The Geordie Messiah del I: Kungen kröns
Det många tycks ha glömt i dagens fotbollsvärld när man pratar Keegan och Newcastle är hans tid som spelare i klubben. Det varade förvisso enbart under en kort period men arvet han efterlämnade lever kvar än idag.
Kevin Keegan är sedan januari månad tillbaka i klubben som manager. Anställningen har ifrågasatts av många men bland klubbens äldre supportrar finns det ingen tvekan om att han är rätt man för jobbet. Banden mellan de och honom är unika. Delvis för det han åstadkom senast han var manager under nittiotalet men denna sanna kärlek sträcker sig längre tillbaka i tiden.
Grunden las under den korta period som han spenderade som spelare i klubben. Det varade förvisso bara i två säsonger men avtrycket som han lämnade lever i allra högsta grad kvar än idag.
Bakgrunden
För att ge en djupare inblick i relationen mellan Kev och känns det som att man måste börja långt innan han ens skrev på för klubben. Det han, och framför allt klubben i sig, upplevde innan 1982 har i allra högsta grad med saken att göra. Härmed följer därmed en utförlig tillbakablick vad som skedde i klubben innan dess att Keegan anlände.
Keegans karriär innan NUFC
Kevin föddes den fjortonde februari 1951 i Doncaster, South Yorkshire. Hans far var (/är, vet ej om han lever) Geordie, dvs född på Tyneside, och det skulle visa sig bli en betydande faktor när han sommaren 1982 valde att lämna Southampton för Newcastle.
Under sin uppväxt hejjade han på Wolverhampton där hans stora idol Billy Wright höll till. En spelare som likt Kev var liten till växten men som spelade med ett stort hjärta och hög arbetsmoral. Kevin sa nyligen i en intervju att Billy var beviset för att han själv kunde lyckas. Han fick nämligen höra under hela sin uppväxt att han var för liten (han är idag 173 cm lång) för att bli fotbollsspelare. Det skulle visa sig vara alldeles fel.
Hans proffskarriär började i Scunthorpe United efter det att han blivit nekad ett kontrakt med sin hemstadsklubb Doncaster Rovers. Han stannade där i fyra år och hann göra arton mål på hundratjugofyra matcher.
Därefter bar det av till Liverpool där han var en stor stjärna i klubbens legendariska lag på sjuttiotalet. Jag tänkte dock inte gå in särskilt mycket om hans tid i Merseyside klubben då det finns oändligt mycket att läsa om det på diverse LFC sidor. Bland annat denna läsvärdiga artikelserie som Liverpool redaktionen här på Svenska Fans har att erbjuda. Det blev sammanlagt sex år i den berömda röda dressen där han gjorde sextioåtta mål på tvåhundratrettio matcher. Han vann även ligan tre gånger samt FA cupen, UEFA cupen och Europa Cupen en gång vardera.
1977 lämnade han Merseyside och flyttade till Hamburg i Tyskland. Där blev han en stor stjärna och var katalysatorn bakom deras framgångsrika lag som vann Bundesliga säsongen 78/79. De slutade tvåa säsongen efter samtidigt som de förlorade Europa cup finalen mot Nottingham. Som grädde på toppen av moset blev Kevin dessutom utsedd till Europas bästa fotbollsspelare både 78 och 79. Utanför planen var han även en stor hit bland fansen som kallade honom för Mighty Mouse (ursprungligen en tecknad figur). Kev släppte även en singel som blev en succé i Tyskland. Låten hette Head over Heals in love och låg ett tag på tionde plats på den tyska topplistan. Ni kan höra den här på egen risk…
Keegan vantrivdes utanförplanen trots den stjärnstatus han fått. Därav ville han flytta hem till England och då klev Southampton in och köpte loss honom. Hans facit i tyskland blev trettiotvå mål på nittio matcher. För vidare läsning om hans tid i Hamburg finns det en kort men läsvärdig artikel här som var skriven inför VM 2006.
Övergången höjde ögonbrynen hos många då Sydkustklubben inte var en utav landets största. Däremot så blev de en utav de bästa under Kevs tid i klubben. Första säsongen så slutade man sexa vilket då var klubbens högsta placering någonsin. Under sin andra säsong blev Keegan utsedd till ligans bästa spelare när han själv stod för hela tjugosex ligamål. Sammanlagt under sin Soton’ karriär spelade han sextioåtta tävlingsmatcher och gjorde trettiosju mål.
Krisklubben
De som tycker vi fått genomlida mycket ont de senaste säsongerna ska nog vara tacksamma för att de inte är några år äldre. Hade de varit det hade de fått uppleva sjuttio- och åttiotalet som inte var någon dans på rosor.
Klubben höll för det mesta till i andradivisionen och hade man åkt ur den fanns det risk för att man skulle gå i konkurs. Vid sidan av planen så var det även mycket turbulens i ledningen som ofta inte drog jämnt med de managers de själva anställt. Något som hela tiden tycktes leda till att man blev tvungna att sälja sina stora stjärnor på grund av den ansträngda ekonomin. På läktarna hade man även, likt alla andra engelska klubbar på den tiden, stora problem med huliganism och rasism.
På tal om försäljningar av storspelare så var det just det som skedde 1976 då Malcom MacDonald flyttade till Arsenal för den bisarra summan £333 333,33. Super Mac hade under sina fem år i klubben vuxit ut till en ikon och var avgudad bland fansen. Faktum är att han efter Jackie Milburn och Alan Shearer av många anses vara klubbens tredje bästa spelare att ha burit vår traditionsrika tröja med nummer nio på ryggen.
Hursomhelst så var försäljningen av honom startskottet för en negativ spiral som genomsyrade klubben de åren som följde fram till dess att Keegan anlände 82. Fansen var minst sagt upprörda och tvekade inte en blekaste sekund på att visa upp sitt missnöje. Tyvärr oftast på fel sätt.
Säsongen som följde såg klubben ett manager byte från Dinnis till McGary efter en svag inledning. McGary var en typisk brittisk manager som stod för en tuff ledarstil. Han lyckades förvisso till en början men när lagets formkurva sedan avtog åkte man ur den högsta ligan. Han ledde sedan laget i två raka säsonger i det som då kallades the Second Division utan att lyckas få laget på rätt spår igen. Han fick sedermera sparken 1980 och då klev Arthur Cox in i bilden. Samme Cox som idag är klubbens assisterande manager.
Cox var förövrigt raka motsatsen till McGary. Han gjorde sig av med alla de destruktiva spelare som hans företrädare hade tagit till klubben och började förespråka en offensiv fotboll. Det gick förvisso trögt de två första säsongerna men i och med Keegans ankomst så tog klubben ny fart. Han ledde tillslut laget tillbaka in i den högsta ligan innan han avgick sommaren 84 på grund av att han inte kände fullt förtroende från ledningen.
Som en blixt från klar himmel…
… slog nyheten ner på Tynesides klara himmel under augusti månad 1982. Kevin Keegan satt på ett plan som var på väg mot Newcastles flygplats för att skriva på för Newcastle United Football Club. Eufori bröt ut bland fansen på Tyneside när man fick höra att en av landets bästa spelare genom tiderna var på väg till klubben. Nyheten dominerade även framsidorna på landets stora tidningar. Det sägs att när han väl hade landat blev han omringad av en stor flock journalister som förföljde honom hela vägen till klubbens anläggningar. Det kan förvisso låta som vardagsmat i dagsläget men på den tiden var det inte alls lika vanligt förekommande.
Trycket kring klubben ökade kraftigt och inom tjugofyra timmar från det att han anlänt var kön för säsongsbiljetterna så pass lång att klubbens supportrar hade ockuperat de kringliggande gatorna som befinner sig bakom Gallowgate läktaren. Alla ville ta del av det som komma skall och tron på klubben hade återfunnits bland fansen efter flera år av misär. Liknande scener gick även att skåda inför Keegans premiär match. Alan Shearer har berättat att han fick stå och köa från klockan tio på förmiddagen (matchen spelades fyra på eftermiddagen) för att lyckas få tag i en biljett. Vidare så har han även påstått att trängelsen på Gallowgate var stor. Klubben hade släppt in så många åskådare som var möjligt. Det fanns ingen som ville missa den här matchen. Det märktes om inget annat på publiksiffran som slutade på 35 718. Siffran var en fördubbling i jämförelse med säsongssnittet från året innan. Arena var därmed slutsåld för första gången på länge.
Keegan levererar
Premiären blev dessutom en match som åskådarna sent kom att glömma. Delvis för det massiva trycket men även det faktum att huvudpersonen i fråga stod för ett hattrick när QPR besegrades. Vinsten följdes upp med ytterligare en mot Blackburn. Lagets form avtog drastiskt därefter och man vann bara fem utav de tjugotvå matcher som följde. Därför blev värvningen av Terry Mcdermott väldigt betydelsefull. Laget ryckte upp sig strax efter det att han tillkommit till truppen. Man avslutade säsongen starkt med elva vinster och fyra oavgjorda på de arton sista matcherna. Det betydde att man var med i kampen om uppflyttningen men slutade tyvärr tre poäng ifrån Leicester på tredje plats.
Keegans prestationer under debutsäsongen var stundtals fenomenala. Hans kombination av spelförståelse i yppersta världsklass med hans höga arbetsmoral gjorde honom till ligans klart mest lysande stjärna. Faktum är att han i ett flertal matcher försökte sig på passningskombinationer som medspelarna aldrig hängde med i. Därav misslyckades laget med att till fullo ta vara på hans naturbegåvning. Trots det så levererade ändå den då ålderstigna stjärnan. Han slutade på tjugoen ligamål på trettiosju matcher och låg bakom allt i anfallsväg. Bland fansen var det heller ingen tvekan om vem som var störst. Keegan hade tagit Geordie fansen med storm och var numera Tynesides stora stjärna.
Turbulent sommar
Allt var dock inte frid och fröjd i fotbollens Mecca. Kevin hade bara skrivit på för en säsong när han värvades. Därmed ställde han krav på ledningen att man skulle storsatsa inför nästa säsong om han skulle skriva på ett nytt kontrakt. Kontraktsförhandlingarna drog ut på tiden men tillslut höll Kev det han lovat fansen och tecknade ett nytt årslångt kontrakt. Det enda problemet var att ledningen hade motvilligt nog varit tvungna att gå med på en klausul som innebar att spelaren i fråga fick avbryta kontraktet innan säsongens slut om klubben inte var på rätt väg.
Manager Cox insåg också att han behövde förstärka inför den kommande säsongen ifall att laget skulle kunna ta vara på Keegans storhet. Därmed valde han att sälja lagets stora målskytt Imre Varadi till Sheffield Wednesday. Beslutet gick inte hem hos fansen då Varadi hade öst in mål under sina tre år i klubben och vunnit den interna skytteligan de två gånga säsongerna. Ledningen fick därmed utstå massiv kritik och turbulensen var igång. Man fick också en trevande start på ligan och låg på en blott sjunde plats efter augusti och september månad.
Treenigheten
I slutet på september hade Cox tillslut hittat sin ersättare för Varadi. Det blev däremot ingen glamorös och beprövad värvning. Istället valde han att köpa hem Geordie sonen Peter Beardsley som fem år tidigare hade blivit släppt utav klubben. Peter hade under tiden hunnit med att gå till Carlisle och sedan kanadensiska Vancouver Whitecaps innan han fick chansen att representera sin hemstads klubb. Till en början blev det som avbytare men i oktober månads första match fick han chansen att spela från start när Portsmouth kom på besök. Det skulle visa sig vara ett genidrag från Arthur Cox sida.
Cox val att starta med trion Keegan, Waddle och Beardsley höjde många ögonbryn på Tyneside. Laget saknade nu en riktig target och med tanke på hur fotbollen såg ut på den tiden i England var många skeptiska. Ack så fel kritikerna hade skulle det visa sig. Trion fann varandra direkt och mot Portsmouth lade de grunden för en 4-2 seger där Waddle stod för två mål och Keegan för ett. Därefter stod Charlton på spelschemat och matchen skulle sändas på Match of the Day. Efter en trevande första halvlek där gästerna hade tagit ledningen fick Saint James’ publik bevittna en klassisk Keegan kväll. Kev stod för två sena mål och såg därmed till så att segern var i hamn.
Arthurs anfallsglada lag reste sedan till södra Wales för att möta Swansea och Cardiff inom loppet av fyra dagar. Utgången blev bästa tänkbara då laget vann båda matcherna (2-1 och 2-0). Newcastle låg därmed trea i tabellen och nu väntade ett stormöte med tvåan Manchester City hemma på Saint James’ Park. Förväntningar var på topp och stämningen var elektrisk redan innan avspark. Utanför arenan var köerna återigen så pass långa att alla inte kunde komma in. Med facit i hand kan man konstatera att det verkligen var synd om de som inte lyckades ta sig in på arenan. Matchen blev nämligen en utav klubbens mest klassiska genom tiderna. Man fullkomligt krossade sina gäster och vann tillslut med 5-0 efter det att Beardsley stått för ett hattrick. City kom ändå undan med blotta förskräckelsen eftersom deras målvakt storspelade den kvällen. Vissa har till och med hävdat att han var den enda anledningen till att förlusten inte blev tvåsiffrig.
Oktober månad innebar alltså full pott för NUFC. Något som anfallstrion Beardsley, Waddle och Keegan låg bakom. Cox hade lyckats hitta två spelare, Waddle tillhörde förvisso Newcastle innan Keegans ankomst men hade inte blommat ut förrän först denna säsong, som gjorde att man kunde få ur det bästa ur lagets superstjärna. I mångt och mycket spelade man även en slags fotboll som vi än idag kallar för framtidens fotboll med många löpningar och passningskombinationer.
Klasskillnad i laget
Newcastles hade nu fått förnyad respekt av sina motståndare. Alla var uppmärksammade om lagets livsfarliga anfallsvapen. Det skulle dock visa sig att klasskillnaden som rådde i laget skulle bli avgörande. Under de månader som följde var lagets prestationer ojämna. Förstärkningar behövdes för att höja kvalitén på truppen. Framför allt i backlinjen som hade fått utstå stor kritik. Cox valde då att köpa in en viss Glenn Roeder från QPR för £120 000. Roeder effekten blev inte stor och kort därefter sa managern själv att lagets backlinje emellanåt inte varit med i matchen. Han tänkte däremot inte ändra på sin filosofi. Istället gick han ut och sa följande: There is no way I will send out a team with the sole intention of playing for a clean sheet. I will not be associated with negative tactics. Budskapet var solklart. Newcastle skulle fortsätta satsa på sin offensiva fotboll med den knivskarpa anfallstrion i spetsen.
Beardsley trivs i rutan
Kemin mellan Beardsley och Keegan var något utöver det vanliga. De var ligans farligaste anfallsduo och emellanåt fick hela nationen bevittna deras storhet. I början på februari sändes Newcastles bortamatch mot Portsmouth på TV. Peter The Great, som han sedan kom att kallas, visade då vilken fenomenal spelare han var. Framspelad av Keegan i en snävvinkel lyckades Beardsley göra mål från ingenting efter att ha fintat sig förbi så väl målvakt som backar. En månad senare var Newcastle återigen med på Match of the Day och Beardsley stod för ytterligare ett minnesvärt mål. Med ryggen vänd mot mål cyckelsparkade han in en boll från Keegan i mål.
Under tiden hade lagets prestationer börjat förbättras också. Inför de sex sista matcherna på säsongen låg man på en tredje plats vilket innebar uppflyttning. Man hade även fyra poäng till godo gentemot Grimsby och Manchester City som låg på de två efterföljande platserna. Platsen i Division One säkrades först i den näst sista omgången när Derby kom på besök. Newcastle stod då för en strålande insats när bortalaget besegrades med 4-0. Keegan gjorde då sitt sista framträdande i en tävlingsmatch för Newcastle och krönte insatsen med ett mål.
Keegans avskedsmatch
Under säsongen hade det spekulerats mycket i Keegans framtid. Han meddelade dock ett par månader innan säsongens slut att han tänkte lägga av efter säsongen. Därför anordnades en avskedsmatch i hans ära efter säsongens slut. Motståndet stod hans gamla klubb Liverpool FC för. Matchen slutade 2-2 efter det att Keegan gjort mål på straff i första halvlek och Mcdermott fastställt slutresultatet med ett volleyskott från en hörna.
Matchen i sig var dock obetydlig. Det var scenerna som utspelade sig efteråt som kom att leva vidare långt efter det att de utspelats. Keegan sprang nämligen äro varv efter äro varv och tackade av publiken för deras stöd han fått. Fansen i sin tur visade sin tacksamhet för allt han åstadkommit och givit de under de två gånga säsongerna.
Avslutningen var ett minne som kommer att leva kvar för evigt på Tyneside. Inför fyrverkerier och stort jubel gick Keegan ner på två knän och bugade inför fansen innan han hoppade in i en helikopter och flög iväg.
Keegans inflytande
Det är nästintill omöjligt att beskriva i ord vad hans inflytande på klubben var under åttiotalet. Det är en saga som började med kärlek vid första ögonkastet och fortsatte att eskalera till oproportionerliga höjder. En betydande faktor var hans engagemang utanför planen. En annan den fotboll han bjöd på. En tredje hans likheter med Geordie fansen.
Utanför planen
Kanske den största orsaken till att Kev blev så stor under så kort tid i klubben var hans arbete utanför planen. Han tackade i princip aldrig nej till välgörande ändamål. Han tog sig också alltid tid för fansen när han var ledig. Detta höll i sig under hela den period som han var i klubben trots att han var mannen alla ville åt. Det säger mycket om vad för typ av person han är. Framför allt eftersom det tycks ha varit en genomgående trend för Kevin. Även under sin tid i Liverpool och Hamburg tog han sig alltid tid för fansen.
En annan aspekt som hör ihop med den nyss nämnda var hans starka koppling till fansen. Keegan må inte vara en fullbordad Geordie men ingen förstår sig på detta folkslag lika väl som honom. Jag vet inte vad det beror på och hur det uppstått men gissningsvis skulle jag säga hans far. Han har förmodligen anammat mycket från den arbetarklass mentalitet som han präglades utav under sin uppväxt. Det märks om inget annat på den riviga spelstil han hade.
Spelstilen
Traditionens makt är stor i fotboll. En genomgående trend i NUFC historia är den offensiva fotbollen och resultat. Vi har aldrig åstadkommit något med stabilt försvarsspel och en kontrollerande fotboll. Resultat har vi alltid nått genom att spela en offensiv och fröjdig fotboll som fått igång fansen på Saint James’. Keegans spelstil passade därmed perfekt in i klubben. Han var katalysatorn, hjärnan, hjärtat och själen i Cox lagbygge.
Nian överträffas av Sjuan
På tal om tradition och historia så är Keegans kanske största bedrift som spelare att lyckas vara störst. Vi har trots allt en utav fotbollens äldsta kärlekshistorier till ett tröjnummer. Numret jag syftar på är givetvis nian och den som burit den har alltid varit konungen av Newcastle. Det har varit en genomgående trend sedan Albert Shepherd först började ösa in mål under 1900 talets första årtionde fram till Obafemi Martins idag. Det finns dock en period i klubbens historia där den som burit nian har fått stå i skymundan. Det var de två säsongerna som Keegan spelade i svartvitt. För er som inte hejar på United så kanske det inte låter så märkvärdigt men det finns oändligt mycket bakom tröja nummer nio i NUFC. Ta bara en sådan sak som att innan Martins bar den så hade Alan Shearer, Andy Cole och Les Ferdinand den. Det är de spelarna som gjort flest, näst flest och femte mest mål i Premier League genom tiderna. Keegan är helt enkelt undantaget som bekräftar regeln.
Beardsley och Waddle
Jag har redan ägnat en del av artikeln åt Beardsley men även Waddle är värd att titta tillbaka lite på. Han blev som ung nekad av så väl Sunderland som Coventry City innan Newcastle gav honom sitt första proffskontrakt 1980. Det tog tid för Chris att anamma sig till proffslivet och han blommade inte ut på allvar förrän Keegan kom till klubben. Beardsley i sin tur var en okänd spelare innan Newcastle värvade honom 83. Gemensamt för båda dessa är dock att deras genombrott säsonger kom 83-84 och det var till stor del tack vare Keegan. Han tog de under sina vingar och vägledde de så att de utvecklades till två utav Englands mest lovande stjärnor. Det har fansen alltid uppskattat då de båda två är Geordies och utgör tillsammans med Gascoigne en trio locals som klubben fostrade under åttiotalet.
Förövrigt gjorde Waddle arton mål den säsongen de spelade tillsammans. De två säsongerna dessförinnan hade han bara gjort sju i vardera utav de. Lägg därtill att Beardsley stod för tjugo och Keegan tjugoåtta mål så förstår ni att det var dessa tre herrar laget var byggt kring.
Kuriosa
Det sägs att klubben hade så pass dålig ekonomi när Keegan anslöt att spelarna i ungdomsakademin fick stå för sina egna fotbollsskor. Då beslöt sig Kev för att på egen hand finansiera nya skor till alla.
När Alan Shearer var liten deltog han i en utav Keegans ”Blue Star Soccer Days” där han vann en tävling. Alan fick därmed besöka träningsanläggningen och träffa hela laget samt Keegan själv under en dag.
”I used to spend hours a day dreaming about the time in the future when I would step out and emulate my idol. I was Keegan daft.” – Ingen tvekan om vem Alan Shearers idol var när han växte upp.
Alan Shearer var bollkalle på Keegans avskedsmatch.
Citat om Keegans tid i klubben
"No other player in the world could have had such a dramatic effect
on the club and its supporters" - Arthur Cox
"He never lost the common touch and that's what made him great". - Jeff Clarke
"My only regret is that I didn't come to Newcastle a little earlier". – Kevin Keegan
Citaten är hämtade från denna hemsida som även varit en källa för vissa delar av texten.
YouTube klipp (klicka på namnet för att se de)
Newcastle United - Kevin Keegan – Mål från hans tid som spelare i klubben.
Kevin Keegan 1984 (Newcastle United) – Mål han gjorde eller var involverad i under 83/84 säsongen.
KEVIN KEEGAN FAREWELL GAME 1984 – Ett fem minuter långt sammandrag från hans avskedsmatch.
Newcastle United - Peter Beardsley - A Star is Born – Peter Beardsleys första visit i klubben.
Newcastle United - Chris Waddle – Chris Waddles karriär i Newcastle.
Del II & III
Del II och III kommer att komma men jag kan inte säga när. Om solen skiner som idag finns det stor risk att det drar ut på tiden. De kommer dock att handla om nittiotalet och hans år som manager för klubben. Förövrigt hoppas jag att ni har överseende med att texten inte handlade uteslutande om Keegan. Det fanns nämligen inte allt för mycket skrivet om hans tid i klubben som spelare men jag hoppas att ni fått en djupare inblick i vad han åstadkom, både på och utanför planen, under sin tid hos oss som spelare.
Källor:
Kevin Keegans Wikipedia sida.
Världens bästa sida, http://www.toonarama.co.uk Det mesta är hämtat från deras sammanställning av säsongen 83/84 men även vissa andra artiklar de skrivit från den tiden.
Boken "Shirts of Legends" ligger till grunden för det som står om Alan Shearer. Den är skriven av Paul Joanou och handlar om vår traditionsstarka tröjja nummer nio.
