Plymouth Argyle - Birmingham City 0-1
Det blev en tredje raka förlust. Fast den här var inte som de andra. Argyle ägde matchen, spelade ut topplaget Birmingham och med lite mer effektivitet framför mål och lite mer tur borde ha fått med sig minst en poäng. Som Sturrock sade efter matchen: om vi spelar så här varje vecka kommer vi vinna många fler matcher än vi förlorar.
Darkest Devon - helt bokstavligt
Argyle kom ut till matchen i sitt oranga bortaställ. Tydligen så syns inte de mörkgröna hemmatröjor så bra på kvällsmatcher och spelarna har klagat. Inför säsongen så byttes belysningen på Home Park ut och en temporär lösning har installerats i väntan på Phase Two när en helt ny läktare ska ersätta den gamla Grandstand. Den klarar med nöd och näppe ligans minimikrav och diskuterades en del igår. Efter matchen skyllde Birminghamtränare Alex McLeish sitt lags uppträdande under första halvleken med att de inte såg så bra i mörkret och att "Plymouth är vana". Jodå, vi har spelat precis en kvällsmatch hemma tidigare under säsongen...
Laget
Paul Sturrock gjorde fyra ändringar i ett nytt försök att skaka liv i Argyle och det verkade funka. Som förutspått så fick Simon Walton starta på mittfältet första gången sedan September istället för Yoann Folly (som måste ha spelat sin sista match för Argyle nu - snälla Sturrock!) Mathias Doumbé tappade sin plats som högerback, där Chris Clark ersatte och Jamie Mackie kom in istället för Clark längre fram. Rory Fallon återtog sin plats från Steve MacLean längst fram, och i mittförsvaret kom Tímár Krisztián in igen istället för Craig Cathcart. Den siste var den störste överraskningen; särskilt Folly och Doumbé förtjänade att vara utanför laget efter sina senaste insatser men inte Cathcart. Den fick igång spekulation att han kanske är på väg att återkallas till Manchester United i januari.
Första halvleken
Det var samma glöd i spelet som när Cardiff utspelades i TV för tre veckor sedan och som har mystiskt försvunnit sedan dess. Birmingham famlade mest runt i mörkret och såg inte bollen, stackarna. Romain Larrieu i Argyles mål kunde lika gärna ha spenderat första halvleken på läktaren.
Mycket kom från en livlig Jamie Mackie på högersidan som inte verkar inse att han var en Conferencespelare ifjol och ska respektera erfarna Premier League herrar som Franck Queudrue. Han kom förbi flera gånger, fixade en del hörnor men tyvärr kunde inte skapa någonting riktigt farligt.
När det väl kom till avslut var Birminghammålvakten Maik Taylor säkerheten personifierat. Han var bra placerat att rädda från båda Gallagher och Seip från bra positioner.
Halvlekens bäste sekvens började med en makalös vändning och passning från Luke Summerfield till Jim Paterson på vänsterkanten. Hans inlägg vanns i luften av Rory Fallon, men nicken kom bakom Gallagher. Gallagher försökte därför med en ambitiös cykelspark som flög centimeter över ribban.
Bästa chansen kom dock i slutsekunderna. Bollen letade sig fram till en omarkerad Tímár vid bortre stolpen efter en hörna men hans nick hittade bara burgaveln från nära håll. Han var tydligen fortfarande förbannad med sig själv efter att domaren hade blåst för halvtid kort därefter.
Andra halvleken
Det var för mycket att hoppas på att Birmingham skulle vara lika tandlös hela matchen och kort efter halvleken skapade de sin första chans. I likhet med Tímárs chans föll den till en försvarare i en position där en forward hade gjort mål, också efter en hörna. Radhi Jaidi fick inget bra träff och skottet gick utanför.
Men Argyle hade fortfarande bollen mest och Mackie var fortfarande en orosmoment för Blues. Han skapade ett par chanser genom ren entusiasm, av vilka en krävde en utmärkt räddning av Taylor och en sumpades genom ett snedträff.
Efter en timme kom avgörandet. Birminghams blixtsnabbe kantspelare Owuwu-Abeyie fick plötsligt utdelning efter att Chris Clark mest hade haft koll på honom fram till dess. Han sprang sig till skottläge och hans kanon tog i ribbans undersida och rensades till hörna. Hörnan spelades snabbt tillbaka till Lee Carsley, som var omarkerad utanför straffområdet (tydligen Paterson som slarvade). Hans skott var hårt och braplacerat men inte helt otagbart, Larrieu hade en hand på den men den letade sig in ändå.
Argyle deppade inte och fortsatte att pressa. Simon Walton fick iväg ett långskott som Taylor återigen räddade briljant. Jaidi var mycket nära att göra självmål efter att bollen studsade upp på hans smalben och kunde ha hamnat var som helst, men det blev bara hörna. Och sedan med tio minuter kvar fick Paul Gallagher en ännu bättre chans men sköt över efter att Mackie återigen hade kommit ner till kortlinjen och hittat honom med ett bra inlägg.
Analys
Ibland hatar jag fotboll. Det finns ingen rättvisa... men det kanske är bättre att förlora så här än att göra som vi gjorde mot Doncaster.
Birmingham var väldigt effektiva och det är ju målen som räknas. Tyvärr minns jag en mycket liknande match på Home Park för två år sedan som också slutade 1-0 till Blues efter att Argyle hade gjort allt rätt utom mål. Maik Taylor i mål storspelade den dagen också.
Simon Walton var ett lyft i mittfältet helt klart. Till sist har han visat varför Sturrock ville göra honom till klubbens rekordnyförvärv. Nu är det bara att hoppas att han kan upprepa bedriften och inte falla in i den slarviga och överaggressiva spelet han visade tidigare.
Clark - Mackie kombinationen på högersidan var också mycket lyckat. Owusu-Abeyie måste vara en av divisionens bästa vänsterkantspelare och Clark hanterade honom bra för det mesta. De kombinerade dessutom bra offensivt och många bra grejer kom via Mackie.
Paul Sturrock har inte förlorat tre matcher i rad i sina tidigare 232 matcher som Argyles manager. Nu ligger vi på nedre halvan igen också. Det är bara att hoppas att vi kan upprepa dagens spel mot QPR på lördag och börja vinna igen.
