Gästkrönika: Problem is they always try to walk it in...
”Oralsex!? Vill du ha oralsex?? Du får oralsex när grannpojken går på månen!”
Dessa ord blev en ung pojke öronvittne till, när han som liten böjde sig ner utanför grannparet Mr. och Mrs. Gorsky’s sovrumsfönster för att plocka upp sin baseball som hamnat på villovägar. Snabbspola till 1969 och grannpojken, Neil som han hette, står med ett stadigt tag om en stege som leder upp till månlandningsmodulen Eagle. Den inte längre så lilla grannpojken har precis gjort mänsklighetens första vandring på en främmande himlakropp. Med båda fötterna stadigt i mångruset gör han sig beredd att lämna månens yta. Hans välkända ord om ”ett litet steg för mänskligheten” kablas redan ut över hela världen, men för återkomsten till farkosten väljer Neil ett par ord som inte blev riktigt lika bevingade, och hintar åt att han åtminstone gjorde vad han kunde för att lösa sina grannars sovrumsproblem: ”Good look, Mr. Gorsky”.
Ni har alla hört dem. Vandringsägnerna. Skrönorna. Klintbergarna. ”Råttan i pizzan”, om hur en intet ont anande besökare fick en råttsvans i maten efter att ha besökt en pizzeria som valt en något annorlunda källa till protein, brukar tas upp som standardexemplet i Sverige. Människan har en kraftig tillit till sina närmaste. En tillit som ofta är större än den till exempelvis forskning eller tidskrifter. Detta gör att rent absurda påståenden kan få fäste i samhället som sanningar, bara tillräckligt många sprider dessa påståenden tillräckligt ofta. Något som vi allt oftare ser exempel på i det politiska spelet.
Fotboll sägs ofta vara en reflektion av samhället och samtiden, och mycket riktigt går samma mönster att känna igen även som fotbolls- och Arsenalsupporter. Det finns ett otal ”sanningar” om klubben som fans, media och experter gång på gång bekräftar genom att slänga in dem i allmänna diskussioner om Arsenal. Även om basen för dessa sanningar inte är bredare än att man har hört andra säga det.
FA-cup semifinalen på Wembley mot Wigan 2014 var en krampaktig och ångestfylld affär. Det var matchen efter 0-3 mot Everton, och bara tre vinstlösa matcher efter mörkret som var 0-6 på Stamford Bridge. Ett avvaktande och nervöst Arsenal hamnade i underläge mot Championship laget, men lyckades kvittera tack vare Mertesackers platta men påpassliga bröstkorg. Matchen gick av allt att döma mot straffar, och det började spekuleras, både på Twitter och i TV-studior runt om i världen, om hur Arsenal’s enda chans avgöra detta var under ordinarie tid. Blir det straffar förlorar ju Arsenal. Det vet väl alla. Eller? Visst har klubben förlorat straffavgöranden under Wenger. Det främsta exemplet UEFA cupfinalen 2000. Men å andra sidan besegrades Man United efter ett straffavgörande i FA-Cupen 2005. Under samma säsong som semifinalen mot Wigan hade Arsenal redan haft ett straffavgörande, mot West Brom i Ligacupen, och vunnit. I Champions League semifinalen 2006 räddade Jens Lehman en straff från Riquelme i 89e minuten. Poängen: Arsenal är långt ifrån ett lag som är en garanterad förlorare från straffpunkten. Ändå sprids detta som en ”sanning” om klubben.
Efter Arsenals fina 0-2 seger borta mot Manchester City, hyllades Wenger och laget för det defensiva sätt man tog sig an matchen. ”Äntligen” hette det. ”Till slut har Wenger gjort läxan” utbrast Kalle Karlsson på Sportbladets PL-blogg. Wenger hade tidigare ”aldrig varit pragmatisk nog att göra vad som krävs för att vinna de täta matcherna”.
Även om det givetvis var en stark insats som på många sätt var antitesen för hur laget uppträdde på bortaplan i storförlusterna från säsongen 2013/14, var det inte på något sätt en ny approach. Wenger erkände redan när årets säsong var i sitt infantila stadie, att den nykorrigerade 4-1-4-1-formationen var ett sätt att bli tätare på mitten. Att inte bli översprungna lika lätt som säsongen innan. Att ha en mer organiserad defensiv.
I säsongens första svåra bortamatch, på Stamford Bridge, kunde man tydligt se embryot för vad som skulle bli insatsen mot City. Försvarspelet var tätt och välorganiserad, mittfält och försvar sjönk djupt och höll formen. En ögonblicksinsats från en världsklasspelare i Hazard vann sedan en straff och efter att denna slagits i mål tvingades Arsenal framåt, men taktiken och instruktionerna från Wenger var tydliga för alla att se från start. Pragmatism. Defensiv. Kontringar. Vilket av lagen coachades av Mourinho egentligen?
Liverpool borta var ingen vidare insats av Arsenal som tappade boll alldeles för lätt och gav Liverpoolspelarna alldeles för mycket yta, men återigen var det tydligt att fokus låg på att hålla samman defensiven, ligga rätt i positionerna, och sen försöka blixtra till på kontringar. Mot City föll sedan allt samman. Defensiven från Chelseamatchen och effektiviteten i offensiven mot Liverpool. Det handlade inte om att Wenger ”äntligen” hade börjat tänka på ett nytt och annorlunda sätt, det handlade, något klyschigt, om att marginalerna äntligen var på Arsenal’s sida. Vi fick första målet vilket gjorde att vi kunde sitta tillbaka och fånga upp pressen, utan krav på att behöva gå framåt och öppna upp laget.
Detta defensiva tänk är dock ingen skinande blank nyhet inför denna säsongen heller. Under Champions League-säsongen 2006 gick Arsenal 10 matcher fram till finalen utan att släppa in ett enda mål. Detta under tiden som Invicibles-eran sakta men säkert nedmonterades, och skador gjorde att Mathieu Flamini spelade hela sviten som vänsterback (!). För att lyckas med detta krävdes enorm defensiv disciplin från samtliga spelare. Laget spelade tätt och välorganiserat där försvaret och att hålla formen alltid kom först, och på det kom även resultaten.
Under säsongen 2012/13 såg det i mars månad väldigt blekt ut. Arsenal åkte under några veckor ur båda cuperna mot motstånd från lägre divisioner, samtidigt som man blivit totalt utspelade av Bayern München på hemmaplan i Champions League. När så Arsenal förlorade mot T*ttenham, som såg ut att lägga beslag på fjärdeplatsen framför näsan på oss, var Wenger förmodligen mer kritiserad än någon annan tidpunkt under samtliga de titellösa åren. Vad han gjorde? Han började bakifrån. Han petade lagkaptenen Vermaelen, parade ihop Koscielny med Mertesacker, och såg till att alla utgick från att försvara först. Nollan skulle hållas till varje pris. Den defensiva formen skulle sitta. Detta resulterade i endast 4 insläppta mål på de 10 sista matcherna, och en obesegrad slutspurt som till slut skulle förpassa T*ttenham tillbaka till vår skugga, där de hör hemma.
Orsaken till att dessa myter får så starkt fäste kan givetvis bero på många saker, och ett viss mått av sanning finns det nog ofta bakom. Konfirmeringsbias kan vara en psykologisk förklaring (mer om detta i en framtida krönika), men jag tror att den största boven i dramat är bekvämligheten. En journalist på Sportbladet, eller en expert i TV, måste hålla koll på så många olika lag och matcher, att det lättaste sättet att analysera ett problem eller en aspekt helt enkelt är att avlossa en myt. Alla tror ju ändå att den stämmer? Om jag som expert/journalist bekräftar vad alla andra tror sig se, så tycker de ju att jag har rätt? Arsenal får inte hål på sämre motstånd trots 10-0 i hörnor? Prata om hur vi aldrig gör mål från fasta situationer (men bortse från att vi leder denna statistiken i Premier Leauge i år, och legat i topp 5 under nästan 10 år i rad). Hamnar Arsenal i underläge? Prata om hur Wenger aldrig har en plan B från bänken (men bortse från hur han förändrade matchbilden i FA cup finalen 2014 med byten och ett taktikskifte). Listan går vidare.
Myterna är bekväma go-to-analyser för en expert som inte kräver så mycket efterforskningar. Men vi som fans, vi som har fullt fokus på just Arsenal och ser varenda detalj, vi ska inte behöva ta till dessa myter om vårt lag. Vi vet vad vi är kapabla till. Myten om Neil Armstrong och paret Gorsky’s sängkammarbestyr förkastades av huvudpersonen själv i en intervju 25 år efter månpromenaden. Allt var uppdiktat av en komiker. Arsenal tvingas ständigt förkasta myter om sig själva på planen, låt oss fans hjälpa till att sprida sanningen på läktarna.
Följ mig på twitter - @Arseneton
