. För att få denna positiva trygghet behöver de tid. Jag låter det vara osagt hur lång tid det tar men jag är villig att ge Sam en hel säsong om det är det som behövs.
Den andra punkten är kreativiteten. Vårat lag har nu många spelare som verkligen ger sitt yttersta men på mittfältet saknas kreativitet. I Milner och Duff anser jag att kanterna är relativt bra ställt på den fronten. De kan göra sin gubbe och komma till inlägg. På innermittfältet har vi Geremi som visat sig vara en skicklig passningsspelare. Problemet med Geremi är dock att hans passningar ska bygga grunden i anfallen, inte slå de avgörande passningarna. Vi har Emre som kan slå de avgörande passningarna men turken har under de två senaste säsongerna visat sig vara för ojämn. Han vill mycket men får inte den tid och plats för att leverera i den mån vi hoppades på att han skulle. I Joey Barton har vi målskyttet och någon som verkligen fyller på i anfallen men han bär inte på någon universalnyckel till alla motståndares försvarsspel. Kieron Dyers finurliga passningar, kvicka löpningar och smarta spel hade kunnat vara en lösning men han är numera ett avslutat kapitel. Vi behöver vår egna Arteta i sådana här matcher och tills vi fått en kommer vi fortsätta tappa välbehövliga poäng på hemmaplan.
Summa summarum är att optimismen räckte för att slå Bolton. Men vill vi återigen bli ett topplag måste vi ha fått in mer taktisktrygghet och kreativitet i laget. Något som bara kan göras genom spelarförstärkningar och framför allt att Allardyce får tid på sig.
Det var kul så länge optimismen varade men nu är smekmånaden över. Optimism räcker inte i längden.
