En seger som inte går att beskriva med ord
Det var långt ifrån vackert. Men det spelar ingen roll. Vi har fått upprättelse. Ian Holloway – Plymouth Argyle 0- 1
Det var ingen match mot Leicesters stolthet. Hur man än vred och vände på det innan så var det inget annat än en match mellan två parter där kärleken visade sig vara bedräglig. Det märktes.
3000 Argylesupportrar fanns på plats, en massiv siffra även om vi är vana vid stora bortaföljen. Stödet blev enormt vokalt, dock inte lika mycket visuellt eftersom Leicesters matchvärdar i samarbete med polisen konfiskerade allt som var menat mot Holloway (till och med fejkade 20 £-sedlar med Holloways ansikte tryckt på).
Argyle ställde upp med en någorlunda väntad startelva. Undantagen var att Nadjim Abdou tog en plats på innermittfältet tillsammans med Lilian Nalis. Jim Paterson fick sin första debut sedan flytten från Motherwell. Dock inte i försvaret som många trott utan som ersättare till Chris Clark som lämnade återbud på grund av skada. Framåt fick Rory Fallon som väntat nöta bänk och som väntat fick istället Jermaine Easter chansen.
Wotton - ett grönt hjärta på bänken
Genidraget från manager Paul Sturrock fanns dock på bänken. Undertecknad hoppades på att få se Paul Wotton där enbart för moralens skull och mycket riktigt (och överraskande) fanns han där. Det blev inte en spelad minut men att ha en spelare som varit med i Argyles a-trupp sedan 1995 och spelat nästan 400 ligamatcher betydde så mycket i en match som väckte så mycket känslor på förhand.
Och likt det nuvarande förhållandet mellan Holloway och Argyle så blev det ingen vacker match. Känslorna svallade över i båda lagen och det ledde ofta till mindre lyckade pass. I efterhand höjde sig dock två stycken sig över mängden. Luke McCormick och Peter Halmosi.
Målvakten McCormick började med att göra ett par ingripanden när Leicester tidigt försökte ta initiativet genom en typiskt galen brittisk do or die attityd. Men efter den första anstormningen arbetade Argyle sig in i matchen, hade några bra halvchanser tills...
… det var dags för Peter Halmosi.
Leicester misslyckades med att rensa bort en inläggssituation, Lilian Nalis tog tag i bollen och spelade sedan ut till Halmosi som sköt lågt och hårt förbi Ben Alnwick i Leicestermålet.
0-1 och 3000 Argylefans bröt ut i massivt vrål.
McCormick i världsklass
I andra halvlek var det sedan dags för Luke McCormick att fram allt i sina egenskaper. Målvakten har från och till varit kritiserad för att inte vara tillräckligt bra men ingen, absolut ingen, kan ha varit missnöjd med hur han agerade mot Leicester.
Mot slutet gjorde han en räddning som var i absolut världsklass. Matt Fryatt skarvade en Leicesterfrispark som såg ut att dala över McCormick i mål. En fullkomligt lysande tippning över ribban räddade dock Argyles ledning och skulle visa sig matchavgörande.
Matchen i sig var inte vacker som sagt. En usel plan gjorde sitt till två lag som uppenbarligen var spända i spelet. Men det spelar ingen roll.
En 19 matcher lång svit (17 serie- och 2 cupmatcher) är tillända. Plymouth Argyles första seger i Leicester har äntligen tagits. Men det var inte det eller faktumet att vi nu är två poäng från en playoffplats som gjorde att segern var så skön. Det var revanschen som togs.
Igår mötte vi den där kärleken som krossade våra hjärtan och våra drömmar. Igår tittade vi varandra rakt i ögonen, och det var vi som gick därifrån med en enorm självkänsla igen.
Ian Holloway var inte värd vår kärlek. Vi är mycket bättre än honom. Och den fullkomligt fantastiskt härliga trepoängaren igår gör att vi kan lägga honom bakom oss.
Steget från en miserabel januari månad till fullkomlig extas har aldrig, aldrig varit kortare som de 90 minuter som spelades igår.
