Noll tre och tre noll - Del 2
Två veckor hade gått sedan matchen på Pride Park. Preston hemma stod på agendan, och en helt annan typ av matchdag likaså.
3 - 0
Klockan är drygt halv två när jag och en polare kliver av tåget i Newcastle. Det har gått lite mer än ett år sedan jag gjorde det sist och den gången var det för att bevittna ett Liverpool med Steven Gerrard i spetsen äta upp Joe Kinnears manskap, tugga ett tag, svälja och sedan spy ut det igen. Det har dessutom gått drygt två veckor sedan fiaskot på Pride Park.
Mina vänner från Derbymatchen hävdade att The Strawberry var ett dragplåster för turister och slappa människor som ville hänga bredvid arenan innan match, och att Sam Jacks – mer centralt beläget - i normala fall är mer peppat innan match. Väl på plats där hamnar vi mitt i en del av matchförberedelserna som jag inte sett förut. På en scen står en lätt överviktig farbror med Newcastletröja från 1992 och håller i en mikrofon. Bakom honom är en stor duk där bilder från en projektor visas. Tillställningen handlar om att peka på hur futtigt och dåligt Preston är på allt i jämförelse med Newcastle, och sedan sjunga något relaterat. Först ut är en bild på David Moyes, Prestons bästa tränare i modern tid. Därefter en på Sir Bobby följd av ”Walking in a Robson Wonderland”. När vi sjungit klart om Sir Bobby visas en svartvit bild på Alex James, en skotsk släpande anfallare vars status hos Prestonfansen är i paritet med Jackie Milburns hos oss. Självfallet är han inget mot Alan Shearer, vars namn skanderas i flera minuter när en bild på Nr. 9 kort därpå dyker upp.
Del tre gjorde åskådarna konfunderade till en början, men inte länge. En bild på en busstation från Preston jämfördes med Tyne Bridge, och ingen visste vad man skulle sjunga. Tystnaden förbyttes i ”Toon Toon Black & White Army” kort därpå, och bildspelet avslutades till dessa toner när man visade Deepdale och St. James’s Park. Men hånandet slutar inte där.
Inne på Sam Jacks sitter ett gäng Prestonsupportrar i fredlig anda och håller näbben i ett hörn. En av dem, en kille i 25-årsåldern bjuds upp på scenen och erbjuds en utmaning. Om han kan dricka en pint grädde, en pint juice och tre pints öl – så får Prestonsupportrarna sjunga en sång under tystnad. Annars får Toon Army härja fritt. En kort, vädjande blick mot de sina senare har utmaningen accepterats. Till en början ser det ut att gå bra, men när han inleder klunkandet av öl nummer två börjar det gå utför. För att locka till andra aktiviteter har en hink prompt placerats framför honom. Detta var något han valde att utnyttja. ”Lekledaren” greppar mikrofonen, hånskrattar åt hur han kräks och lovar publiken att det hela kommer finnas på YouTube snart. ”Fuck off, you cannot drink” lyder folkmassans svar. Vi går vidare, först till The Back Page där jag köper en replika av den här t-shirten som Lee Clark så berömt valde att klä sig i för många år sedan - och sedan till The Strawberry.
Jag valde länge mellan att stå och vråla mig hes uppe på Level 7 eller sitta bekvämt på Milburn Stand. Valet föll på det senare den här gången, och jag kan inte föreställa mig en bättre plats på St. James’s Park. Det ska givetvis tilläggas att dessa biljetter är väldigt dyra i jämförelse med många andra på arenan, men våra platser var precis framför de som Michael Chopras föräldrar hade permanent innan den lilla anfallaren gick via Cardiff till de otvättade. Inte var det dåliga platser för en så medelmåttig anfallare. Milburn Stand Platinum Club – som inte kräver mer än supportermedlemskapet för att köpa biljetter - innebär att man har tillgång till loungen och baren under den ”höga långsidan” på St. James’s Park, får gratis matchprogram och sitter väldigt bra. Något att rekommendera för den som är beredd att lägga pengar på bra platser.
Första halvlek är brutalt usel. Peter Lövenkrands slår ett inlägg via Andrew Lonergans fingertoppar som dimper ned i mål vid bortre stolpen efter några få minuter, men annars är det oerhört krampaktigt på planen och frustrerat på läktarplats. Märkbart är att de flesta som sitter runt oss har suttit där i många, många år. Tålamodet med dagens trupp är ibland väldigt kort, både på gott och på ont. Kevin Nolans belackare blir allt fler, och Andy Carrolls obefintliga positionsspel retar många, mig inkluderad. Vad som däremot också är uppenbart är att många av de äldre supportrarna inte är helt hemma när det gäller modern fotboll, utan lever kvar i det förgångna. Det är svårt att sätta sig in i deras situation, och går därför bara att reflektera över.
Patrick van Aanholt besitter – i min mening – många väldigt viktiga kvaliteter för en modern ytterback. Han är en av våra absolut bästa spelare i första halvlek och en av få som känns trygga med bollen och i passningsspelet. Vid ett tillfälle i andra halvleks första minuter blir han av med bollen vid egen kortlinje, ett misstag som inte ska försvaras i sig. Men omedelbart flyger en eller två gubbar runt oss upp och vrålar ”Get him off!”. Samma gubbar har klagat på van Aanholt på samma sätt som det klagas på Nolan och Carroll, hela matchen, mycket för att den unge holländaren överlåtit defensivt ansvar till Gutierrez. I mitt tycke på exakt samma sätt som Enrique gör vecka efter vecka med lite mer erfarenhet, och får lysande recensioner.
Till slut kan vi – efter en klart bättre andra halvlek där Danny Guthrie höjer sig ett snäpp och kontrollerar matchen på egen hand - konstatera att ytterligare tre poäng bärgats och detta ganska bekvämt. Prestons fans låter väldigt bra och ska ha beröm för hur de står upp för sitt lag. Det är lätt att bli kvävd på St. James’s, men de låter sig inte tystas av ett högljutt Level 7.
Vi avslutar dagsutflykten på The Strawberry igen, där lukten av metangas från bakfulla män håller på att driva oss till vansinne, men vi försöker insupa atmosfär istället för tvivelaktiga lukter och lyckas hänga kvar ett tag. Vi diskuterar supporterkulturen i England i jämförelse med hur det ofta uppfattas och skakar båda uppgivet på huvudet. Att engelsk fotbollskultur skulle präglas av bråk och huliganism, vilket många utomstående tror, måste betraktas som en förlegat. Varken i Derby eller i Newcastle har jag sett tillstymmelsen till ett enda tjafs förutom den överförfriskade mannen som drägglade i en dörröppning och blev ombedd att lämna puben i Derby. Det är snarare så att den brittiska fotbollskulturen nu för tiden endast präglas av glädje, kärlek till det egna laget och en sjuhelsikes massa öl - allt i väldigt oproblematisk anda.
På vägen hem tittar jag i min kalender parallellt med spelschemat. Doncaster borta ligger bra till härnäst.
