"Alla sagor har ett slut - även Goodison Park"
Få matcher i världen har väl en sådan lång och magisk historia som just Merseyside-derbyt. Två historiska ikoner till klubbar som betytt så mycket för den engelska fotbollshistorien drabbar nu samman för allra sista gången på arenan som kanske mer än någon annan förknippas med äkta engelska fotbollsupplevelser.
Ok, nu kanske en del tycker att jag tog i lite väl mycket, men även om Everton FC under senare decennier tappat mark gentemot rivalen på andra sidan Stanley Park såväl som andra storklubbar, är vår historiska betydelse för den engelska fotbollen blytung. Och det måste man även säga om de röda laget. Inte minst i staden Liverpool som andas fotboll nedärvd i generationer och åter generationer. De två klubbarna är som ingen annan kulturell företeelse stadens kanske viktigaste institutioner. Stora företag och arbetsgivare kommer och går, men de två klubbarna består. De som binder samman samhället och gemenskapen på ett sätt som ingen annan.
Skillnaden idag är väl att Liverpool numera är ett globalt varumärke av gigantiska dimensioner, som därmed inte bara binder samman scousers, utan folk över hela världen. Men för Everton är förankringen fortfarande som allra starkast lokalt, även om vi sannolikt är en av världens kanske 30-40 största klubbar. Men jämfört med globala jättar som Liverpool FC, är det ingenting.
Fördelen är väl att när supporterklubbar som Swedish Toffees har sina medlemsresor så ställer klubben upp till hundra procent för att ytterligare stärka upplevelsen. Allt handlar om en inställning att vi ska känna oss välkomna, något som också stämmer väl överens med hur det är när man träffar en vanlig scouser ute på stan, oavsett färg på supporterskapet. Det bor helt enkelt jäkligt trevligt folk i Liverpool.
Goodison Park och kvarteren kring "den gamla damen" speglar på många sätt den historiska betydelse Everton har som klubb. En arena som var först med mycket. Inte minst den enda klubbarena i England som varit värd för en VM-semifinal. Från den stund Everton lämnade Anfield Road och lät bygga Goodison Park har arenan legat i framkant under stora delar av 1900-talet, men sedan decennier tillbaka har den åldrats och klarar inte de kommersiella kraven som måste ställas på en arena för en Premier League-klubb. Istället har den utvecklats till lite av en helig plats för fotbollsnostalgiker som vill minnas hur det var att gå på fotboll förr och kanske till och med glädjas åt den arkitektur som numera är oerhört sällsynt, men präglade de flesta stora arenor förr i tiden.
Inte minst har det hållits Merseyside-derbyn i den kokande grytan och nu är det dags för det allra sista. För oss nostalgiker och trogna Goodison-besökare något alldeles fruktansvärt, men samtidigt förstår vi att allt har sin tid.
Denna gång anländer Liverpool FC som ligaledare med ett lagbygge som tycks vara ostoppbart. Dessutom med världsklasspelare som vi för närvarande varken har resurser eller lyskraft för att kunna locka till oss. Vi har precis rest oss från att ha sjunkit ned mot tabellens lägsta botten. David Moyes har lyckats skaka liv i en spelartrupp som såg både vilsen och oförmögen ut. I tre matcher på raken har det gått som på räls och reaktionen kom i och med det nesliga uttåget ur FA-cupen mot ett välspelande Bournemouth. Men just det kan vara den tändvätska som krävs för att skrälla mot serieledarna. Den sista FA-cupmatchen på Goodison kändes som en blöt nästan ljudlös fis. Inte alls värdig den brakare Goodison förtjänade.
Kanske kan det sista Merseyside-derbyt bli den där brakaren eller klang- och jubelföreställning som alla blå såväl som Goodison förtjänar. Vi kommer troligtvis att klara kontraktet i Premier League och vi är ute ut alla cuper. Det finns därmed inte så många möjligheter till fest kvar för den gamla damen. Så varför inte under det klassiska ljuset en onsdag kväll.
För det var en onsdag kväll som Goodison gungade som allra mest. De som var med pratar än idag om en stämning utan motstycke i historien. "Under the floodlights" och semifinal i cupvinnarcupen mot FC Bayern Munchen 1985. I halvtid står det 1-0 till FC Bayern, men Evertons manager Howard Kendall är inte orolig, utan säger till spelarna att de ska fortsätta mata på och så kommer "Gwladys Steet End (Evertons berömda kortsideläktare) suck the goals in for you". Och myckert riktigt; Everton kör över motståndet och vinner med 3-1, vilket innebar final. En final de vann rätt enkelt mot Rapid Wien. Men i just den där matchen mot FC Bayern var inte Goodison Park den 12 spelaren, utan den 13:e, 14:e och 15:e spelaren. Adrenalitet exploderade. Hos spelare, såväl som på läktarna. Stämningen var inte bara elektrisk - som den kan bli på Goodison - utan den befann sig mitt i ett vulkanutbrott.
Och nu är det onsdag. Och kväll. Igen... Är det någon gång den gamla damen åter ska explodera så är det nu.
Rent taktiskt är det inte så mycet att orda om. Vi måste ha koll på Mo Salah vars individuella förmåga kan sänka oss på mindre än ett ögonblick. Vi behöver också fightas utav bara h-vete på mitten. Det gäller att tänka som Winston Churchill:
"We shall fight on the beaches, we shall fight in the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender."
Men det räcker nog inte, utan våra inte alltför snabba backar måste kontrollera Liverpools snabba anfallare. Sedan får vi hoppas på moment av magi från iliman Ndiaye och en lyckträff av Beto. Och längst bak har vi "The Bank of England" - Jordan Pickford, som räddat oss så många gånger de senaste säsongerna. Och kanske, kanske får vi uppleva det sista utbrottet av sådant där galet okontrollerbart adrenalin på vårt älskade Goodison Park.
För mer uppladdning; lyssna gärna på vår egen podcast "Everton, Beatles and Beer", där vi snackar en del om derbyt. Eller varför inte LFC Stories och mitt samtal med Kristian Andersson.
"Everton, Beatles and Beer"
» Klicka här för att lyssna
LFC Stories
» Klicka här för att lyssna
