Äntligen
Gårdagens seger innebar att City äntligen vann två matcher i rad. Senast det skedde var april 2002.
Citys oförmåga att vinna två matcher i rad de senaste arton månaderna har gjort att man nu på slutet nästan accepterat en poängförlust redan på förhand hur klent motståndet än varit i matchen efter en vinst. Igår var dock motståndet långt ifrån klent då Aston Villa kom till City of Manchester Stadium för att ta sin fjärde raka vinst.
Keegan fick inleda utan Nicolas Anelka som skadade sig i matchen mot Portsmouth och istället fick Jon Macken och Robbie Fowler chansen att visa vad de går för tillsammans. I övrigt såg laget i stort ut som det gjort de senaste matcherna.
Matchen inleddes som vanligt lite trevande men ganska snabbt så visade City att man blivit ett bättre lag. Istället för att rusa ut som ett gäng blodtörstiga greyhounds så kände man av Villa och började sakta men säkert arbeta sig fram till lägen. De två första stod Antoine Sibierski för där det ena var ett lite väl ambitiöst långskott och det andra ett avslut på ett fint väggspel med Fowler som han borde fått på mål. Shaun Wright-Phillips visade fortsatt form och orsakde problem för Villa med sin snabbhet och sina dribblingar. Villa var inte helt uddlöst men det kändes som om City hade kontroll och i den tjugonionde minuten lyckades man få hål på David O´Learys lag med lite hjälp av Olof Mellberg. Fowlers genomskärare ändrade riktning då Mellberg försökte bryta och gav Macken ett bra läge att vända bort sin markerare och enkelt sätta bollen i det hörn Sörensen inte hade en tanke på att täcka. Ledningsmålet sporrade City och bara tio minuter senare spikade Wright-Phillips så gott som igen Villas kista för dagen då han från 20 meter tryckte in bollen med ett kanonskott förbi en förvånad Sörensen.
I andra halvlek hade City kontroll på händelserna och var närmare att utöka sin ledning än Villa var att reducera. Tills domaren visade sig lika usel som vanligt. Med några minuter kvar började Villa få en viss press på City och med en väl avvägd passning tvingade man Dunne att göra en mindre lyckad brytning. Att herrskapet landade i straffområdet var tydligen tillräckligt för att dömma straff. Det faktum att själva förseelsen ägt rum minst en halvmeter utanför hade uppenbarligen inget med saken att göra. Jag kunde direkt se framför mig hur Citys givna seger förvandlades till en poäng och Keegan fick ännu mer böter för att han haft åsikter om domaren. Nu blev det inte så. Som så ofta när en domare dömer en felaktig straff så skippades poetisk rättvisa. Angel sköt en dålig straff som David James enkelt kunde rädda men tyvärr lämnade retur på. En alldeles för nonchalant Angel valde då att missa ett helt öppet mål och istället nicka upp returen till supportrarna på läktare.
Två raka segrar, bra spel, många mål och en placering på den övre halvan. Det börjar se ganska bra ut. Robbie Fowler är bättre än han någonsin varit i City och hans roll som play-maker (medveten eller inte) har gett City ett mer varierat anfallspel. Barton blir bara bättre och bättre och tillsammans med Bosvelt har han skapat ett fungerade mittfält. Wright-Phillips håller på att bli en "City Great" och hans ändlösa trakasserande av motståndarna är en njutning att se. Det som verkligen förvånar är dock hur snabbt försvaret tillsammans med David James blivit en enhet. Visst, ibland gör de fortfarande sina bloopers, men det är inte varje match och numera lyckas de ofta reda ut det istället för att motståndaren tar ledningen eller kvitterar på ett oförtjänt mål.
