Enkel derbyseger
Ett fokuserat City körde ganska enkelt över ett blekt och hjärtlöst united på Eastlands.
Ett Manchesterderby föregås alltid av en intensiv uppladdning på alla fronter och drabbningarna blir ofta klassiska, i alla fall för en uppsättning av supportrarna. Dagens match på Eastlands, det första derbyt i Citys nya hem, sällade sig till den klassiska skaran av matcher. Robbie Fowler visade vägen redan i den tredje matchminuten med sitt 1-0 mål och efter det var det egentligen inget snack om vilka som skulle vinna. På ett inlägg från högerkanten tog Fowler snyggt emot bollen innan han lätt la in den bredvid unitedmålvakten. United svarade naturligtvis med att pressa på och ha mycket boll men skapade få riktiga farligheter. När de gjorde det berodde det mer på att Richard Dunne lämnats ensam efter att Sylvain Distin och Daniel van Buyten gjort offensiva räder än på att united spelade bra. Första halvlek var intensiv men snäll och i den trettioandra minuten gav Jon Macken Cityfansen ordentligt med hopp om en trepoängare med sitt 2-0 mål från straffområdesgränsen. Direkt efter Citymålet reducerade united genom Scholes och fortsatte att pressa halvleken ut men såg aldrig riktigt farliga ut.
I andra halvlek var det nog många som väntade sig en intensiv unitedpress, de pessimistiska till och med en kvittering, men united överraskade alla genom att producera den mest hjärtlösa prestation jag sett i ett derby. Även Kevin Keegan bör ha förväntat sig det eftersom han bytte in de mer defensivt lagda Paul Bosvelt och Trevor Sinclair istället för Steve McManaman och Claudio Reyna men City hade full kontroll på allting medan unitedspelarna passade fel, gnällde eller såg allmänt likgiltiga ut. Man kunde bokstavligt talat se hur Cityspelarna växte av att se sin motståndare så fruktansvärt usel. Ganska snart infann sig känslan av att united redan gett upp och i den sjuttiotredje minuten chippade Trevor Sinclair in bollen bakom en flaxande målvakt och framför en frågande Silvestre som lagt bollen rakt framför fötterna på Sinclair. Efter det här var partyt redan igång och även om det fanns gott om tid kvar för united att reducera och kvittera så verkade de inte intresserade av det.
Uniteds pinsamma insats var mycket Citys förtjänst och spelarna ska ha allt beröm de kan få. Man spelade smart och höll ihop laget på ett sätt man inte förknippar med Keegan. Försvaret hade alltid ett ben i vägen när united passade och man visade att man inte tänkte ge bort några poäng den här gången. Som kronan på verket, grädden på moset och pricken över i:et så gjorde Shaun Wright-Phillips ett drömmål på övertid. En Cityspelare gav honom en pass längs sidlinjen, och då menar jag LÄNGS sidlinjen. Bollen balanserade på linjen säkert 20 meter och man bara väntade på att linjedomaren skulle dra upp flaggan. Nu gjorde han inte det och SWP kunde plocka åt sig bollen och driva mot mål. Jag tror det var Silvestre som försökte ställa sig i vägen men SWP drev åt sidan och från dålig vinkel satte han upp den stenhårt i ribban och in i mål. 4-1 och förnedringen var total. En dålig vecka för united men en mycket bra för City.
Förhoppningsvis ger vinsten spelarna det självförtroende som de så väl behöver för att kunna avsluta den här säsongen på ett respektabelt sätt. Nu är det få svåra matcher kvar (även om ingen är lätt) och det är viktigt att klättra i tabellen. Varje placering betyder en hel del pengar. Derbyvinstens största betydelse tror jag är att den gav både supportrarna och spelarna ett hem. Det har inte känts som om någon varit speciellt bekväm i den nya miljön även om alla öst superlativ över den underbara stadion, men förhoppningsvis kan den här "inflyttningsfesten" ändra på det.
Blue Moon, you saw me standing...
