Holte End At Last – eller Vem f-n är Adrian Cooper?
En skröna om Villa Swedens medlemsresa 2010, ur Spinks synvinkel
Det var något som inte stämde, dagarna före avresan: Ryan Airs hemsida mer spännande än Villa-forumet? Illavarslande. När vi lämnade Arvika klockan halv sex på morgonen var hoppet stort, men inte ohotat. Vem vet vart ett askmoln tar vägen? Energin på flygplatsen var dock stor och vi hann inte ens svälja smörgåsen i det exklusiva cafét på Säve förrän det var dags att borda. På plats i planet visade det sig att Villa Swedens Karlstad-delegation satt på raden bakom och Visingsös halva (?) befolkning längre bak. 40 minuter före tidtabellen landade vi på Stansted. Villa Sweden-Eyjafjallajökul 1-0!
(Aska från Eyjafjallajökul)
På plats i ett nytt land gäller det att snabbt bekanta sig med kultur och miljö. Nina tog denna uppgift på största allvar och satte genast igång att testa engelsmännens ärlighet. Efter att ha pudrat näsan glömde hon diskret sin handväska med pengar och pass på damernas. Raskt skyndade Mrs Suckroar sedan till informationsdisken. Lättad kunde hon konstatera att experimentet hade lyckats. Väskan inlämnad och alla saker kvar. Bra. Engelsmän och andra flygplatsbesökare är alltså att lita på!
(Delar av Villa Sweden-gänget och Holte End i kulissen)
Efter livsuppehållande näringsintag i flytande och fast form på Trocadero var Holte Hotel målet för kvällen. En pubsväng. Bilden som målas upp i skallen är ungefär följande: högljutt barhäng, trångt, livligt, flytande föda i mängder och ett allmänt sus i skallen. Riktigt så blev det inte. Det visade sig att arrangören som välkomnat oss till puben glömt att tala om för resten av världen att Villa Sweden hade anlänt. Istället blev det en stillsam (i alla fall så länge vi var kvar…), men härlig kväll ute på terassen och livet var gott. Varmt väder, kall cider och solnedgång med Holte End i kulissen. Det kan inte bli mycket bättre. Garry Thompson tittade förbi en mycket kort sväng, men trots hans 17 mål i Villa-karriären, var upplevelsen av en annan Villa-legend större denna kväll, Reine Bladh – mannen vi alla avundas. Det var en njutning att få bläddra i hans material med alla storartade Villa-upplevelser och höra honom berätta. Han borde få ett eget litet ”Skavlan-program” och berätta för Villa Sweden någon gång.
(Reine & Becker)
En ”atmosfär-promenad” längs Villa Park avslöjade att lejonen var plastöverdragna. Klart man måste ha skydd när ett Blues-fan kanske kommer och sprutar…
(Kådis på lejon)
Taxin till hotellet innebar en smak av det mångkulturella Birmingham. Vår chaufförs mantra var ungefär: ”very good restaurant, very good food, 25 dishes, chicken, meat, rice, curry, and very cheap, only five pounds. You know 25 dishes and very good food, and it’s cheap, only…”. Nån av hans släktingar drev förmodligen den restaurang han så varmt rekommenderade. Lyckligtvis hade vi satt Nina i framsätet och hon lyckades uppvisa en imponerande artighet och ett storartat intresse hela vägen till Britannia där han belönade oss med skjuts ända fram till dörren.
(Frukost med "Spink" & Goce)
Efter första stadiga ”English breakfasten” var det dags för shoppingtur till Villa Park och jag kan härmed bekräfta alla rykten: Familjen Dahlgren köpte INTE halva affären denna gång. Inköpen höll sig på en klart rimlig nivå. Själv fick jag med mig ett och annat nyttigt, inte minst till pappas två ”Villa-tjejer” där hemma.
(Bildbeviset. Familjen Suckroar handlade INTE mer än oss vanliga)
Sedan var det dags att släppa loss frun i de stora affärerna i centrum (tänkte skriva ”city” först, men det kändes helt fel…). Någon timme orkade jag hänga med, men sen fick det bli Trocadero igen och ännu en märklig upplevelse. Där tillbringade vi eftermiddagen med att svinga en och annan bägare samt att heja på – United. Det har aldrig hänt förut kan jag säga, men i det läget Spurs då befann sig fanns inget annat val. Och vi var många Villa-fans som jublade och skålade för Nanis läckra chip. Steve belönade Suckroar med en saftig kyss.
(Steve kysser Suckroar)
Irländske Mick och jag fick hjälpas åt att vakta Ninas handväska medan hon och Goce försökte hålla ett öga på grabbarna. Nånstans här började föräldrarna prata om BF på nästa medlemsresa. Undrar varför? Adam och Antonio funderade i sin tur på vad BF kunde betyda: BröstFångare?
(Adam & Antonio)
Några liter senare gick resten av shoppingen under eftermiddagen dansande lätt. Senare blev det en traditionell White Café Moccha på Starbucks och det var åter igen dags att fundera på var man hamnat egentligen. Ren njutning i värmen och solen – utomhus. I Birmingham!
(Mrs Spink på Starbucks)
Ibland har man undrat hur det skulle varit om man där i mitten på 70-talet kunnat bli biten av ett sydeuropeiskt lag. Man hade kunnat njuta underbar italiensk mat eller behagligt spanskt klimat på medlemsresan. Men det är bara att inse. Fotbollskulturen finns i England och när Birmingham bjuder till som denna gång saknades inget. Vädret var underbart och för att rädda oss från pommes i alla tänkbara och otänkbara former och varianter fanns ju Bella Italia på New Street. Så när barnfamiljerna på kvällen blev beordrade till ett välbekant hamburgerställe drog jag och Ann-Sophie till den italienska favoriten. Glädjande nog kunde vi konstatera att Karlstad och Visingsö också hade hittat dit. Så en underbar lasagne (med handvevad parmesan från kvarnen) och något glas vinrött (förstås – kvällen före match) senare var allt redo för derbyuppladdning.
(Bella Italia på New Street)
En extra stadig frukost senare bar det iväg till Villa Park, där vi äntrade Holte Suite. Till och med Ann-Sophie (normalt sett bara sympatiintresserad) tyckte det var en smått overklig upplevelse att blicka ut över jätteytornas folkmyller där inne, ett hav av – CLARET and BLUE! I mina vanor kopplas sällan barbesök och förmiddag ihop, men nu slank det ner ett par pints, förmodligen innan Köping (hemma kl 7:15, imponerande!) hunnit med sin frukost. Under uppladdningen hann jag också med att fråga en tjej från Lancashire om jag fick fotografera hennes ”behind”. Det gick så bra så, men nu var det ingen ”Page 3-bild” jag var intresserad av utan ryggen på Mellbergs avskedströja till fansen.
(Behind.......)
Så var det äntligen dags. Klockan halv tolv söndagen 25 april klev jag in på Holte End för första gången i mitt nästan 42-åriga liv. Jag kysste visserligen trapporna upp på North Stand 1995 när jag såg Sverige-Brasilien i för-EM och jag upplevde både sol och störtregn på Doug Ellis Stand (känsliga läsare: läs Witton Lane Stand…) när Villa och Coventry spelade 2-2 den 22 april 2000 och jag rös av både kyla och välbehag när Villa mosade Scum på medlemsresan för två år sedan, men nu ÄNTLIGEN fick jag beträda det heligaste av allt heligt. Och vilken upplevelse. Jag var både tårögd och ståpälsig när tifo-flaggan svepte över oss och sångens kraft trycktes in i bröstet på mig. Mitt livs häftigaste idrottsupplevelse.
(Suckroar filmade tifo-flaggans framfart på Holte End och finns via länken till YouTube)
http://www.youtube.com/watch?v=p2ycc3joWJE
Visserligen blev en stor del av matchen en stor plåga eftersom Villa inte förmådde koppla något grepp, snarare tvärtom stundtals, men extasen blev större än vid 5-1:an för två år sedan i och med den sanslösa avslutningen. Min spontana reaktion på straffen var ”feldömd” och eftersom ”Pelle i Götet” snabbt konstaterade detsamma på raden bakom var jag övertygad. Det är sällan jag och Pelle har olika åsikt om det som är Villa-relaterat, har jag märkt. Efter att ha sett situationen vevas på tv ett antal gånger har jag full förståelse för att domaren trots allt blåste. Och tack för det, jag är glad att vi stod där det hände, att vi på Holte End kanske hjälpte till att skrika fram den där straffen som skickade oss upp i det ljusblå. Och just som jag skriver dessa rader sjunger Mauro Scocco ”Himlen runt hörnet” på radion. Så sant, Mauro…
(Suckroar filmade målet från Holte End och finns via länken till YouTube.)
http://www.youtube.com/watch?v=CMcNFeZ2LEQ&feature=player_embedded
Efteråt skulle det jagas autografer och eftersom jag och Ann-Sophie var våra småtjejers förlängda armar tog vi våra nyinköpta autografblock och gjorde sällskap med alla ungdomar vid stängslet. Jag hade nog aldrig tänkt mig att min fru skulle stå vid Villa Park och vänta på signaturer, men nu såg jag det med egna ögon. Gabby lyckades hon ändå inte fånga. Snabbt drog han iväg med sin Lamborghini och lämnade inte minst en ledsen Adam bakom sig. Fy skäms! Kanske skulle han iväg och gasa för grannarna eller så var det någon av flickvännerna som kallade på uppmärksamhet. Ash såg vi inte heller till, men i övrigt gled grabbarna snällt förbi, Fonz allra först och så en hel radda med Villa-hjältar till slutklämmen med matchhjälten Milner och kapten Petrov (vackra ögonen, Bosse). Goce visade sig kunna kommunicera med Stan på ett hemligt kodspråk som varken jag eller engelsmännen förstod.
(Mannen med de vackra ögonen, enligt Bosse Larsson)
Tillbaka i centrum behövdes näringstillskott igen så vi varierade Trocadero med The Briar Rose. Det kanske vi inte skulle ha gjort. Här inträffade nämligen medlemsresan märkligaste händelse. Efter en stund uppenbarade sig några poliser (troligen nationella insatsstyrkan) vid bardisken. De pratade med föreståndaren som pekade i vår riktning. Därefter anföll (nåja…) de vårt bord och kastade sig med dragna och osäkrade vapen (nästan…) över Suckroar med frågan: ”Are you Adrian Cooper..?” När en värmlänning inte riktigt förstår svarar han ofta ungefär så här: ”Hôôô..?”. Vilket också Suckroar gjorde. Denna dialektala uppvisning fick förmodligen polisen att undra om han var helt hundra rätt ute, varpå han lite stillsammare förklarade att vår käre Suckroar stämde in på beskrivningen av den efterlyste Adrian Cooper. I det läget tyckte jag det var juste att erbjuda poliserna att ändå plocka in Mr Dahlgren/Cooper, ifall han trots allt hade gjort något skumt. Vår polare Steve högg genast och började högt och ljudligt berätta för alla närvarande gäster att det visst var den efterspanade brottslingen Adrian Cooper som satt hos oss. ”It’s him, it’s him! He’s done it all: murder, bank robbery, sheep shagging. Here he is…” Suckroar försökte hålla en låg profil och tog sig ännu en Guinness…
(Adrian Cooper? & Steve)
Efter denna traumatiska upplevelse kändes det trots allt som en befrielse att få packa väskorna och checka ut på måndagsförmiddagen. Rutinerade paret Dahlgren bistod med våg så vi kunde kontrollera att väskorna skulle passera Ryan Airs nålsöga. Man lär sig av misstagen… Stort plus också till gulliga paret Pelle och Svenne som beslutade sig för en extra skön sovmorgon så vi kunde barrikadera deras rum med våra välfyllda (men lagom tunga) väskor. Och inte heller på hemvägen lyckades vulkanen ställa till det. Vi slog i marken vid Säve långt före utsatt tid: Villa Sweden-Eyjafjallajökul 2-0!
(Pelle i Götet sover sött)
(Svenne sover sött)
Trots allt som redan skrivits. Vissa frågor är fortfarande obesvarade. Man undrar till exempel: Varför stod städerskans vagn alltid parkerad utanför Goces rum?
Tack till alla för ännu en minnesvärd resa. Vi ses igen!
Er Spink
Morgan "Spink" Carlsson
Fler minnesvärda foton:
Mrs Spink jagar autograf av The Fonz.
Spink ville inte vara sämre och jagade Downings signatur.
Familjen Spink har just köpt en Kia kombi. Det har inte John Carew…
Ordföranden i Villa Sweden "Geddis" vinkar här till alla fans som sett fram emot hans ankomst.
Needless Alley, om ni inte har räknat ut det förut så är det här som alla blånäsor bor.
Milner verkar ha fått ett stadigt tag om ädlare kroppsdelar på Ash.
”Prepared” är hugget i sten, i alla fall på terrassen utanför Holte Hotel.
Villa Swedens halsduk vajar numera i baren på Holte Hotel.
Anders la beslag på den mest uppseendeväckande jackan i souvenirshopen.
Men utan William McGregor hade det inte blivit något alls…
Adam & Antonio var fullt övertygade om att Månza & Svenne (Bilden) var ett par på riktigt....Man undrar varför???
Mrs Suckroar & Spink
Adrian & Väskan
Spink skrattade sig svettig efter "Adrian incidenten" på The Briar Rose.
På Bella Italia hamnade Anders bakom galler.
Norrlandsskåning
Fullsatt
Villa Park Kvällstid
Snuten kommer!
Matchvinnaren James Milner.
