2013/14: Jag hatar att hata det här.
Det värsta är inte förlusterna, det finns ju faktiskt de som har det värre. Det värsta är att fotboll har blivit så ointressant. Avsaknaden av falska förhoppningar sprider dessutom ett hat mot de som tog dem ifrån oss. Men man kan ju inte göra som Newcastle. Man kan ju inte ge upp.
Newcastle har nästan alltid insvepts i en återkommande profetia om oändligt mörker där galenskaper avlöser varandra. Förvandlats till åtlöje i form av värvningar, ägare, resultat, nedflyttningar, arenanamn, sportchefer och sponsorer. Supportrar som slår hästar. Och det stämmer, det finns värre saker än att komma 10:a. Men det har ta mig fan aldrig känts så här.
Nu känns det inte alls.
Inga nerver, ingen ångest och ingen lycka. Inga falska förhoppningar. Ingenting att glädjas åt eller bli förfärad över. Jag är inte arg, ledsen eller frustrerad. Glad, hoppfull eller stolt. Mitt supporterjag bara är. Precis som Newcastle United. En relation som existerar för att existera till en klubb som existerar för att existera.
Någonstans fanns en idé om att de komiskt likartade förlusterna med tre och fyra måls marginal skulle leda till någon form av konsekvens. Men så påminns man; det spelar ju ingen roll hur dåliga vi är, hur bra det skulle kunna vara eller vad Newcastle United egentligen handlar om. Han har ju gjort allt som krävs av honom. Den enda gången jag har upplevt något annat än en farligt långsam vilopuls under vårens matcher, är när motståndarna närmar sig vårt straffområde. Inte av oro för att vi ska hamna i trångmål, utan i hopp om att vi ska bli fullständigt massakrerade för att tvinga fram förändring. Man tröttnar ganska fort på att fira motståndarmål.
Varför händer det här?
Jag orkar inte förklä orsaken i någon saklig förklaringsmodell längre. Det finns historien om varför Alan Pardew blev manager i Premier League igen. Under tre och ett halvt år har vi tvingats anpassa oss till hans genomtråkiga idé om vad som är fotboll. Det finns historien om Mike Ashleys livsåskådning och konsekvenserna för Newcastle. Liksom i andra delar av hans liv handlar det om att omge sig med folk som gör som han säger, som står i tacksamhetsskuld och som hjälper honom att bli ännu rikare.
Inget annat är viktigt.
Mike Ashley och Alan Pardew mördar Newcastle United. Hela mitt liv som supporter har handlat om krossade illusioner. Men nu finns det inga illusioner att krossa. Affordable football är genidragens genidrag. Många av de mest högljudda säsongsbiljetterna har avslutats och det började äntligen röra på sig mot Cardiff. Men Newcastle lyckas fortfarande dra drygt 52 000 personer till St. James' Park. Med hjälp av sin säregna cynism och fantastiska förståelse för konsumtionssamhällets mest centrala mekanismer är han på god väg att förvandla en sportslig institution till ett rabattfyllt nöjesfält. Det är billigt att se ett Premier League-lag i en av landets fattigare delar. Gott folk, kom till St. James' för en heldag, i halvtid kan ni tävla med Wonga och några av världens bästa spelare kanske finns på planen.
Sträva framåt är inte viktigt.
Viktigt är däremot att inte skapa förväntningar, aktivt motarbeta de som bryr sig mest om andra värden och hela tiden paketera upplevelsen Newcastle United i andra saker än sportslig framgång. Beslagta banderoller och porta media. Ni andra får billig pizza om vi gör mål. Vi slutar gärna 10:a, det är ju det bästa avståndet från både botten och toppen, där den ekonomiska kalkylen inte behöver justeras. Ingen risk nedflyttning och ingen risk för europaspel med krav på breda trupper. Därför gav vi upp halvvägs. Därför är det här ingen vanlig mittenplacering. Det är en pågående nära-döden-upplevelse i slow-motion.
Det är också en övning i hat.
Hela relationen går nämligen ut på att hata. Hata Mike Ashley, hata Alan Pardew, hata Lee Charnley, hata Wonga, hata Sports Direct, hata långbollar, hata vänsterbacksbytena, hata defensiv fotboll, hata Dan Gosling, hata att fans hatar varandra fast de vill samma sak och hata varje litet yttrande från en klubb som jag inte vill något hellre än att kunna önska lycka igen.
Jag hatar att hata det här.
Newcastle känns som en reflektion av allt som är fel, allt som glömts bort i den mer och mer smärtsamma strukturella förändringen som gjort det så förbannat ointressant med fotboll alldeles för ofta. Manchester City, PSG och alla andra som betalar någon typ av årlig prenumerationsavgift för all framgång. £27 jävla miljoner för Luke Shaw, Diego Costa till Chelsea och låtsassanktioner mot alla klubbar som inte rättar sig efter världens minst betydelsefulla ekonomiska ramverk lanserat av etablissemanget som står sida vid sida med Gazprom när Ukraina går under och lägger locket på för apljuden i halva Europa och arrangerar VM i Qatar där alla dör och i Ryssland som lagstiftar mot homosexuella. Fotboll kan kännas så meningslöst ibland. Som sport måste den hitta en väg ut ur det här. Precis som Newcastle.
För man får aldrig göra som vi gjorde i år. Man får aldrig ge upp.
“Don’t ever give up on your club, keep supporting it, it’s your club and trust me one day you will get your club back and it will be everything you wanted it to be. Newcastle United is bigger than anyone. It hurts I know, but just keep going, he is only one man, we are a city, a whole population. Trust me.”
Kevin Keegan, maj 2014
