Andrachansarna

Andrachansarna

Efter ett halvår av rykten och spännande tränarnamn i överflöd har Newcastle till synes fastnat för Steve McClaren. Ingen borde vara förvånad.

Det började spekuleras vilt. Thomas Tuchel, Frank De Boer, Remi Garde, Lucien Favre, Christophe Galtier, Jocelyn Gourvennec och Michael Laudrup. Men när vi nu, sex månader senare, står inför valet av Alan Pardews permanenta ersättare är det istället Steve McClaren som tycks få jobbet på Tyneside.
Ingen borde vara förvånad.

Sky Sports rapporterade förvisso att Newcastle skulle träffa Patrick Vieira, men att förvänta sig en ordentlig rekryteringsprocess hade varit naivt. Redan när nyheterna om Vieira sipprade igenom talades det i vissa kvarter om en PR-manöver för att tvinga fram ett avtal med Sir Alex Fergusons forne assistent. Så väl känner vi Mike Ashley och hans vänner.

Just Patrick Vieira blev upphov till optimism av en enkel anledning. Han har en person och aura som för med sig respekt. En karaktär som gärna får företräda en klubb, vars inställning, status och auktoritet är något av vara stolt över. En representant av den karaktären är ju något som supportrar gärna identifierar sig med.

Men det är andra attribut som efterfrågas när Newcastle letar efter tränare. Den nära förestående anställningen av McClaren bär istället likheter med den av Alan Pardew, på flera sätt. Båda har vid tidpunkten för rekryteringen haft ambitionen att restaurera sitt rykte. Pardew efter att ha avskedats i League One medan McClaren fått lämna ett jobb i Championships mittenträsk.

"Damaged goods". Så beskrev någon den gemensamma nämnaren, och det med god anledning. Varken McClaren eller Pardew har eller har haft "otur" när de fallit genom ligasystemet och landat i andra och tredje divisionen. Efter McClarens Ligacuptitel med Middlesbrough stukades karriären av en tuff sejour med England innan en holländsk ligatitel med Twente 2010 åter skulle förbättra uppfattningen om hans förmåga.

Men därefter? I Wolfsburg, dit kosan styrdes efter titeln i Holland, tog äventyret slut i februari första säsongen efter endast sju segrar på 24 matcher. McClaren vände hem till Nottingham, men där blev det 12 poäng av 39 möjliga och resultatraden 3-3-7 på 13 matcher. I ett försök att återvinna momentum sökte han sig återigen till Twente, men efter ett år och hård kritik från supportrarna avgick han i februari 2013.

Harry Redknapp och QPR öppnade famnen till sommaren och tog in honom i sin tränarstab innan Derby frågade om lov i september. En förlorad play-off-final vid slutet av första säsongen följdes upp med en inledningsvis mycket imponerande andrasäsong innan formen avtog dramatiskt under våren.

I slutet av 2014/15 hade Derby ramlat ut från kvalplatserna till Premier League, en kollaps som kulminerade med en genant säsongsavslutning hemma mot Reading (0-3) där ödet beseglades. Derbys klubbledning tyckte sig se utveckling som gick åt fel håll och tog kontakt med Carlo Ancelottis hjälpreda Paul Clement. McClaren fick lämna, trots ersättarens frånvaro av erfarenhet. Ett modigt men progressivt beslut i syfte att fortsätta framåt.

Där befinner vi oss nu. Mot bakgrund av de senaste fem åren går det ganska fort att konstatera att inget lag i Premier League skulle nudda Steve McClaren med en glasspinne, precis som var fallet med Alan Pardew. Anledningen är enkel; McClarens stundande ställning i engelsk fotboll, de senaste fem årens karaktär, meriterar eller motiverar inte jobbet i en Premier League-klubb med uppbackning av någon sportslig logik.

Med hänsyn till Newcastle finns ännu färre argument. Låt oss påminna oss själva om att vi talar om en klubb som kan stoltsera med 19:e störst rikedomar av alla i världen och Europas 9:e högsta publiksnitt. Laudrup, Tuchel, Garde, De Boer, Favre eller Gourvennec. Men lyckligtvis för Steve är detta omständigheter som inte formar den verklighet Mike Ashley arbetar i.

Han är nämligen perfekt för just Mike Ashleys Newcastle. För Mike och för Sports Direct.

Varför? Tränarrollen i Newcastle har förvandlats till ett uppsamlingsheat, något som står att likna vid Melodifestivalens andra chans. När Newcastle letar efter tränare går man till Myrorna med småväxel och lämnar kreditkortet hemma. "Vi ger dig chansen igen om du lovar att spela efter våra regler", viskar man till dammiga och oputsade second-hand-hyllor där stanken av desperation inte går att missta. Arbetsbeskrivningen kan vi vid det här laget.

  • Sluta helst mellan plats 8 och 17 i Premier League
  • Ut i FA Cupens tredje omgång
  • Avisera värdefulla spelares tillgänglighet
  • Försvara Mike Ashleys principer - från Wonga till pressbannlysning till nytt arenanamn
  • Sänk förväntningarna
  • Ställ inga krav på investeringar
En tränares roll i Newcastle är inte att kontinuerligt förbättra laget eller leda klubben. Uppgiften handlar snarare om att arbeta inom ett strikt ramverk, designat för att bibehålla vad klubben menar är "stabilitet". Att vara lika bra eller bli lite sämre varje år är helt okej, så länge inga stora investeringar krävs, så länge TV-avtal och exponering mot miljardpublik består. Det är tränarens uppgift att förverkliga drömmen om medelmåttighet.

Alan Pardew var en pionjär i denna konstform. När Lee Charnley förklarade att man "aldrig tänkte sparka honom" bekräftades det mer eller mindre att tränaren inte bedöms efter sin resultatmässiga utveckling (38 poäng 2014), sin förmåga att representera klubben (skallar, könsord) eller relation till supportrarna (ehrrm..). Han var Mike Ashleys våta dröm. En soldat åt Sports Direct.

Blir det samma visa nu? Hoppet (vanligt förekommande begrepp utanför Newcastlekretsar) står till att McClarens vänskap med Graham Carr gör att den nye tränarens idéer gifter sig bättre med spelarmaterialet än föregångarens, att han inte lika entusiastiskt går ägarens ärenden och att policyn med hänsyn till cuper förändras. Allt som allt är han bättre lämpad för den "sportsliga" modell som klubben använder. Jag önskar honom lycka till och hoppas att han kan förändra tränarrollen inifrån.

Men i skrivande stund kan jag inte komma ifrån detta; hur bra han än visar sig vara blir han anställd av fel anledningar, låt oss inte luras till något annat. Till ekot av Mike Ashleys löften om titlar och en förändrad ambition hör jag namnet Steve McClaren.

Det rimmar inte.

Det sänder ytterligare signaler om den förhärskande oviljan att sätta fotbollen i centrum. 

Noa BachnerTwitter: @noabachner2015-06-03 14:07:00
Author

Fler artiklar om Newcastle

Från Milburn till Shearer till Framtiden: The Geordies